Sissel Larberg Eriksson
- Gruppchef för boendeverksamheten vid Social förvaltning sydväst i Göteborg stad.
- En av grundarna bakom yrkes- och volontärnätverket ”Vi står inte ut” som engagerar sig för ensamkommande asylsökande barn och ungdomar.
– Jag arbetade tidigare som verksamhetschef på Räddningsmissionens HVB-hem för ensamkommande. Jag var med och startade upp flera boenden när det kom många ensamkommande under 2015-2016. Sedan var jag med och lade ner dem 2017-2018 när det kom färre. Nu jobbar jag på Göteborgs stad som enhetschef för lägenhetsboende för unga vuxna som har olika behov av stöd. Ungefär hälften av dem är inte uppväxta i Sverige. En del har kommit hit med sina familjer. En del är ensamkommande.
– I förra veckan hade jag några medarbetare som var mycket känslomässigt påverkade av vad som händer i Afghanistan. Vi har hand om flera ungdomar som kommer därifrån, som mår dåligt. En del har familjen kvar i Afghanistan och oroar sig för dem. Några har vänner som blivit utvisade till Afghanistan, som nu befinner sig i Kabul och är väldigt rädda. Andra har vänner som har utvisningsbeslut, som tillfälligt inte kan verkställas, som de tar ansvar för på olika sätt. Det finns också ungdomar som väntat på familjeåterförening som nu är mycket svår att genomföra, då familjerna är fast i Afghanistan. De är rädda för vad som ska hända härnäst, kommer flickorna bli bortgifta, pojkarna bli tvångsrekryterade till talibanerna? Känslan av maktlöshet är stor.
Hur kommer det sig att du engagerat dig för just Afghanistan?
– Jag engagerar mig för alla ensamkommande som kommer till Sverige. Men jag startade upp de här HVB-hemmen 2015-2016, då många barn och ungdomar som bodde där var från Afghanistan. Då är det lätt att bli engagerad. Jobbet på HVB-hem blir väldigt nära, nästan som en familj. Sedan kom vändningen, när vi först skulle öppna våra hjärtan och våra gränser och sedan stängde allt väldigt snabbt. Det märktes otroligt tydligt hos oss. Många ungdomar mådde fruktansvärt dåligt. Flera försökte ta sitt liv.
– Jag var också med och startade nätverket ”Vi står inte ut”. En stödgrupp som engagerar sig för ensamkommande asylsökande barn och ungdomar. Där kan man får tröst och råd, samt engagera sig för att påverka politiskt, att förändra retoriken kring barn och ungdomar på flykt.
Hur påverkas du av utvecklingen i Afghanistan i ditt nuvarande jobb?
– Jag tänker mycket på dem när vi får förfrågningar om boendeplacering. Om det handlar om personer från Afghanistan så funderar jag noga över hur de mår. Klarar de att bo i en egen lägenhet? Många har ju självmordstankar. Då får man tänka efter om det är bättre att de är kvar på HVB-boende ett tag till. Men det kanske blir ännu värre i Afghanistan sedan? Det är en väldig ovisshet.
Din profilbild på Facebook ramas in av texten Pray-for Aghanistan, hur kommer det sig?
– Det var jättemånga på Facebook som lade till den när talibanerna intog Kabul. Facebook har ju blivit ett ställe där man kan visa solidaritet med de som är drabbade. Att det finns någon som står med dem.
