Blå byggplast skapar en korridor i korridoren på det som vanligtvis är en infektionsavdelning på Universitetssjukhuset i Linköping. Sedan coronaviruset drog in över landet har avdelningen byggts om till pandemiavdelning. Inom plastkorridoren kan personalen röra sig utan att byta hela skyddsutrustningen. Alla patienter är nämligen sjuka i covid-19.
Eftersom patienterna är smittade av samma coronavirus finns plats för två patienter i varje rum. Det gör att avdelningen kan ta emot dubbelt så många patienter som vanligt.
Här möter kuratorn Helene Karlsson patienter som vårdas för covid-19. Några har intentisvårdats, men inte alla. Hon möter de patienter som ber att få prata med en kurator, men även patienter som övrig personal anser behöver kuratorsstöd.
Hon är van vid att arbeta i skyddsutrustning då hon i sitt vanliga jobb möter patienter som är smittade av exempelvis tuberkulos eller andra luftburna sjukdomar. Hon är även tränad för att möta ebola-patienter som kräver ännu mer skyddsutrustning.
– Jag är mer orolig för att bli smittad när jag åker pendeltåg och buss till jobbet. Här vet jag vad jag ska ha för skydd för att inte bli smittad.
Ansiktsmasken hon sätter på sig när hon går in till en patient täcker hela ansiktet. Där finns också en inbyggd fläkt för att hon ska ha fräsch luft. Trots att fläkten surrar, säger hon att det går bra att prata med patienterna.
– Man vänjer sig och patienterna är vana vid att alla har skyddsmask. Men det kan vara svårt om någon pratar tyst, då får jag fråga om.
Masken räcker som skydd för smittan om man sitter en bit ifrån och pratar med en patient. Men Helene Karlsson tar alltid på sig även förkläde och handskar.
– Det är ett val jag har gjort. Om de blir ledsna är det konstigt om jag inte kan luta mig fram ta tag i dem. Då vill jag inte behöva gå ut och sätta på mig handskar.
På avdelningen kan över 30 personer vårdas. Det har varit nästan fullt, men ingen har nekats vård. Under pandemin slussas de ”vanliga” patienterna med infektionssjukdomar ut till andra avdelningar på sjukhuset. En del av covid-19-patienterna kommer från intensivvård och respirator. Och Helene Karlsson försöker träffa alla patienter som har intensivvårdats.
– De kan ha hallucinationer och mardrömmar och kan behöva hjälp att hantera det. Därför försöker jag träffa alla.
Vanligtvis talar hon med patienter om deras oro över sin hälsa och över att vara inlagda på sjukhus. Det händer att patienterna har dödsångest och det är något Helene Karlsson pratar om med dem som vill. Det som är speciellt under coronapandemin är att patienterna inte kan ha sina anhöriga hos sig.
– Det svåraste är besöksförbudet. Det gör att en del mår väldigt dåligt och att jag behöver komma in oftare.
Anhöriga kan komma och lämna saker vid ingången. Men det hämtas av personalen eftersom patienterna inte får lämna sina rum. Ibland har Helene Karlsson kontakt med anhöriga på telefon för att berätta hur den sjuka släktingen mår, i de fall patienten har gett sitt medgivande.
– Den stora skillnaden är oron hos anhöriga när de inte får besöka. Ingen är upprörd över det och alla förstår varför det är så, men många tycker att det är jobbigt.
För att hantera det för egen del är Helene Karlsson noga med att koppla bort arbetet när hon är ledig och vara mycket ute i naturen.
– Men så klart påverkas man. Jag kan känna en frustration över människor som inte tar det på allvar och tycker att de kan strunta i restriktioner. Det gör mig irriterad.
Några patienter på avdelningen har gått bort i sjukdomen. Men när de är på väg att dö görs undantag från besöksförbudet och läkarna har tillåtit en eller två anhöriga att komma in och ta farväl.
– Läkarna försöker lösa det så att några får komma in. Det ska någonstans vara mänskligt, man får inte tappa bort det, säger Helene Karlsson.
Senaste nytt
Prenumerera på vårt nyhetsbrev och läs om arbetsliv, lön, karriär och fackliga frågor – varje onsdag direkt i din inkorg.