29 augusti, 2022

Van att få sparken

KARRIÄR Arbetarklasskufen från Söderköping har blivit statsministerns rådgivare. Men om det blir maktskifte är Pelle Rödin beredd att se sig om efter nytt jobb.

Pelle Rödin har jobbet på Regeringskansliet till låns. "Det är en märklig och lite komisk procedur när man ställer sig i kön med tvåhundra andra för att lämna in prylarna."

Foto: Johan Bergmark

Han är van vid att få sparken. Faktum är att det har hänt ovanligt frekvent de senaste åren, och kanske ska det ske igen i höst. Samma dag som han får beskedet tar han sina saker och lämnar in dem i ett speciellt rum: Ipad, dator, nycklar, passerkort. Han lyfter telefonen från bordet: den också.

Vi sitter ensamma i restaurangen på statsrådsberedningen i Stockholm. Någon går runt och torkar av runtomkring oss. Kaffemaskinen är avstängd.

– Det är en märklig och lite komisk procedur när man ställer sig i kön med tvåhundra andra för att lämna in prylarna. En gång var vi så säkra på att vi snart skulle anställas igen att vi bad om att få lägga allting i ett speciellt hörn, så att det skulle gå snabbt att hämta ut.

Pelle Rödin är sakkunnig på samordningskansliet i statsrådsberedningen, och rådgivare till statsministern. Avgår regeringen, under val eller kriser av det slag som vi sett på sistone, så gör han samma sak.

– ”Politiskt sakkunnig”, det låter pretentiöst. ”Rådgivare” låter som att man viskar en massa kloka saker i statsministerns öra. Det händer det väl att jag gör, men sällan.

Han träffar Magdalena Andersson någon gång i månaden. Ibland för att presentera ett underlag, andra gånger för att låta henne avgöra en fråga där olika departement är oeniga. Hans arbete handlar just om att samordna regeringens politik. Lagrådsförslag, propositioner, uppdrag till utredare – allting går via hans enhet, där det förbereds.

– I Sverige är modellen att hela regeringen ska stå bakom vartenda litet förslag som läggs, vartenda litet uppdrag till en myndighet, och då får inte ett enskilt statsråd springa iväg åt något annat håll. Det ska jag och mina kollegor se till.

Det är ett genombyråkratiserat arbete, säger han.

– Samtidigt är det mycket politik och känslor som ska in i samma lilla låda.

På samordningskansliet arbetar åtta personer med olika ansvarsområden. Pelle Rödins rör ”tvång och dåligheter”, som han sammanfattar det: brott och straff, justitie- och försvarspolitik. Apropå känslor: Mellan 2016 och 2019 jobbade han med migrationsfrågan, då regeringen under trycket från flyktingkrisen snabbt lade om politiken i mer restriktiv riktning.

– Jag ska inte säga att den här Grotesco-parodin var på riktigt, men det är klart att något hände ganska snabbt. Och det blev jävligt upprört. Från de som tyckte att vi skulle stänga gränsen helt, med en retorik som direkt förråade politiken, till de som ansåg att varje form var restriktion var ett brott mot asylrätten.

Med många politiskt engagerade vänner – till övervägande del liberala i flyktingfrågan – fick han höra både det ena och det andra.

– Det sög ju.

Själv kände han dock att han kunde stå upp för politiken: situationen var ohållbar, menar han, och när medborgarna börjar tvivla på statens funktionalitet är vi farligt ute. På samma sätt och av lite liknande orsaker står han nu helhjärtat bakom Socialdemokraternas hårdare utveckling inom kriminalpolitiken, det område som han jobbat mest intensivt med de senaste åren.

"I Jakobsberg, där jag bor, har vi polishelikoptrar över oss någon gång i veckan. Vi har haft skjutningar på de närmaste pizzeriorna, i de närmaste matbutikerna. Sprängningar och skjutningar."

Pelle Rödin

Han kan bli irriterad på dem som försöker ”släta över” problemen. Själv har han gängvåldet inpå knuten.

