Louise Lemming är halvvägs igenom socionomprogrammet vid Stockholms universitet och vi möts vid universitetsområdet Albano, där hon strax ska in på ett seminarium om samtal med barn. Efter många år som egenföretagare, bland annat med egen e-handelsbutik, längtade hon efter en sysselsättning som skulle ge henne en högre känsla av mening.
– Jag har alltid velat jobba med människor och göra skillnad.
När hon sökte till programmet hade hon inte tänkt så mycket på vad det faktiskt skulle innebära att jobba med myndighetsutövning i politiskt styrda organisationer – att det skulle kunna komma nya lagar och regler som hon inte alls sympatiserar med.
Regeringens utredning som presenteras nästa vecka, om att införa en lag som gör anställda i offentlig sektor skyldiga att anmäla papperslösa, är ett högst konkret exempel på detta.
– Alla människor som jobbar inom socialtjänst, hälso- och sjukvård, skola och barnomsorg tror jag i grunden känner väldigt mycket för människan. Och det här är motsatsen till att hjälpa människor.
Regeringen motiverar bland annat förslaget om att införa anmälningsplikt med att offentligt anställda ska hjälpas åt att upprätthålla den reglerade invandringen och att många papperslösa lever i stor utsatthet. Det ger Louise Lemming inte mycket för.
"Det är fegt av politiker att lägga smutsgörat på dem som faktiskt har en vilja att göra skillnad för utsatta personer."
Louise Lemming
– Det är fruktansvärt att människor ska behöva vara papperslösa och leva i skuggan av ett fungerande samhälle, men jag tror inte att det här är rätt väg. De som är i ett extremt behov av hjälp kommer inte att våga söka den. Jag kan tycka att det är fegt av politiker att lägga smutsgörat på dem som faktiskt har en vilja att göra skillnad för utsatta personer.
Tilltron till socialtjänsten är redan ganska låg i vissa kretsar, och det ligger i allas intresse att höja den, påpekar hon.
– Men det här skulle misstänkliggöra socialarbetare, till exempel skulle det bli oerhört svårt för fältare att göra ett bra jobb. Tanken är att man ska kunna närma sig människor där de är, men om folk är rädda för att bli angivna kommer de att dra sig undan.
Risken är att flertalet kompetenta personer kommer att söka sig bort från socialtjänsten om förslaget blir verklighet, tror Louise Lemming. För hennes del skulle en stor del av det presumtiva arbetsfältet försvinna.
– Jag skulle söka mig till civilsamhället efter utbildningen. Och om jag trots allt skulle hamna i en situation där jag behövde ange någon, till exempel under en praktik, skulle jag nog bryta mot lagen.
Förslaget om att införa anmälningsplikt har hittills inte diskuterats alls under utbildningen, berättar hon. Av de medstudenter hon pratat med tror flera inte att det kommer att kunna drivas igenom.
– Det blir som en dystopi. Men det kan också vara en lite farlig inställning, för plötsligt blir det verklighet och då är man inte alls förberedd och har inte funderat på vilka konsekvenser det kommer att få för andra och en själv. Men jag lever också på hoppet. Drivs det igenom kommer det att bli enorma protester. Jag ser stora upplopp framför mig, med offentliganställda som vägrar.
”Dystopin” till trots längtar Louise Lemming tills hon tar examen våren 2026 och kan börja jobba. Visst är det roligt att plugga, men det är också utmanande när man är lite äldre och har barn, tycker hon.
– Jag ser fram emot att få en riktig inblick i och förståelse för hur samhällets apparatur fungerar på praktisk nivå. Jag ser fram emot att faktiskt få hjälpa där det går att hjälpa.
Senaste nytt
Prenumerera på vårt nyhetsbrev och läs om arbetsliv, lön, karriär och fackliga frågor – varje onsdag direkt i din inkorg.
