Jobbar tillsammans mot skjutningar

I Järvaområdet i nordvästra Stockholm finns enligt polisens beräkningar i runda tal 500 unga människor som ingår i den kriminella gängmiljön. Över tid befinner sig mellan 30 och 70 av dem i akut risk att antingen själva utsättas eller att utsätta andra för dödligt skjutvapenvåld. Oftast har otaliga insatser gjorts för att förmå de här individerna att lämna gängmiljön. Socialtjänsten har försökt, polisen har försökt, kriminalvården har försökt – var och en med sina verktyg och befogenheter.

– Det är jättesvårt. En myndighet har inte stora möjligheter att på egen hand motverka det dödliga skjutvapenvåldet. Men om vi arbetar strukturerat tillsammans har vi större chans att avvärja en kommande skjutning, säger Elin Månsson, samordnare för avhopparverksamheten på socialförvaltningen i Stockholms stad och samordnare för Trefas-arbetet.

Det ”vi” hon syftar på är förutom socialtjänsten även kriminalvården och polisen. Sedan två och ett halvt år tillbaka ingår de i samarbetsprojektet Trefas, som startade i Järva och nu har utökats till Enskede-Årsta-Vantör i södra Stockholm.

Anders Ögren är kriminalinspektör på frivården och en av Trefas representanter för Kriminalvården. Han berättar att samarbetet är efterlängtat.

– Vi har alltid haft tät samverkan med socialtjänsten, men tidigare hade vi väldigt begränsat samarbete med polisen. Konstigt nog.

Anders Ögren och Elin Månsson ingår i Trefas operativa grupp, tillsammans med ytterligare ett tiotal funktioner från staden, polisen och kriminalvården. Bland dem finns även jurister, som vid behov stödjer vid sekretessprövning av den information som delas mellan de olika myndigheterna.

Operativa gruppen träffas varannan vecka. Ett möte börjar med att polisen ger en lägesbild över personer som inom en tvåveckorsperiod bedöms bli utsatta eller utsätta andra för dödligt skjutvapenvåld.

– Det är polisen som identifierar individerna. Sedan gör vi gemensamt upp en handlingsplan för varje individ och fördelar ansvaret mellan respektive myndighet, berättar Elin Månsson.

– Mycket handlar om vad som behöver göras här och nu, men även om att underlätta så att krånglig byråkrati inte orsakar stopp i maskineriet. Det är annars lätt hänt när stora myndigheter ska samverka. Om jag exempelvis får höra att en handläggare har problem med att genomföra ett motivationsuppsök på ett häkte, så ringer jag Anders som genast ser till att försöka lösa det.

Socialtjänstens del av arbetet handlar till stor del om ett intensivt motivationsarbete, i hopp om att förmå individen att ta emot stöd för att lämna den destruktiva miljön. På samma sätt arbetar kriminalvården med motivation hos de som är frihetsberövade eller har frivårdspåföljder.

– Om det inte finns någon motivation att lämna gängmiljön hamnar arbetet till stor del på polisens bord. De kan jobba mer repressivt, även om vi också kan besluta om inskränkningar med föreskrifter, säger Anders Ögren.

Insatserna kan alltså vara både stödjande och repressiva.

– Det här är en svår målgrupp. Men gemensamt gör vi allt för att de här människorna ska veta att möjligheten att lämna nätverksmiljön alltid finns. Att vi möter upp med gediget och kvalificerat stöd, säger Elin Månsson och fortsätter:

– Men de ska också veta att om de inte vill lämna så agerar vi kraftfullt med de resurser och befogenheter som finns.