Det är september 2020 och skjutningarna i Järvaområdet utanför Stockholm har eskalerat. De inblandade är ofta unga, många gånger egentligen bara barn. Då fattas ett politiskt beslut: socialtjänsten och polisen i området måste ha ett närmare samarbete och socialtjänstens personal placerades i det nya polishuset ett stenkast från Rinkeby torg.
Drygt tre år senare konstaterar Sarah G Andersson, ungdomskoordinator och civilanställd hos polisen, att beslutet har fallit väl ut och att förutsättningarna för att arbeta med unga Rinkebybor som riskerar att hamna i kriminalitet är bättre i dag.
– Det som framför allt har förändrats under tiden vi samarbetat på det här sättet är att yrkesgrupperna har fått förståelse för vad den andra behöver.
Men det har tagit tid att få samarbetet på plats.
– Från en dag till en annan jobbade jag här, säger Magdalena El-Sayed, socialsekreterare i ungdomsgruppen i Järva förvaltning.
Hon står med Sarah G Andersson utanför det grå polishuset. Det liknar stereotypen av ett bankvalv med stora plattor som satts fast med bultar och fönstren är skottsäkra.
– I sak kändes det inte konstigt att sitta i polishuset, men hur skulle vi få två gigantiska myndigheter och yrkesgrupper att på daglig basis samarbeta friktionsfritt utan att ha fått en plan för det? Det fick vi komma på tillsammans.
Tidiga insatser lyfts som en viktig pusselbit för att stoppa rekryteringen till kriminella gäng. Foto: Viktor Gårdsäter
Det tog ett halvår för personalen att hitta en struktur för hur jobbet skulle utföras tillsammans. Men efter det har det flutit på bra.
Magdalena El-Sayed har jobbar 21 år i Järvaområdet och ungdomarna som hon och polisen jobbar med är 13-21 år. Hon menar att den gruppen kan vara svårmotiverad till att lämna ett kriminellt liv.
– De har ännu inte fått så stor konsekvenser av att leva ett kriminellt liv. En del av dem har ännu inte dömts för några brott, de bor hemma och kanske till och med tjänar lite pengar på kriminaliteten. Många har inte uppnått tillräcklig mognad gällande konsekvenstänk och kan inte göra riskbedömningar. Allt det här tillsammans gör att man föredrar kriminalitet, säger Magdalena El-Sayed och fortsätter:
– Samtidigt säger de flesta ja till att få hjälp när vi erbjuder den, även om det går upp och ner. Ett ja i dag kan vara ett nej i morgon, så man måste vara uthållig som socialsekreterare. Vi jobbar med dem när de peakar i kriminalitet och samtidigt inte har konsekvenstänket, senare när man är vuxen kan det bli lite svettigare, säger Magdalena El-Sayed.
Sarah G Anderssons roll är att vara en bro mellan polisen och socialtjänsten. När hon kom till polishuset förra våren var grunden till samarbetet redan lagd.
– Samtidigt är det ett ständigt pågående arbete eftersom det kommer både nya poliser och socialtjänstarbetare. Det tog ett halvår för mig att sätt mig in i alla delar av det och förstå hur vi skulle prata samma språk trots att vi har olika verktygslådor att jobba med, säger hon.
I dag har de tillsammans bättre koll på vilka individer som är tongivande gällande gängkriminaliteten i området. Innan samarbetet påbörjades visst inte polisen vilka individer som socialtjänsten såg som problematiska eller oroade sig för – och vice versa. Men nu kan man sätta in rätt insatser för rätt personer och de har tillsammans bättre koll på vilka ungdomar som befinner sig i nätverks- och gängkriminalitet.
– Polisen är kanske bra på att uppmärksamma att ett barn far illa, men förstår inte varför det sedan inte görs ett omhändertagande. Det kanske sätts in åtgärder från socialtjänsten, men de kan inte förmedla det på grund av sekretess. Samtidigt har socialtjänsten blivit bättre på att berätta vad de behöver av polisen för att ge ungdomarna hjälp, säger Sarah G Andersson.
Sarah G Andersson och Magdalena El-Sayed är trygga med varandra som kollegor. Foto: Viktor Gårdsäter
Vad har ni lärt sig av varandra?
– Massor. Jag har framför allt fått förståelse vad socialtjänsten kan och inte kan göra. Att de alltid har sin sekretess att förhålla sig till, och ju mer jag förstår desto mer kan jag förmedla till mina kollegor, säger Sarah G Andersson.
– Jag har nog insett alltmer att det är många inom polisen som har hjärtat på rätt ställe. Att de drivs av att göra skillnad i samhället. Vi vill samma saker, men har haft olika vägar att nå dit, säger Magdalena El-Sayed.
Borde fler kommuner jobba på det här sättet?
– Absolut. Problembilden ser olika ut på olika ställen i Stockholm, men alla skulle gynnas av detta. Våra ungdomar rör sig också i olika områden, de stannar inte bara här, och skulle vi då ha bättre kontakt med socialtjänsten i andra stadsdelar skulle det hjälpa oss i vårt arbete, säger Sarah G Andersson.
– Ja, för närheten mellan oss är jätteviktig. Vi är kollegor och jobbar med samma frågor. Då är det viktigt med samlokalisering och att polis och socialtjänst jobbar tillsammans, säger Magdalena El-Sayed.
Vad behövs för att lyckas få fler unga att välja andra vägar än den kriminella?
– Att vi kommer in tidigare och kan sätta in insatser tidigare. Det är viktigt att förskolor och skolor anmäler oro för barn och ungdomar då en del riskbeteenden kan uppmärksammas redan i tidig ålder, säger Magdalena El-Sayed.
– Ja, så tidigt som möjligt. Men då krävs det att vi jobbar tillsammans, inte bara socialtjänsten och polisen utan hela samhället. Polisen ska fortsätta jobba med områdespolisen, som jobbar nära skolan och samverkar, hälsar på för att bygga broar och knyta kontakter tidigt, säger Sarah G Andersson.
– Vi behövs allihop tillsammans för att göra skillnad. Vi har ett stort batteri av verktyg, det ska bara användas, säger Magdalena El-Sayed.
