19 april, 2024

Alltid redo för uppdrag ute i världen

PORTRÄTT Efter ett helt yrkesliv mitt i flera av vår tids stora konflikter skulle man kunna tänka sig att biståndsarbetaren Sonny Månsson ville slå sig till ro som pensionär. Men det kliar fortfarande i kroppen.

Sonny Månsson är internationell biståndsarbetare på olika nivåer, nu inom MSB:s personalpool. Foto: Erika Weiland

År 1988 sökte Sonny Månsson en sex månader lång FN-tjänst i inbördeskrigets Beirut, med ansvar för logistik. Hans uppdrag var att få fram förnödenheter till flyktingläger utplacerade över landet.

Efter det där halvåret skulle han återvända hem igen, kanske till sitt vanliga jobb som yrkesmilitär.

Så blev det inte.

– Jag brukar säga att det var de längsta sex månader som jag upplevt.

Resan innebar början på ett yrkesliv som biståndsarbetare. Han visste det inte då, men hans tillvaro skulle komma att utspela sig mer utomlands än i Sverige, och i nära anslutning till några av vår tids stora konflikter och kriser.

"Under missionerna i de tuffa länderna hade jag en oerhört stimulerande arbetssituation, men ett sämre socialt liv." Foto: Erika Weiland

Nej, det blev inte sex månader. För FN jobbade han sammanlagt i sju och ett halvt år, och i Libanon i två och ett halvt.

Han minns Beirut som en delad stad, och hur han fick snirkla sig runt via olika posteringar. På den ena sidan hade han livvakter som tillhörde kristna grupperingar och på den andra muslimska. Låsta bilar eskorterade honom till ett arbete innanför murar. Faran var högst reell.

– Vid ett tillfälle bodde vi på ett hotell under en granatskjutning, och jag fick faktiskt splitter in i mitt rum.

Hotet kom också inifrån. De lokalt anställda i FN-organisationen kunde själva tillhöra olika grupperingar inblandade i kriget, och Sonny Månsson upplevdes ibland som någon som stod i vägen.

– Det var korrumperat, och jag tog beslut som en del inte tyckte var bra. Man var ständigt under press när man skulle anställa folk och ge vissa förmåner med utrustning och så. Det var spänt ett par gånger, och jag var tvungen att lämna landet på grund av ett indikerat hot.

Ja, det blev ett yrkesliv i oroshärdar och under hårt yttre tryck. Han har varit i Georgien och i Tadzjikistan för OSSE, i Ramallah för EU och i Hebron på Västbanken för TIPH (Temporary International Presence in Hebron), för att ta några exempel.

Den känslomässigt svåraste tiden var dock i Liberia under ebolautbrottet, där han var för MSB:s räkning. Myndigheten drev ett sjukhus i landet.

– När jag kom ned dit hade ingen ebolasmittad patient lämnat kliniken frisk. Det fanns ett träd där man fäste ett svart band varje gång någon avlidit, och vi bestämde att vi skulle hänga upp ett i en vacker färg för den första överlevande. Det skedde till slut, men det tog lång tid.

Scener och historier från sjukhuset har satt sig i honom. Han berättar om en mamma som kom in med ett smittat barn, väl medveten om att hon med största sannolikhet själv skulle drabbas.

– Och vice versa: mammor som var sjuka kom tillsammans med sina barn, eftersom ingen annan ville ta hand om dem, och så fick de också sätta livet till.

Det var olika avdelningar på kliniken, och den sista var för bekräftat smittade. Inledningsvis fungerade det i realiteten som ett slags förvaring i väntan på döden, berättar han.

– Man gick där utanför, och det var som ett fångläger med flera staket, genom vilka de besökande fick tala med patienterna på avstånd.

"Jag har alltid ett backup-pass när jag åker ut på uppdrag. Det är bra om man råkar bli av med det vanliga, men det är också så att du kanske inte alltid vill visa upp vissa länders inresestämpel. När jag åkte in i Israel använde jag till exempel aldrig passet med stämplar som visade att jag hade varit bosatt i Libanon." Foto: Erika Weiland

År 2017 kände Sonny Månsson att det var nog – nog med långa tjänster i svåra situationer.

– Jag hade jobbat så länge på platser där man aldrig kunnat leva ett riktigt socialt liv. Med ålderns rätt kanske man nu kunde få komma till ett lite trevligare ställe? Jag sade två saker: Nästa tjänstgöring ska vara på kortare tid, och jag kommer aldrig att åka till Afghanistan.

Vad som hände? Det blev en längre tjänst i Afghanistan. Som han konstaterar: Han har svårt att säga nej.

Och så var det själva tjänsten: först som ställföreträdande, och sedan som ordinarie, landchef för Svenska Afghanistankommittén. Det är en organisation som arbetar med utvecklingsbistånd baserat på de mänskliga rättigheterna och som bland annat driver skolor för 90 000 barn runt om i landet.

En så hög chefsbefattning hade han aldrig haft förut, med 5500 anställda och 400 000 000 i årlig budget.

– Jag kände att det var ett fint jobb att avsluta många års utlandstjänstgöring med.

Det blev på nytt en orolig tid, ur säkerhetssynpunkt den kanske värsta hittills, med många attentat från både talibanerna och IS. Han minns två självmordsbombare som tog med sig nästan hundra personer var i döden.

Attackerna var ofta riktade mot de internationella styrkorna eller regeringskanslibyggnader och ambassader. En gång blev hus i kvarteret intill deras angripna.

