När Ryssland inledde sin fullskaliga invasion den 24 februari 2022 saknade Ukrainas statligt anställdas fackliga organisation en konkret krisplan, berättar Ivanna Khrapko som har ansvar för utbildningar, kommunikation och internationellt samarbete.
– Det fanns ingen skriftlig plan, men däremot fanns det en levande struktur som utgick från solidaritet, flexibilitet och förmågan att fatta snabba beslut.
Dessa egenskaper är något hon särskilt framhåller i sina råd till svenska fackliga kollegor om hur de ska förbereda sig på en extrem nödsituation.
Kort efter krigsutbrottet tog hon sig till tryggheten i västra Ukraina. Men hon återvände snart till staden vars namn är en ständig påminnelse om att Rysslands anfallskrig inte bara handlar om att erövra mark utan att ukrainarna också försvarar sin historia, sin kultur och inte minst sitt språk.
På ukrainska heter den ”Kyiv”, men i svenska medier är den angripande kolonisatörens stavning fortfarande vanligast: ”Kiev”.
– Många tar därför illa upp när ”Kiev” används, säger hon.
Ett par veckor innan Ryssland anföll hade hon valts till ordförande för de ukrainska fackförbundens ungdomsråd, en position som innebär att hon representerar nästan en miljon ukrainare i åldern 18 till 35 år. Det var inte minst därför som hon hade blandade känslor när hon åkte mot tryggheten västerut efter krigsutbrottet. Hon bestämde sig snabbt för att återvända.
– Det var så många som hörde av sig och behövde hjälp; min telefon glödde av alla meddelanden.
När hon tillbringade några veckor i Stockholm vintern 2022–23 kände hon likadant.
– Jag älskade verkligen det, det hade kunnat vara min dröm att bo där. Men jag var tvungen att åka hem för jag kunde inte hjälpa min familj eller mina vänner därifrån.
Ett av Ivanna Khrapkos råd till kollegor i världen: "Odla en djup kultur av solidaritet. Det är det som bär dig — när det otänkbara blir verklighet."
Hon återvände till Ukraina i början av 2023 i en minibuss skänkt av Fackförbundet ST, Saco och de svenska fackförbundens biståndssamarbete Union to Union. När de passerat gränsen från Polen bad hon kollegan som körde att stanna så att hon kunde kliva ur och, bokstavligen, kyssa den ukrainska marken.
Bussen har sedan dess använts för att köra med förnödenheter till avlägsna delar av landet: kläder, mat, läkemedel, hygienartiklar – allt människor kan tänkas ha behov av. Det får mottagarna att känna att facket står på deras sida och faktiskt hjälper, säger Ivanna.
– Så genom att göra det som är vår uppgift – att vara nära arbetande människor – kan vi faktiskt också få fler medlemmar.
Precis som när hon tidigt under kriget deltog vid evakueringar med tåg från utsatta platser nära frontlinjen åker hon på dessa resor som volontär. Hon har utbildat sig till krigssjukvårdare, en roll hon skulle kunna tänka sig att helt gå in i. Det som möjligen får henne att tveka är att behöva hantera vapen.
– Jag är inte säker på att jag skulle klara det, men kanske om jag var tvungen.
Hennes arbetsplats ligger i de ukrainska fackföreningarnas hus vid Maidan, Självständighetstorget mitt i huvudstaden. För tjugo år sedan var det arena för den Orangea revolutionen, i grunden en protest mot valfusk och korruption som ledde till att Ukraina tillfälligt styrde i demokratisk riktning.
Knappt tio år senare, 2013–2014, blev torget centralpunkt för den mer våldsamma Värdighetsrevolutionen där närmande till EU och avstånd till Ryssland var grundläggande krav. Följden blev att Ukraina fick en västorienterad regering – och samma år annekterade Ryssland Krim (eller Krym, för att använda ukrainsk i stället för rysk stavning) och angrep på Donbas i östra Ukraina, de första stegen mot det fullskaliga kriget 2022.
Nu domineras torget av minnesmärken och flaggor som hedrar de stupade – en bedövande påminnelse om priset ukrainarna betalar för att försvara sitt land.
