I flertalet artiklar har vi nu kunnat läsa om skolkuratorers uppfattning om vad som ingår i deras arbetsuppgifter och inte. Som legitimerad hälso- och sjukvårdskurator, det vill säga i mitt fall en socionomutbildning med grundläggande psykoterapiutbildning, och som jobbar som behandlare på Bup sedan ett antal år, har jag följt debatten med nyfikenhet.
För att gestalta insatserna som samhället kan erbjuda barn och ungdomar kan man använda sig av en pyramid. I botten har vi just skolkuratorerna som ju har ett förebyggande och mer generellt fokus inom sitt uppdrag. Inom det området är jag dock övertygad om att det finns många barn som är i behov av att under en kortare period bara få prata om sin livssituation med en klok vuxen, som kanske inte har föräldrar eller andra i sitt nätverk att vända sig till. En öppen dörr i deras skolvardag tror jag gör stor skillnad för dem.
Flyttar vi upp en nivå har vi ”första linjen” som kallas olika beroende på var i landet vi befinner oss. Olika samtalsmottagningar för barn och unga samt ungdomsmottagningar är exempel på detta. Tröskeln för att få kontakt där kan också se olika hög ut.
"Andelen barn och ungdomar som idag tillhör barnpsykiatrin är orimlig. Så många barn ska inte behöva vara föremål för specialistpsykiatri."
Sandra Boström
Allra högst upp i denna pyramid är sedan Bup, som skall finnas till för den lilla procent av våra barn som ska vara i behov av specialistpsykiatri. Tyvärr ökar den andelen år för år, medan personalstyrkorna inte gör det. Det är lätt att säga att personalen inom Bup då behöver bli fler och förmodligen skulle inga vara gladare än vi inom Bup om det också blev så. Men andelen barn och ungdomar som idag tillhör barnpsykiatrin är faktiskt orimlig. Så många barn ska inte behöva vara föremål för specialistpsykiatri.
Det man då kan fråga sig är om underliggande delar i denna pyramid faktiskt klarar av sitt uppdrag om andelen barn som kräver specialistpsykiatrins insatser bara ökar och ökar? Varför köerna bara sväller och sväller för varje år som går är ju en fråga man behöver ställa sig. Att den psykiska ohälsan ökar bland våra barn och ungdomar är väl känt. Som det är nu behöver Bup ofta fokusera på den del barn och ungdomar som mår allra sämst, som ibland behöver insatser för att helt enkelt hållas vid liv. De övriga får vänta.
I en av de tidigare artiklarna fanns påståendet ”Det är inte vårt uppdrag att kompensera brister i regionens verksamhet. Vi måste fokusera på skolans uppdrag och följa skollagen.” Jag skulle verkligen vilja vända på det påståendet och säga att det inte är specialistpsykiatrins ansvar att kompensera för brister i det förebyggande och generella arbete som borde komma alla barn och ungdomar till gagn. Flertalet barn som köar hos oss hade troligen inte ens behövt komma till Bup om instanserna under oss klarade av sitt uppdrag.
Här kommer således ett kanske provocerande påstående. Om den svenska skolan var anpassad efter barns utveckling, förmågor och behov hade inte Bup haft så långa köer.
Varenda dag hanterar Bup barn och ungdomar som mår fruktansvärt dåligt inom skolans väggar. Det är barn med npf-diagnoser som inte får de anpassningar de är i behov av. Det är en läroplan som ställer väldigt höga krav på våra barn, trots att deras hjärnor inte ens är utvecklade för att klara av alla krav i den. Det är barn som tidigt slås ut och blir utan skolgång under många år. Det är för få vuxna att vända sig till, inklusive skolkuratorer som ensamma behöver hantera en orimlig mängd antal elever.
"Om den svenska skolan var anpassad efter barns utveckling, förmågor och behov hade inte Bup haft så långa köer."
Det är för få lärare, för få skolpsykologer, för få specialpedagoger, för illa anpassade lokaler och så vidare. Vi får remisser om deprimerade och ångestfyllda tonåringar som självskadar sig och har suicidtankar, där vi efter en tids kontakt förstår att den här ungdomen ju har en npf-diagnos i botten som ingen har upptäckt eller anpassat efter under alla år innan de kommer till oss.
Vi har patienter hos oss som är sönderstressade på grund av skolans krav som de varken kan eller orkar leva upp till, för att man i grunden har en sårbarhet som det inte finns utrymme för. Vi har patienter som upplevt trauman, som är väl kända av barnens omgivning, men ändå med remisser från skolan om att utreda adhd, eftersom barnen inte förmår att följa skolundervisningen, för att en traumafokuserad omsorg inte är möjlig att få till.
Jag vill även här noga poängtera att de samarbeten vi har mellan Bup och skola oftast fungerar fantastiskt bra. Vi vill alla barnens bästa och gör vårt yttersta för att få till det. Det jag vill säga är att vi inom Bup ser att det behövs mer resurser längre ned i pyramiden och därmed tidigare i barnens vardag.
Hur vi minskar den psykiska ohälsan i samhället kan inte ligga på den lilla del av pyramiden som är högst upp. Det är en fråga som bör hanteras av instanser före oss, där all fantastisk personal som gör så gott de kan i den breda delen av pyramiden behöver få mycket mer resurser. Jag är övertygad om att köerna till Bup då skulle se annorlunda ut.
Och om det innebär att tidigt bli sedd av en skolkurator som finns där i barnens vardag, som kan relatera till det som pågår i miljön de befinner sig i, som snabbt kan se vilka behov just det barnet har, som också kan hjälpa föräldrar att förstå barnens behov eller bli ledda till mer hjälp, ja då hoppas jag verkligen barnen får den hjälpen och sedan slipper stå i köer till Bup när ohälsan har utvecklats till ett mer allvarligt slag. Det är förebyggande arbete om något.
Sandra Boström,
Leg. hälso- och sjukvårdskurator inom Bup
Region Dalarna och tidigare Region Västmanland
Läs också
›› Sveriges skolkuratorer: Behandling inte skolkuratorns uppgift
›› Debatt: Skolan kan bara stå för det förebyggande
›› Krönika: Har kuratorerna blivit en del av New public management?
›› Kan skolkuratorerna minska köerna till Bup?
Senaste nytt
Prenumerera på vårt nyhetsbrev och läs om arbetsliv, lön, karriär och fackliga frågor – varje onsdag direkt i din inkorg.