Debatt: När vi hyllar arbetet trampar vi på de arbetslösa

Årets första nummer av Akademikern handlade om arbetets betydelse för bland annat före detta kriminella. I diskussionerna om betydelsen av att arbeta vill jag lyfta en annan aspekt som jag ofta saknar, ett arbetskritiskt förhållningssätt. Detta innebär att förhålla sig kritisk till att förvärvsarbete enbart är av godo. Kanske är det ibland desto mer av ondo. Vad säger du? Är det dags att fundera på arbetets betydelse i ditt liv, redan innan det är dags för pension? Ja, men då kör vi!

Den nordamerikanska författaren och forskaren Jonathan Malesic beskriver att USA lever i en sorts utbrändhetskultur; en kultur där det är fint att fullt ut hänge sig åt arbete. Om detta arbete sedan leder till personliga uppoffringar och utmattningssyndrom, så är det enbart att ses som att du blivit en martyr. En martyr för någonting som närmast fått religiös karaktär för många.

Går det inte att känna igen dessa tankegångar även i Sverige? Låt oss sätta detta i kontrast till en arbetstagare där det framkommer att hen inte har särskilt mycket att göra på jobbet. Hen kanske i stället känner att den faktiskt lider av understimulans i sitt arbete. Hujedamig, måtte den skämmas! Nja. Många tycker nog att dessa understimulerade personer bör just skämmas, men här tycker jag att vi ska fundera på hur ens dessa arbeten kan uppstå och inte skambelägga dessa individer.

Det är inte sällan så att arbete som anses vara värdefullt för sitt samhälle är sämre betalt än arbete som uppnår motsatsen, skadar sitt samhälle. Detta är inget annat än sorgligt. Är sjuksköterskans, lärarens eller socialarbetarens lön god nog av den ära som finns i att göra gott? Kanske är det därmed helt i sin ordning att dessa arbetens lön inte ska höjas i ekonomiskt avseende?  För varför skulle den som gör gott vilja ha bättre lön för det arbete den gör? Gör den då inte detta arbete av fel skäl?

Även här menar jag att svaret är nej. Ett arbete som är värdefullt för sitt samhälle ska även kunna leda till en god lön i kronor mätt. Låt oss därför ta en allvarlig funderare på hur vi ska ge de som gynnar samhället bättre förutsättningar för att de ska orka fortsätta sina arbeten. Och snälla politiker – kan ni vänligen verka för att göra slut på arbeten som skadar vårt samhälle och framför allt: skapa inte fler jobb för sakens skull!

Förutom att politiker till höger och vänster kan enas om att det är viktigt att skapa nya arbeten (vad dessa arbeten ska åstadkomma tycks inte vara särskilt relevant) lever vi en tid med från politiskt håll hårdnande attityd mot arbetslösa, med inkomstbaserad a-kassa som en av de senare förändringarna. Denna hårda syn på arbetslösa har jag gång på gång fått se konsekvenserna av. Det räcker med att du inte kan arbeta heltid för att det ska börja hända saker med din självbild.

I mitt arbete som hälso- och sjukvårdskurator möter jag ofta patienter som på grund av sjukdom behövt minska sin arbetstid, antingen genom att gå ner i tjänst genom ersättning via Försäkringskassan eller i överenskommelse med arbetsgivaren. Det gör ont i mig, och får mig att handgripligen vilja skaka om de jag möter som lider av skam- och skuldkänslor inför att de inte når upp till vissa ideal i vårt samhälle.

Jag vill att det inte ska vara svårare än att bli vaccinerad mot influensa, att få en spruta med innehållet “nej, det är inte dig det är fel på. Dessa normer om att ditt värde finns i huruvida du har förmågan att vara effektiv, oberoende och helst utan mänskliga kvaliteter som sänker din funktionsförmåga är inget du ska bekymra dig över”. Tyvärr är det inte så enkelt. Det blir dock desto svårare ju mer vi hyllar Arbetet, och trampar på de arbetslösa.