Bygger resiliens

Statsminister Ulf Kristerssons ord ekar dystert och lägger sordin på den svenska stämningen. ”Sverige är inte i krig. Men det råder inte heller fred.”

När Ryssland invaderade Ukraina 2022 ruckades hela Europas världsbild. Sverige ruskade yrvaket på sig efter en lång dvala. I dag är budskapet från politiken tydligt: rusta upp – snabbt.

I Luleå är man numera klarvaken. Arbetet för att förbereda kommunen för krig pågår febrilt. Det handlar om samordning, planering och förberedelser för att samhällsviktiga verksamheter ska fungera så bra som möjligt under olika former av störningar och höjd beredskap.

– Det är nytt i Sverige, att förbereda sig för krig. Läget är allvarligt. Såklart känner jag en oro, men det hjälper att jobba med de här frågorna hela dagarna, det blir lite mindre laddat. Och så känner man sig mer i kontroll.

Jonatan Stiglund är en av fem beredskapssamordnare i Luleå kommun som arbetar med civil beredskap, ett samlingsnamn för krisberedskap och civilt försvar. Hans jobb går ut på att stötta alla verksamheter i kommunen när de ska ta fram planer för kris och krig.

Barnen måste fortfarande kunna gå till förskolan, äldre och sjuka måste få omsorg, skolan ska kunna bedriva undervisning, vattenförsörjningen behöver fungera, kommunikationen måste ut – även om det blir krig i Sverige.

– Alla kommuner i Sverige har ett uppdrag att se till att sina viktigaste verksamheter kan fortsätta även vid störningar i samhället, det kan vara kriser som skogsbränder eller översvämningar, eller det värsta scenariot: krig. När det gäller det senare stod vi fram till relativt nyligen mer eller mindre handfallna. Vi har i princip avvecklat hela vårt försvar, och nu måste vi börja från noll. Inte riktigt, men nästan.

Hur förbereder ni kommunen för det värsta?

– Vi hjälper våra verksamheter att ta fram kris- och krigsplaner, och är på samma gång ett kunskapsstöd. Vad är det egentligen som måste göras och i vilken ordning? Hur gör man det bäst och effektivast? Det är många som vill ha svar på många svåra frågor, säger Jonatan Stiglund.

Klipp i steget, hans långa gestalt slinker in genom portarna till stadshuset. Luleås landmärke – Marmorpalatset – en arkitektonisk stolthet byggd under stadens dynamiska 50-tal. Hissen upp till våning 7: Säkerhet & beredskap. Här behöver man ha särskild behörighet för att komma in. I korridoren står ett litet bord med lypsyl, mössor och friluftsmuggar i plast. Allt tryckt med ”Luleå” i vita bokstäver. Merch från kommunen.

– Det är bara att ta och göra reklam!

Marmorpalatset är Jonatans arbetsplats de dagar han inte jobbar från hembygden Haparanda. Efter många år i Stockholm har han landat i lugnet igen. I storstaden hann han med statsvetenskap vid Försvarshögskolan, doktorsexamen i internationella relationer vid Stockholms universitet, analytikeruppdrag på både MSB och Försvarshögskolan.

Intensiva och nyttiga år, men Jonatan saknade sitt Norrbotten. När han blev erbjuden en tjänst som beredskapssamordnare på Luleå kommun – efter en sväng i Haparanda med liknande tjänst – nappade han. Både ett spännande jobb och en chans att testa lyckan på hemmaplan.

– Att vara tillbaka i Norrbotten känns jättebra, både på ett privat och yrkesmässigt plan. Luleå är en knutpunkt för den logistik som både det militära och det civila försvaret behöver. Här finns Sveriges fjärde mest trafikerade flygplats, Luleå hamn, landets nordligaste flygflottilj, närheten till Bodens regemente och järnvägen. Det är en väldigt strategisk plats och det tar vi med i beräkningen när vi jobbar med civilberedskapen här i kommunen.

Hur redo är Luleå för krig?

– Vi har en lång väg kvar. Det är det ärliga svaret. Vi jobbar hårt med de olika beredskapsdelarna, men jag kan inte påstå att vi är alldeles förberedda för krig. Det tror jag att få kommuner i Sverige är. Arbetet är jättekomplext och det går väl egentligen aldrig att komma i mål. Utan det man kan göra är att komma en bit på vägen.

Tid och resurser. Det är det största hindret på den väg framåt som Jonatan Stiglund pratar om. För verksamheterna har ju sitt kärnuppdrag – att få sin bit av samhället att snurra – och det finns inte mycket tid för annat, särskilt inte i dessa kärva ekonomiska tider, säger han.

