Krönika: ”Nedlåtande moralism mot palestinier”

På en testvisning på biografen Zita i Stockholm för en kommande dokumentär av Maj Wechselmann, Sanna Från Nablus, säger huvudrollsinnehavaren Sanna att när svenskar får veta att hon är palestinier, så är den första frågan hon får: ”Vad tycker du om Hamas?”

Denna fråga får hon under pågående krig, där efter den 7:e oktober, en klar majoritet som dödats varit civila palestinier. Sanna har släktingar i Gaza, Palestina. 70 har dödats hittills. Själv är hon från Nablus. En stad skadad av ockupation. Så skadad att de var tvungna att lämna för att till slut aldrig återvända. Filmen, som inte är klar än, följer Sanna i sin vardag, i hemmet, som mamma, som lärare på jobbet och hur det är att vara palestinier i diasporan med släkt i Palestina. Sanna är mjuk, lugn och empatisk och skildras skickligt och fint av Maj Wechselmann.

Jag kommer på mig själv att tänka att det är bra att när hon beskriver att hon blir arg, så blir hon aldrig det i filmen. Hon pratar perfekt svenska. Hon arbetar. Även om det vore helt naturligt att bli arg. Även om det vore helt okej att ha en brytning. Man får vara arbetslös. Därför att hennes ilska, med en brytning, som arbetslös, skulle kunna spä på de föraktfulla fördomar som finns om palestinier. Så illa tolkar jag det svenska samhället idag.

Arwa Mahdawi beskriver i en krönika i The Guardian hur det är att leva i USA som palestinsk-amerikan.

”Det har varit ett år av sorg, ett år av skräck, ett år av helvete. Jag vet att jag inte är ensam när jag säger att det här har varit det absolut värsta året i mitt liv. Jag har förlorat vänner, jag har förlorat arbetsmöjligheter och jag har, framför allt, förlorat min tro på mänskligheten. Men låt mig först, innan jag kommer till det, uppfylla min plikt som en god palestinier i diasporan och framföra den obligatoriska besvärjelsen: Jag fördömer Hamas, jag fördömer Hamas…. Vi palestinier kan nämligen inte öppna munnen utan att någon kräver att vi tar avstånd från våld och fördömer Hamas.”

Det är med kolossal sorg jag följer våra medier och hur vi knappt får ställa frågan om palestiniers rättigheter. Jag försökte på en politikerdebatt med Akademikerförbundet SSR ställa frågan om värderingar med bakgrund av det som hände i Gaza men fick aldrig ställa klart frågan, moderatorn avbröt mig. Frågan var för känslig för ett förbund som kallar sig modigt.

Men det finns också en sorts nedlåtande moralism som tillägnas palestinierna. Jag har noterat att Akademikerförbundet SSR genom den vackra Solidaritetsfonden bland annat har givit pengar till ett projekt som de menar ska lära palestinierna ”använda pennan i stället för svärdet”. Faktum är att palestinierna har använt pennan i alla tider, men har bemötts med förakt, ond bråd död eller tystnad. I detta krig har otaliga poeter, författare, journalister och akademiker dödats.

”I Sverige och många nordeuropeiska länder finns en historia av liberalism, men det är en liberalism som är, om jag får säga så, självförhärligande. Som inte erkänner sina egna lögner eller sitt ogillande” säger Abdulrazak Gurnah, nobelpristagare i litteratur 2021, i en intervju i Dagens Nyheter.

Vi företräder en liberalism som främst företräder väst. Som kan ta till sig människor från alla delar av världen, så länge man anpassar sig, men utanför de västerländska gränserna, använder vi oss av en trickledown liberalism, som allra tydligast visar sig i Israel/Palestina-konflikten.

Att ignorera palestiniernas existens och ord är inget nytt utan har varit en nödvändighet för att behålla illusionen om det liberala, frihetsvurmande väst. Allt från Balfourdeklarationen där palestinierna inte nämns, via myten om att ”det var ett land utan folk” till att Joe Biden inte ens nämner palestinierna i sitt tal hundra dagar in i kriget eller att vår statsminister undviker att ta deras namn i sin mun. Palestinierna fråntas inte bara sin historia, sin mark, sin frihet, sin existens, de fråntas även sanningen om hur de dör. Som när liberalernas Joar Forssell sade att han beklagade att 20 000 civila hade gått bort. Ofta får vi veta att de ”dött” därför att Israels militär, IDF, hävdade att de hade ett riktat angrepp, mål, eller dylikt där.

Ofta visar det sig inte stämma, men det spelar ingen roll, för rättfärdigandet av angreppet är redan beskrivet i våra medier. På nyheterna berättar neutrala experter att Israel genomför ett försvarskrig. Genom att koppla palestinier till ”svärdet” uppstår frågor som ”Vad tycker du om Hamas?”

Tänker då på Sannas alla släktingar som dödats i Gaza och de som lever bland de dagliga bomberna. Vem försvarar dem?

Efter filmen Sanna Från Nablus som inte är färdigredigerad men där grunden är klar fördes ett lätt kaotiskt samtal kring filmen. Det var mycket känslor och åsikter. En kvinna med liknande bakgrund som Sanna uttryckte hur hon måste hålla allt inom sig, men att hon kände hur hon fick fysiska åkommor av sorgen och ilskan över det som sker i Gaza. Hon upplevde hur hon bombades i själen. Sanna beskriver det i filmen som att hon blir som ett skal.

Jag undrar om det inte är de som ser vad som händer, med makt att agera och beskriva det som sker, som väljer att inte göra det, som snarare befinner sig bakom ett skal.