I Järvaområdet i nordvästra Stockholm finns enligt polisens beräkningar i runda tal 500 unga människor som ingår i den kriminella gängmiljön. Över tid befinner sig mellan 30 och 70 av dem i akut risk att antingen själva utsättas eller att utsätta andra för dödligt skjutvapenvåld. Oftast har otaliga insatser gjorts för att förmå de här individerna att lämna gängmiljön. Socialtjänsten har försökt, polisen har försökt, kriminalvården har försökt – var och en med sina verktyg och befogenheter.
– Det är jättesvårt. En myndighet har inte stora möjligheter att på egen hand motverka det dödliga skjutvapenvåldet. Men om vi arbetar strukturerat tillsammans har vi större chans att avvärja en kommande skjutning, säger Elin Månsson, samordnare för avhopparverksamheten på socialförvaltningen i Stockholms stad och samordnare för Trefas-arbetet.
Det ”vi” hon syftar på är förutom socialtjänsten även kriminalvården och polisen. Sedan två och ett halvt år tillbaka ingår de i samarbetsprojektet Trefas, som startade i Järva och nu har utökats till Enskede-Årsta-Vantör i södra Stockholm.
"Tidigare hade vi väldigt begränsat samarbete med polisen. Konstigt nog."
Anders Ögren
Anders Ögren är kriminalinspektör på frivården och en av Trefas representanter för Kriminalvården. Han berättar att samarbetet är efterlängtat.
– Vi har alltid haft tät samverkan med socialtjänsten, men tidigare hade vi väldigt begränsat samarbete med polisen. Konstigt nog.
Anders Ögren och Elin Månsson ingår i Trefas operativa grupp, tillsammans med ytterligare ett tiotal funktioner från staden, polisen och kriminalvården. Bland dem finns även jurister, som vid behov stödjer vid sekretessprövning av den information som delas mellan de olika myndigheterna.
Operativa gruppen träffas varannan vecka. Ett möte börjar med att polisen ger en lägesbild över personer som inom en tvåveckorsperiod bedöms bli utsatta eller utsätta andra för dödligt skjutvapenvåld.
– Det är polisen som identifierar individerna. Sedan gör vi gemensamt upp en handlingsplan för varje individ och fördelar ansvaret mellan respektive myndighet, berättar Elin Månsson.
– Mycket handlar om vad som behöver göras här och nu, men även om att underlätta så att krånglig byråkrati inte orsakar stopp i maskineriet. Det är annars lätt hänt när stora myndigheter ska samverka. Om jag exempelvis får höra att en handläggare har problem med att genomföra ett motivationsuppsök på ett häkte, så ringer jag Anders som genast ser till att försöka lösa det.
Socialtjänstens del av arbetet handlar till stor del om ett intensivt motivationsarbete, i hopp om att förmå individen att ta emot stöd för att lämna den destruktiva miljön. På samma sätt arbetar kriminalvården med motivation hos de som är frihetsberövade eller har frivårdspåföljder.
– Om det inte finns någon motivation att lämna gängmiljön hamnar arbetet till stor del på polisens bord. De kan jobba mer repressivt, även om vi också kan besluta om inskränkningar med föreskrifter, säger Anders Ögren.
Insatserna kan alltså vara både stödjande och repressiva.
– Det här är en svår målgrupp. Men gemensamt gör vi allt för att de här människorna ska veta att möjligheten att lämna nätverksmiljön alltid finns. Att vi möter upp med gediget och kvalificerat stöd, säger Elin Månsson och fortsätter:
– Men de ska också veta att om de inte vill lämna så agerar vi kraftfullt med de resurser och befogenheter som finns.
"De här personerna är mest farliga för varandra, men det är klart att vi måste ta ansvar för socialarbetarnas arbetsmiljö."
Elin Månsson
Hot mot tjänstemän är ett växande problem och de individer som ingår i Trefas-programmet har ett extremt stort våldskapital. Vad innebär det för Elins och Anders och deras kollegors arbetssituation?
– De här personerna är mest farliga för varandra, men det är klart att vi måste ta ansvar för socialarbetarnas arbetsmiljö. Ofta är en nära samverkan med polisen en förutsättning för att ens kunna jobba med en individ, berättar Elin Månsson.
Anders Ögren säger att det är relativt sällan som han och hans kollegor blir utsatta för hot, även om problemen ökar i takt med att situationen i de särskilt utsatta områdena förvärras.
– Vi har nyligen flyttat till säkerhetsmässigt bättre lokaler. Och vi riskbedömer alla klienter. Ser vi en ökad risk så hanterar vi det för att undvika farliga situationer, till exempel med inpasseringskontroll och särskilda besökstider för att undvika att vissa individer möts.
I Malmö har projektet Sluta skjut fått stor uppmärksamhet och i medierna har Trefas framställts som en stockholmsk motsvarighet.
Ibland har den ena modellen ställts mot den andra och i Stockholm har politiker från olika partier kivats om vilken modell som är bäst.
– Jag tror inte att det är så fruktbart att ställa olika arbetssätt mot varandra, säger Elin Månsson.
– Det centrala är att polisen, kriminalvården och kommunen behöver stå enade; att de samverkar tätt och långsiktigt för att hantera stora sociala problem. En avgörande skillnad är att Sluta skjut har fokus på grupperingar, medan Trefas riktar in sig på individer. Nätverksstrukturen i Järvaområdet beskrivs av polisen som mer löst sammansatt än i Malmö. Gängmedlemmar byter ofta lojaliteter utan synbar logik. I Stockholm har man därför fokuserat på individer och deras mer personbundna konflikter.
Trefas är ett långsiktigt projekt, där många olika insatser ingår. Det är omöjligt att exakt avgöra vilka insatser som haft effekt, men en extern effektutvärdering är förhoppningsvis på gång, berättar Elin Månsson.
– Det är väldigt svårt att uttala sig om resultat. Trefas är inte som avhopparverksamheten, där det tydligt går att se hur många individer som har ingått, säger hon.
Anders Ögren konstaterar att Järva klarade sig utan nätverksrelaterade skjutningar hela hösten.
– Om det sedan beror på Trefas är omöjligt att säga.
Läs mer >> Sluta-skjut strategin testas på fler orter
Senaste nytt
Prenumerera på vårt nyhetsbrev och läs om arbetsliv, lön, karriär och fackliga frågor – varje onsdag direkt i din inkorg.