”Jag kan inte lämna Ukraina nu”

– I natt har inte flyglarmet hörts här, så jag har kunnat sova. I alla fall fem timmar, så i dag mår jag okej, berättar Ivanna Khrapko.

Hon befinner sig i västra Ukraina, i en lägenhet i staden Tjernivtsi nära den rumänska gränsen.

Senaste åren har hon jobbat i Kiev som ordförande för ungdomssektionen för Ukrainas största federation för fackföreningar, FPU, samt ordförande fackförbundet SEUU:s ungdomsorganisation. SEUU organiserar offentliganställda och finns över hela landet. När kriget bröt ut tog hon sig till Tjervitski efter en natt i Kievs tunnelbana.

Från Tjernivtsi håller Ivanna kontakt med regionala avdelningar för förbundet för att göra vad hon kan för att hjälpa de människor som flyr. De samlar också pengar för att stötta den lokala militären som försvarar städerna mot Rysslands anfall.

– Jag fick nyss samtal från min vän Sergei i Odessa som bad mig hitta någonstans att bo för en familj som behöver ta sig därifrån. Det är svårt att hitta platser, men vi använder skolor och förskolor och andra offentliga lokaler, säger Ivanna.

Läs också ›› Fackliga företrädare samlar till medicin, mat, vatten och kläder

Innan hon började jobba i Kiev för två år sedan bodde hon i Tjernivtsi där hon undervisade i ekonomi på universitetet och hon kunde återvända till sin gamla lägenhet. Hon hoppas att Ryssland inte ska bomba staden, då den ligger nära gränsen till Rumänien. Ibland ljuder flyglarmet över staden och i början sprang hon till skyddsrummet.

– Nu gör jag inte det längre, mitt hus är inte högt och ligger så till att jag inte tror att de bombar här. Jag kan inte springa till skyddsrummet hela tiden.

Hon håller kontinuerlig kontakt med vänner och kollegor runtom i landet, men sedan två dagar tillbaka har hon inte hört från en vän som bor i en by utanför Kiev.

– Senast vi hörde från honom skickade han en bild på en militärbil med ryska soldater utanför hans fönster. ”Jag hoppas vi ses i framtiden”, skrev han. Det är svårt att tänka på. Nu kan vi bara be.

Ivanna hoppas och ber att orsaken till vännens tystnad är att det inte finns el för att ladda telefonen. Och när Ryssland besköt ett kärnkraftverk förra veckan hade hon sms-kontakt en hel natt med en vän som arbetar där. Vännens lägenhet förstördes i bombningarna och hon bor nu på ett skyddsboende.

– Det är klart att jag är rädd, de är inte bara kollegor, de är också mina vänner.

Hon understryker också hur viktigt det är för ukrainarna att väst stänger luftrummet över landet.

I dagarna ska hon lyfta frågan med representanter för brittiska regeringen. USA och Nato har deklarerat att de inte kommer att stänga luftrummet över Ukraina eftersom det skulle kunna tolkas av Ryssland som att de ger sig in i konflikten militärt.

– Jag vet att det är en svår fråga, men om de inte gör det kan Putin förstöra hela Ukraina. Vi får mycket humanitär hjälp, men om de inte stänger luftrummet slutar den ryska armén inte att bomba. Jag vill inte att någon ska dö, särskilt inte barn.

Liksom många av sina kollegor kämpar hon för att föra ut korrekt information om vad som händer i Ukraina.

– Vi vet att den ryska propagandan fungerar i Ryssland, men de skickar också information till Europa. Vi försöker göra något och delar så mycket information vi kan.

Hon är aktiv på sociala medier, skickar bilder till kollegor i väst och håller kontakt med så många hon kan.

­– Fackförbunden är inte så mäktiga, men vi gör vad vi kan. Om det här samtalet kan rädda ett liv, så är det i alla fall ett liv.

De senaste dagarna har hon också börjat samarbeta med en volontärorganisation som kör till konfliktområden med mat, varma kläder, mediciner, hjälmar och skyddsvästar.

Hon har sett klipp från demonstrationer, bland annat i Sverige, och uppskattar svenskarnas stöd för Ukraina. Men hon har också en önskan som hon vill skicka med.

– Mitt meddelande till människor i Sverige är att de ska försöka få den svenska regeringen att trycka på EU, Nato och USA för att stänga luftrummet över Ukraina. Jag vet att det är svårt, men vi behöver det. Det här är inte vårt fel.

I sitt fackliga arbete har Ivanna haft kontakt med det svenska fackförbundet ST som har stött SEUU under många år. När kriget bröt ut var hon på besök hos sin vän och hennes drygt ettåriga dotter. ST erbjöd dem hjälp för att komma till Sverige och vännen har tagit sig till Stockholm med dottern. Men Ivanna valde att stanna i Ukraina och fortsätta att hjälpa till med det hon kan.

– Jag kan inte lämna Ukraina nu. Jag kan inte.