Detta krig har också en vardag, barn går till skolan och vuxna till sina jobb trots hotet från missiler och drönare. Ivanna arbetar just nu mindre med traditionella fackliga aktiviteter och desto mer med sådant som rör dessa människors direkta behov.
– Även när vi försöker göra något annat, som att arrangera utbildningsseminarier i fackligt arbete, utmynnar det i att vi pratar om kriget. Mer än halva vår verksamhet handlar om det.
”Jag hoppas innerligt att ni aldrig ska behöva möta det vi har gjort", säger Ivanna Khrapko.
Den rådande situationen innebär att fackligt arbete – inte minst den sociala dialogen med regering och arbetsgivare – i hög grad är satt ur spel. Krigslagarna innebär också att aktiviteter som att protestera mot dåliga löner eller demonstrera på första maj, inte är möjligt.
– Det är förbjudet. De enda manifestationer som tillåts är sådana som handlar om att stötta dem som slåss vid fronten.
Nyligen sattes ordföranden för den fackliga paraplyorganisation som hennes ungdomsråd tillhör i husarrest. Anledningen är påstådda oegentligheter vid försäljningen av facklig egendom som tidigare – under sovjettiden – tillhört staten.
European Trade Union Confederation, Etuc, har kritiserat den ukrainska regeringens försök att inskränka fackliga organisationers äganderätt: ”Etuc fördömar Rysslands anfallskrig mot Ukraina, men kriget får inte tas som ursäkt för attacker mot fackliga organisationer…”
Av hänsyn till ordföranden vill Ivanna inte säga mer om det som hänt än att Ukrainas fackliga organisationer står bakom honom och uppmanar de rättsvårdande myndigheterna att göra en objektiv och rättvis utredning av fallet.
Kriget innebär oro och sorg på många plan. En god vän och kollega dog i slaget om staden Bakhmut våren 2023. En annan vän stred också där och är sedan dess saknad i strid.
– Jag vill ha en normal tillvaro, jag drömmer om fackliga utbildningar och att kunna sammanföra människor, säger Ivanna.
Så gott som varje natt sker det angrepp med drönare, men de flesta skjuts ner av luftvärnet. Ivanna har en väska packad vid ytterdörren men precis som väldigt många andra går hon långt ifrån alltid till skyddsrummet när larmet går.
– Ibland lägger jag mig i hallen eller i badrummet, säger hon.
Det händer också att hon står på balkongen och jämför det som på himlen med det vänner ser från sina hem – vem har bäst ”Star Wars”?
I en av senaste tidens svåra missilattacker mot huvudstaden dödades drygt tio personer och nästan hundra skadades när en robot slog ner i ett bostadshus. Det var inte mer än fyra-fem kvarter från Ivannas hem.
– Jag väcktes av explosionen. Det var verkligen väldigt skrämmande.
Ivanna Khrapko, 35
Ordförande i den fackliga paraplyorganisation FPU:s ungdomsråd. Anställd på de statligt anställdas fackliga organisation med ansvar för utbildning, kommunikation och internationellt samarbete.
Har tidigare jobbat som universitetslärare i ekonomi, budgethantering och kommunala finansieringssystem.
Ivannas råd till kollegorna i Sverige
- Utveckla grundläggande planer om hur du skyddar personal, data och kritisk infrastruktur.
- Träna människor i flexibilitet och snabbt beslutsfattande.
- Skapa starka lokala nätverk så att varje enhet kan agera självständigt vid behov.
- Och viktigast av allt: odla en djup kultur av solidaritet. Det är det som bär dig — när det otänkbara blir verklighet.
”Jag hoppas innerligt att ni aldrig ska behöva möta det vi har gjort.”
Senaste nytt
Prenumerera på vårt nyhetsbrev och läs om arbetsliv, lön, karriär och fackliga frågor – varje onsdag direkt i din inkorg.
Senaste nytt
AVTAL
Här är avtalskraven för akademiker i staten
Mer semester, höjd avsättning till pension och ökat ...
Läs även
LÖN
Jämställda löner blir ny lag – ”Inget part...
När EU:s direktiv om lika löner för män och kvinnor ...
MÄNSKLIGA RÄTTIGHETER
Världens tio länder med sämst villkor för ...
22 människor dödades för sitt fackliga engagemang de...