– I Jakobsberg, där jag bor, har vi polishelikoptrar över oss någon gång i veckan. Vi har haft skjutningar på de närmaste pizzeriorna, i de närmaste matbutikerna. Sprängningar och skjutningar.

Fler poliser med utökade befogenheter, mer övervakning, högre straff – han förespråkar alltihop. Samtidigt kommer sådana åtgärder inte ensamma att vända utvecklingen, menar han. Den repressiva delen är bara den näst viktigaste – det förebyggande arbetet kommer före.

– Det är mest effektivt, det kostar i slutändan mindre pengar, och det är det humanistiska och mänskliga att göra. Att inte jobba mycket med det är att ge upp helt om människor.

Pelle Rödin kommer inte själv från en särskilt privilegierad bakgrund. Något politiskt engagemang fanns inte i hans familj där han växte upp i Söderköping. Inte heller akademisk skolning. Hans mamma arbetade fyrtio år som undersköterska inom äldrevården, och hans pappa var i restaurangbranschen.

Pelle Rödin var ofta med honom på arbetet.

– Jag minns Stadshotellet i Söderköping och en herrgård utanför Norrköping: ganska fina historiska miljöer. Så även om man inte var medelklass och bara knegade i de här miljöerna så fick man ändå vara i dem.

Han utvecklade tidigt en teoretisk läggning, inte minst vad gällde samhällsfrågor. Kanske hängde det ihop med pappans historieintresse: kungar och krig, ”sådant som ofta förenar barn och farbröder”, som han säger. När pappan extraknäckte som guide fungerade Pelle Rödin som maskot för gamlingarna i turistbussarna.

Samhällsintresset gjorde honom till en udda fågel i många sammanhang. Dock inte i SSU, som han anslöt sig till.

– Att växa upp i en liten stad och vara dålig i innebandy men att vara frågvis och näsvis – det funkar utmärkt med politiska ungdomsförbund. Man får träffa människor där man inte bara är en kuf eller en tönt.

Efter gymnasiet bestämde han sig för att plugga vidare, som den förste i familjen. Statsvetenskap. Han förstod dock inte hur det funkade med universitetsstudier. Fattade inte riktigt konceptet med en examen.

– Det kan låta korkat: vad innebär det att ta en examen? Ja, det borde väl vara självklart: man läser någonting i några år, får ett papper på det och sedan ett tryggt jobb på en statlig myndighet, eller vad man nu drömmer om som brådmogen 22-åring. Men jag var lost.

Den som till sist förmådde honom att ta den där examen var Anna Ekström, numera utbildningsminister. Han träffade henne på Saco medan han var aktiv i studentkåren.

– ”För i helv–”, nej, hon använde nog inte svordomar, hon talar på en högre bildningsnivå och mycket vackert: ”För guds skull – se till att ta en examen.”

Visst skulle han kunna få jobb ändå, särskilt inom arbetarrörelsen, där det finns en tradition av att arbeta sig uppåt i leden, men utan formell behörighet skulle han bli för uppbunden till en enda arbetsgivare, förklarade hon.

Klassresenären gjorde han som blev tillsagd. Och det gick ju bra.

Efter att ha arbetat ett par år som vice ordförande för Sveriges förenade studentkårer blev han 2008 sakkunnig i riksdagsgruppen för Socialdemokraterna, där han först arbetade med utbildningsfrågor. Sedan, redan 2013, plockade Magdalena Andersson in honom som den enda icke-ekonomen i sin stab. Antagligen på grundval av hans breda kunskaper.

Han har lärt känna henne något genom åren, och har sådan tur att han ”råkar tycka om att jobba med henne”. Ändå upplever han närheten till en statsminister som högtidlig. Och så ska det vara, säger han.

– Man får ju inte bli så nervös att man drabbas av krispanikskräck, för då gör man inte sitt jobb på ett bra sätt. Men man får inte heller slappa till sig; man måste ta det på allvar. Statsministern är trots allt så högt upp man kommer i den demokratiska ordningen.

Apropå det: Har han gjort sig hemma här uppe på den politiska toppen och i den välbärgade medelklassen – eller är han en udda fågel också nu, liksom en gång i Söderköping?