– Var man på fel plats vid fel tidpunkt fanns det ingen hänsyn.

Samtidigt var organisationen tvungen att kommunicera med talibanerna, som kontrollerade stora geografiska ytor. Dock aldrig direkt. Samtalen gick via olika byråd. Det hände att talibanerna stängde skolor och kliniker och ställde olika krav på Svenska Afghanistankommittén.

– När de fick reda på att vi skulle bygga en ny klinik, till exempel, kunde de blockera oss och kräva att den skulle ligga i en by som de kontrollerade, fast regeringen bestämt annorlunda. Då gällde det att gå till byråden och genom dem hitta något slags acceptans mot att vi garanterade att talibanerna hade tillgång till läkarmottagningen.

"I de gula böckerna framgår mina läkemedel och vaccinationer. Jag har allt samlat sedan 1986. När jag senast åkte på uppdrag skulle jag vaccinera mig. Men när läkaren gick igenom böckerna sa han att jag redan hade allt som behövdes." Foto: Erika Weiland

Hur har Sonny Månsson hanterat alla dessa utsatta situationer? Hur gör man för att orka, känslomässigt? Han har haft en förmåga att fokusera på sina uppgifter, konstaterar han krasst.

– Om jag går ner mig och börjar fundera för mycket över mina egna känslor, så är det andra som drabbas. Jag har alltid sagt till mina medarbetare i krigssituationer: Ni som inte klarar av detta ska meddela mig som chef, så ska jag se till att ni blir omplacerade i ett annat land. Alla resurser måste kraftsamlas för att vi ska kunna göra vårt jobb och vara till hjälp.

Det betyder inte att känslorna inte har funnits där. Han berättar hur han bearbetade sina upplevelser i brev.

– Det var min terapi att sitta på kvällarna och summera ihop vad som hänt. Jag skrev och berättade.

Numera ligger de långa, konfliktfyllda utlandstjänstgöringarna i det förflutna. Sonny Månsson lever ett liv som pensionär i Vinslöv, men har inte helt slagit sig till ro. Han tillhör MSB:s personalpool, och är beredd att åka iväg för mindre uppdrag på katastrofdrabbade platser.

Det gamla livet ”kliar” lite i kroppen på honom, säger han, om än mindre för varje månad som går. Vad han framför allt längtar efter är att få se mer av världen.

– Paradoxalt nog har jag inte sett så mycket av de kulturer som jag har befunnit mig i. Jag har levt väldigt isolerat under mina tjänstgöringar. Men jag har alltid varit intresserad av nya kulturer. Tänk att få komma söderut i Afrika, och till Sydamerika!

Min väg

1988. FN-tjänst i Beirut

”Jag hade aldrig trott att jag skulle få den här tjänsten. Det var en toppgrej. Sedan rullade saker och ting på, och jag har haft turen och lyckan att kunna klättra i karriärstegen hela tiden, men det här var starten på alltihop.”

1989. Krig i Libanon

”Det var tufft och påfrestande.”

1991. FN:s högkvarter i Wien 

”Jag arbetade som systems and procedurs officer, vilket innebar att jag skrev tekniska instruktioner och utvecklade logistiksystemet. Tiden i Wien var fantastisk med ett rikt socialt liv. Jag bodde där i sju år, och det blev som en andra hemstad. ”

2000–2008. Upphandlingschef på Hässleholms kommun

”Det var positivt att få komma hem och få distans till allting. Jag jobbade i åtta år som upphandlingschef.”

2010. Liberia under ebolautbrottet

”Jag har en kluven inställning till tiden i Liberia. Det positiva var att man kände att man verkligen tillförde något. Det negativa att man levde med denna tragedi, där man inledningsvis kanske inte så slutet.”

2018. Landchef för Svenska Afghanistankommittén

”Att få den befattningen var en riktig höjdare, och det var ett fint jobb att avsluta många års utlandstjänstgöring med.”

Reporter Tim Andersson

Senaste nytt

Prenumerera på vårt nyhetsbrev och läs om arbetsliv, lön, karriär och fackliga frågor – varje onsdag direkt i din inkorg.

Senaste nytt

Förslag till kongressen: Förbundskansliet ska bli kl...

KONGRESS 2024 Ska förbundskansliet bli klimatneutralt? O...
21 maj, 2024

Bör Akademikerförbundet slopa SSR?

KONGRESS 2024 I en motion till kongressen föreslås att f...
17 maj, 2024

Vi är akademikerfacket i staten

KRÖNIKA Nu påbörjar vi en resa med målet om att bl...
16 maj, 2024

Rekordmånga motioner till kongressen – ”Histor...

KONGRESS 2024 Akademikerförbundet SSR:s kongress närmar ...
15 maj, 2024


Läs även

Hög personalomsättning bland HR – ”Bekymmersam...

HR Personalomsättningen skenar bland HR-speci...
19 mars, 2024

”Ett vanligt knegarjobb kan sällan ersätta den...

ARBETSFÖRMEDLING Det finns jobb att hitta efter fängelsetid...
8 mars, 2024

Stort tryck på lön i årets avtalsrörelse

KOLLEKTIVAVTAL Reallöneökningar och karriärvägar viktigas...
26 februari, 2024

Grupperna som har svårare att komma in på arbetsmark...

ARBETSMARKNAD Vissa får lättare jobb än andra. Nu uppman...
23 februari, 2024