– Det är lätt att vi på Stadshuset sitter och utformar beredskapsplaner, förankrar de med kommunchefer och politiker och känner att ”nu är vi på gång!” Men sedan bromsas arbetet upp, det går inte från ord till handling i den takt vi tänkt oss. Alla de här människorna som jobbar ute i verksamheterna, som faktiskt ska göra det praktiska beredskapsjobbet, har ju en massa andra saker att göra i sitt ordinarie arbete som måste prioriteras.

Alla fattar allvaret. Det försämrade säkerhetsläget är på varje löpsedel och på allas läppar. Det handlar inte om brist på ambition, utan på möjlighet till kontinuitet, menar Jonatan Stiglund.

– Verksamheterna förstår ju att det här är viktigt, att det är något som måste göras. Men ofta är det lite så ”gud vad skönt, nu har vi gjort det här, nu är det färdigt.” Men ingen kommer någonsin att bli färdig. Vi kommer behöva jobba med detta resten av våra liv, typ. Och det tycker ju de ansvariga ute i verksamheterna är jobbigt att höra, för de vill ju arbeta med det de är utbildade att göra, och det som medborgarna förväntar sig att de ska göra.

– Jag och mina kollegor har så klart full förståelse för det här. Vi tycker inte att de borde göra mer. För de gör ju tillräckligt. De här nyckelpersonerna i välfärden har ju fullt upp med sitt. Det är mer ett medskick till makthavarna, de som beslutar om resurserna. Det krävs mycket mer för att vi som samhälle ska bli resilienta.

Jonatan Stiglund tror att det krävs att någon äger frågorna lokalt, en dedikerad roll ute på varje verksamhet som arbetar med beredskap för att det inte ska stanna vid punktinsatser.

– För att arbetet ska flyta på behövs det någon ansvarig på varje verksamhet som jobbar med beredskapsfrågor, som har det blockat som en del av sin tjänst. Det har vi skickat med till kommunledningen när det gäller vilka områden inom civilberedskap som ska prioriteras under 2025. Det lokala ägarskapet måste bli tydligare. För det krävs resurser i form av tid och personal.

Om Jonatan Stiglund själv känner ett lokalt ägarskap? Svaret blir tydligt klockan 18.30 en marskväll i Kallax, en liten by strax utanför Luleå, mest känd för sin surströmming. Han stapplar fram på isgatan upp till en klassisk faluröd Norrbottensgård. Det är här det händer, i alla fall för pensionärerna i bygdegårdsföreningen som bjudit in Jonatan för att prata beredskap.

– Det är klart att man är orolig. Världsläget med Putin och Trump i spetsen, det är ju det enda alla snackar om just nu. Vi får stoppa oss ibland för att prata om något muntrare, men återkommer ändå alltid till det spända säkerhetsläget. Därför känns ett sådant här möte värdefullt, en möjlighet att bli lite mer förberedda lokalt.

Det säger Ingrid Söderberg, engagerad medlem i Kallax bygdegårdsförening, och initiativtagare till kvällens föreläsning. Tillsammans med de andra eldsjälarna i föreningen ställer hon fram stolar i rader framför scenen, där Jonatan snart ska stå. Men lite fika hinns med innan allt drar i gång och gästerna kommer.

– Det är lite pirrigt, vi har inte haft någon anmälan utan folk kan bara komma. Hoppas vi blir många nu när Jonatan har kommit hit, säger Gun-Marie Bergman, ordförande i föreningen.

– Jag hoppas att du har kollat upp skyddsrum i närområdet, Jonatan. Det kommer garanterat att komma många frågor om det, säger Ingrid Söderberg, och tar en giffel till sitt kaffe.

Klockan börjar närma sig sju och huvudpersonen gör sig redo på scenen. Gästerna trampar in i farstun, hänger av sig ytterkläderna och tar plats i stolarna. Mestadels bybor, vithåriga huvuden på rad. 35-åriga Jonatan Stiglund drar ner medelåldern rejält.

Powerpoint-bilderna lyser upp salen, redig information om kommunens beredskapsarbete klickas fram. Stadig röst, tryggt kroppsspråk. En akademikers självförtroende. Under frågestunden blir det som Ingrid förutspådde. Skyddsrum blir kvällens snackis. Och Jonatan har svar på tal.

Inte långt från hembygdsgården finns Norrbottens flygflottilj F21 och Kallax flygplats, där jaktplanet Draken står monterat vid vägkanten som en mäktig påminnelse om en svunnen tid. En relik från 60-talet, på samma gång en symbolisk påminnelse om upprustningen som nu pågår i Sverige.

– Jag förstår att det kan skapa ångest och oro, hur det pratas nu, den militära retoriken. Om att alla måste förbereda sig för det värsta, att vår hemberedskap behöver vara god. Det kan vara skrämmande att tänka på. Men jag har för egen del landat i att det är skönt att ha koll på läget. Är man förberedd behöver man inte vara rädd. Så ser jag på det i alla fall.