Riksdagen har åter öppnat, för sista gången den här mandatperioden. 350 dagar kvar till valet. För åtta år sen stod den borgerliga flanken, med Alliansen och Sverigedemokraterna, enad: Arbetsförmedlingen skulle läggas ner. Även i dag hörs de rösterna. Men min egen inställning till sådana utspel har ändrats under de här åren.
Den 11 juni 2024 medverkar jag på ett seminarium som hålls av Svenskt Näringsliv i Stockholm. Jag sitter i publiken, med andan i halsen anländer jag något sent efter att ha virrat bort mig och fått springa genom halva Östermalm. Det känns pinsamt, såklart, men jag är inte ensam om att vara sen. Socialdemokraternas riksdagsledamot Björn Wiechel, som ska delta i en paneldebatt, anländer senare än jag, då hans flyg från Umeå varit försenat.
Jag har slagit mig ner längst bak i salen och lyssnar till den moderata riksdagspolitikern Oliver Rosengren. Jag häpnas när han redogör för regeringens beslut att låta Arbetsförmedlingen bedriva matchningsverksamhet i egen regi, i det här fallet genom att stötta de arbetslösa som står allra längst ifrån arbetsmarknaden mot arbete. Måhända att det rör sig om en mycket blygsam satsning, det handlar om drygt 70 medarbetare som ska jobba med uppdraget, men saken är den att regeringen hade kunnat ge uppdraget till de fristående aktörerna.
Det är svårt att greppa det jag hör eftersom samma person tidigare så hårt kritiserat myndigheten.
Samma politiker har jag debatterat mot på bland annat Dagens Nyheters debattsida i september 2017, och det är svårt att greppa det jag hör eftersom samma person tidigare så hårt kritiserat myndigheten. Samtidigt känns det inte så överraskande att tongångarna låter annorlunda.
Borgerligheten har fått inse att det inte varit så enkelt att få bukt med arbetslösheten, att det varit tuffare för de fristående aktörerna att få människor i arbete och utbildning än vad de kanske trott. Privatiseringen av Arbetsförmedlingen, som sjösattes efter valet 2018 och som inneburit att myndighetens förmedlingsverksamhet i stora delar tagits över av fristående aktörer, har inte blivit den succé man från borgerlighetens sida hade hoppats på. Detta kommer en utvärdering av reformen senare också att visa.
Arbetsförmedlingens generaldirektör Maria Hemström Hemmingsson, tidigare generaldirektör för bland annat Institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitisk utvärdering, IFAU, medverkar också vid seminariet. Jag slås av hennes uppriktighet och tydlighet i sitt anförande, blott tre månader efter att hon tillträtt på posten. Med sin gedigna bakgrund inom arbetsmarknadsfrågor beskriver hon utmaningarna på arbetsmarknaden och vilka förväntningar som man kan ställa på Arbetsförmedlingen.
Hon beskriver en upplevelse av att regeringen har förtroende för myndigheten, det är regeringens beslut om att åter ge myndigheten visst ansvar för matchningen av långtidsarbetslösa ett kvitto på. Men med det följer också ett ansvar att leverera.
En vecka efter seminariet återser jag Björn Wiechel, den här gången på landets löpsedlar. Han upprepar det han framfört under paneldebatten – att han vill skrota privatiseringen och låta Arbetsförmedlingen återta ansvaret för förmedlingsverksamheten – fast med ett tillägg: Lägg ner myndigheten.
I slutet av den här sommaren var det Kristdemokraternas tur. Till skillnad från Socialdemokraterna består Kristdemokraternas förslag i att kommunerna tar över ansvaret för arbetsmarknadsinsatserna från Arbetsförmedlingen. Men än så länge saknar partiet någon att kroka arm med, och jag kan inte se att något parti heller kommer att göra det.
Jag kan med egna ögon se den press som medarbetare på den digitala enheten upplever när vi möts i lunchrummet.
Arbetsmarknadsminister Johan Britz, den tredje (!) företrädaren för Liberalerna som axlat uppdraget bara under denna mandatperiod vill se förändringar. Regeringen vill satsa mer på Arbetsförmedlingens egen verksamhet, både i form av matchning och att kontrollera att arbetssökande söker arbete aktivt. Därför satsar regeringen 600 miljoner kronor de kommande tre åren.
Myndigheten välkomnar detta, men den anser att det inte är tillräckligt. Den beräknar att det krävs minst ytterligare 1 miljard kronor, och då har den inte räknat in de kostnader som bland annat den nya arbetslöshetsförsäkringen, som träder i kraft den 1 oktober och som av regeringen beskrivs som den största förändringen av arbetslöshetsförsäkringen på 40 år, kommer att leda till.
Det har under sommaren rapporterats i medierna om de enorma köerna, på uppemot fyra timmar, som varit hos den digitala enheten inom Arbetsförmedlingen som bland annat tar hand om inskrivningar av arbetssökande. På kontoret i Örebro, där jag jobbar, fast på den lokala arbetsförmedlingsenheten, kan jag med egna ögon se den press som medarbetare på den digitala enheten upplever när vi möts i lunchrummet.
Med tanke på lågkonjunkturen som bitit sig fast sedan 2023 är det inte otänkbart att arbetsmarknadsfrågorna kan få ett större utrymme i valrörelsen än vad de haft i debatten de senaste åren. Antalet inskrivna arbetslösa mellan 16 och 65 år uppgår i augusti till drygt 371 000 personer, vilket motsvarar drygt 40 000 fler jämfört med samma period för två år sen, enligt Arbetsförmedlingens statistik. Långtidsarbetslösheten, mätt som arbetslös i 12 mån eller mer, har ökat med lika stor andel (12 procent).
Vid den här tidpunkten för åtta år sen var jag uppriktigt sagt orolig för om jag skulle ha kvar mitt arbete efter valet. Den oron känner jag inte i dag – och jag tror faktiskt att det är många kollegor som är beredda att instämma.
Text: Johan Berg
Författare till Spelet om Arbetsförmedlingen (Carlssons) och verksamhetssamordnare på Arbetsförmedlingen
Senaste nytt
Prenumerera på vårt nyhetsbrev och läs om arbetsliv, lön, karriär och fackliga frågor – varje onsdag direkt i din inkorg.