Hon tröttnade på maktens korridorer

Vi möts klockan 10.00 på ett kafé i centrala Stockholm, och då har Kristina Persdotter nyss kommit från gymmet.

– Nuförtiden har jag sällan bråttom därifrån. Det är verkligen en frihetskänsla.

För lite drygt tio år sedan var hon stabschef på statsrådsberedningen och Stefan Löfvens högra hand. Fokus listade henne som nummer 28 på listan över landets mäktigaste personer, och under ett antal år upplevde hon på nära håll definierande politiska händelser som flyktingkatastrofen och regeringskrisen.

Den tiden ligger bakom henne nu. Hon har startat eget, och med sitt nystartade public affairs-bolag måste hon inte alltid ha mobilen mot kroppen.

Det betyder inte att hon har lämnat de komplicerade samhällsfrågorna. Framöver ska nämligen ägna sig åt strategisk rådgivning inom den politiska sfären, och hjälpa fackförbund och civilsamhällesförbund med sådant som utredning, analys och policyutveckling.

– Jag kan lotsa igenom det politiska systemet: Vem bestämmer i de här frågorna, på vilken nivå, och när ska man göra vad i förhållande till hur beslutsprocessen ser ut? Jag har också god kunskap i hur man ska beskriva det man vill, för att bli lyssnad till.

Visst hade hon kunnat fortsätta på sin tidigare bana, söka ytterligare ett chefsjobb – det femte i ordningen – men så slog idén ner ”som ett blixtnedslag”, som hon skriver på Linkedin.

– Jag fick ett infall: Varför inte köra vidare på egen hand?

Okej. Det finns fler bra motiv till att bli sin egen chef, men den verkliga frågan är väl varför hon lämnade den inslagna vägen, och maktens avskilda rum? Kanske bara en 40-årskris, säger hon. Nja, hon behövde omväxling. Ledsnade, är krassare men inte mindre sant.

Jag läste en självkritisk artikel som du skrev om regeringen efter valförlusten 2022.

– Jaha, den var så lättgooglad alltså?

Några år efter att Kristina Persdotter avslutat sin utbildning rekryterades hon till statsminister Stefan Löfvens stab, där hon jobbade med hela inrikespolitiken. När S vann valet året efter följde hon med in i Rosenbad. Hon blev stabschef, med uppgift att se till att statsministern hade allt han behövde: tal, artiklar, intervjuunderlag.

Ett lite ovanligt första chefsjobb.

– Regel ett: Var alltid inställd på att planeringen kan ställas på ända av yttre händelser – och att den kommer att göra det relativt ofta.

Hur var det att så tidigt i karriären skolas in i den här miljön?

– Man skolas under högt tempo och med väldigt höga insatser. Fel betyder att du kanske har en förstasida i morgon, som inte skadar dig, men den du jobbar för. Att fortsätta vara innovativ, kreativ, högt i tak, samtidigt som felmarginalen måste vara nära nog noll, är en utmaning.

Hon fick från insidan uppleva några stora skeenden i svensk politik. När SD fällde regeringens budget 2014 och orsakade akut regeringskris, satt hon i samma rum som statsministern och följde omröstningen.

– Vi visste hur det skulle gå, men när det blev uppenbart var känslan ändå: Gud – vad gör vi nu?

Sedan följde decemberöverenskommelsen, och en helt annan känsla: Kanske kommer det att gå ändå…

– När Stefan Löfven ett år senare stod på Medborgarplatsen och höll sitt numera berömda tal om ett Europa som inte bygger murar, stod jag i regnet under ett paraply. Det känns länge sedan.

För att återvända till den där listan över landets mäktigaste: Såg hon sig själv som en person med makt? Människor vill ogärna erkänna sådant, svarar hon, men visst – har man statsministerns öra så.

– Jag minns ett tillfälle då vi hade en avstämning om huruvida vi skulle inrätta en jämställdhetsmyndighet eller inte. Jag och min chef, Emma Lennartsson, såg på varandra och nickade, och sade sedan sade båda två att vi tyckte att det vore en ypperlig idé. Det var ju vad departementet hade föreslagit, men hade vi motsatt oss det hade det kanske inte blivit något departement.

Hon berättar om känslan av att förhandla med finansdepartementet en augustidag och få loss en och en halv miljard extra till sina områden.

– ”Nu kan jag gå hem och äta middag”, känner man då! Det är klart att det är en berusande och rolig erfarenhet.

Så vad har du använt din makt till?

– Det som är lättast att ta på är det jag gjorde på utbildningsdepartementet, dit jag gick efter att ha lämnat statsrådsberedningen.

Du var ”hjärnan bakom Socialdemokraternas utbildningspolitik”, som någon skrev.

– Jag vet inte, men jag är stolt över saker jag gjorde där mellan 2019 och 2022. Jag var inte upphovskvinnan till, men den som jobbade hårt för att vi skulle få till en omläggning av gymnasieskolan, så att arbetsmarknadens behov skulle styra mer av dimensioneringen.

Hon hade också en viktig roll i utbyggnaden av yrkeshögskolan och yrkesvux för ett par år sedan.

– De sänker arbetslösheten och ger människor möjlighet att utbilda sig till det de vill – och möjliggöra sina drömmar. Även om justeringen av systemet inte överlever så har det påverkat människors liv till det bättre.

Men så ledsnade hon, alltså. I den där självkritiska artikeln från 2022 lyfter hon upp jämlikheten som ett misslyckat politikområde, men pekar också på en kraftlöshet i reformarbetet mer generellt.

– Efter åtta var jag för tillfället klar. Jag var nog tilltagande irriterad på politikens litenhet, tyckte inte att politiken stod i paritet till samhällsproblemen. Och jag var trött på pressmeddelandepengar och politik för rubrik.

Nej, hon har inte lämnat politiken. Tar sig bara an den från ett annat håll. I sin nya roll hjälper hon viktiga organisationer med potential att omforma vårt samhälle, och kanske göra politiken större.

En av kunderna är till exempel TCO. Den fackliga centralorgansiationen vill titta närmare på välfärdens finansiering, och hur man förbättrar den ekonomiska styrningen av den.

– De bad mig skriva en rapport om riktade statsbidrag, dess för- och nackdelar gentemot generella statsbidrag, och jobba fram ett förslag till nya policyförslag inom området. Det rör både social omsorg, sjukvård och utbildning.