Det har inte varit friktionsfritt, säger han. Den ibland knappa bakgrunden har präglat honom. Hans snålhet är ett exempel. Vägrat ta lån, och därför inte gjort miljoner i Stockholms bostadskarriär. Gått mellan butiker och jämfört pastapriser. Inte velat köpa kläder. Ofta avstått middagar ute med vänner. Det har fått sociala konsekvenser.

– Jag hade människor som jag levde tillsammans med som nästan fick vara på mig: Vad springer du omkring och nojar hela tiden för, tror du att du kommer att få sparken nästa vecka eller? Lugna dig!

Snålheten har han jobbat bort. Men frågan om trygghet är fortfarande central för honom, ekonomiskt och fysiskt, och den är grundläggande i hans politiska syn. Upplever människor att staten inte kan garantera den så riskeras välfärdssamhället, menar han. Då ser man hellre efter sitt eget hus än betalar för andras.

Så hur är det nu med hans egen trygghet? Hur känner han inför risken att i höst på nytt få sparken, den här gången kanske för lång tid?

– Det vore förstås riktigt trist. Samtidigt har man ju bara den här sortens jobb till låns en tid. Glömmer man det är det bra om man får sluta.

”Politiskt sakkunnig”, det låter pretentiöst. ”Rådgivare” låter som att man viskar en massa kloka saker i statsministerns öra. Det händer det väl att jag gör, men sällan."

Tidslinje

2001. Student.

Att börja plugga var en stor grej. Akademin är lite konstig men rolig. Det var kul att vara student.

2006. Vice ordförande Sveriges studentråd.

För en gång skull var det jag som skulle väljas till någonting. Jag åkte runt till landets studentkårer försökte sälja in mig själv.  Att vara på en kongress där folk skrev mitt namn på lappar som de lade i en låda – en bisarr situation.

2012. Skilsmässa.

Det finns de som kan skilja sig happy happy i glatt samförstånd – så var det inte för mig. Jag var nog i praktiken deprimerad i några år och flydde in i arbetet.

2013. Sakkunnig.

Rekryterades till Magdalena Anderssons stab i opposition. Det var väldigt roligt. Jag jobbade nästan konstant, först i riksdagen och sedan i finansdepartementet.

2016. Statsrådsberedningen.

Det var ett absolut lyft. Plötsligt skulle man jobba för hela regeringen och jämka samman olika viljor och intressen till gagn för helheten. Det var lyxigt att inte alltid bara behöva företräda ett enskilt statsråd eller en enskild fråga.

2019. Pappa.

Min son Erik föddes, och jag skulle precis fylla 40. Att äntligen få bli pappa är fortfarande det största som hänt mig.

"Att växa upp i en liten stad och vara dålig i innebandy men att vara frågvis och näsvis – det funkar utmärkt med politiska ungdomsförbund. Man får träffa människor där man inte bara är en kuf eller en tönt."

Mina 3 bästa val

1. Studier. Att plugga och ta en examen var viktigt för mig. På det sättet blev jag mindre beroende av en viss arbetsgivare, och den aktuella arbetssituationen mer frivillig.

2. Spårbyte. Jag har inte bytt bransch, men enheter och arbetsuppgifter. Det kan vara bra karriärmässigt, men framför allt leder omväxlingen till att man lär sig mer.

3. Snäll. Det blir mycket lättare att jobba i organisationer om man vågar och orkar vara vänlig och förklara varför saker ska göras. Man får också mycket bättre stöd tillbaka.

Tim Andersson

Läs även

De rustar för omställning

KARRIÄR Kollegorna på Omställningsfonden förberede...
3 oktober, 2022

Maktens kvinnor ständigt ifrågasatta

LEDARSKAP ”Kvinnor som tar minsta snedsteg åker ut m...
26 september, 2022

Håller unga borta från brott

KRIMINALVÅRDEN Frivården har fått en ny uppgift: att hind...
5 september, 2022

6 fackförbund gemensamt: Lösningarna finns

ARBETSMILJÖ Personalbrist i välfärden är ett hot mot h...
4 juli, 2022