Sopa inte skiten under mattan – viktigt att tala om misslyckanden

Sedd av 264

Arbetsmiljö. "No blame" har blivit trendigt och plötsligt pratar kändisar om sina misslyckanden. Att erkänna sina misstag på jobbet är nyckeln till utveckling, enligt experter. Extra viktigt är det i högriskbranscher som flyget och sjukvården.

Senast ändrad 11:06, 3 Feb 2020
Sopa inte skiten under mattan! Eduard von Busch och Jonas Dahl pratar om vikten att våga berätta om sina misslyckanden på jobbet.

Uppfinnaren Thomas Edison berättade att det krävdes 2 000 ”misslyckanden” innan han slutligen fick till glödlampan. Eller snarare, utifrån hans perspektiv: Två tusen steg på vägen.

Under senare år har något av ett edisonskt ljus gått upp i vårt hypereffektiviserade arbetsliv. Plötsligt talar allt fler om vikten av misslyckanden, och framför allt – av att tala om dem.

Diverse kändisar visar vägen genom att på olika plattformar, som till exempel i Misslyckandepodden eller under så kallade ”fuck up nights”, vittna offentligt om sina professionella pinsamheter. ”No blame”, kallas fenomenet.

Organisationer har allt att vinna på den här utvecklingen. Inte minst i en tid då kreativitet värderas så högt, menar Jonas Dahl, organisationskonsult vid Gaia Leadership och doktorand på Handelshögskolan.

– Forskningen har visat att det är viktigare för en organisation att veta vad som inte funkar än vad som funkar. Framför allt över tid. Om man bara tar till sig av det som går bra sker nämligen ingen långsiktig utveckling.

Ja, vetenskapen är tydlig: Om vi berättar om våra misstag ökar graden av lärande, innovation, engagemang och prestation på arbetsplatsen. Ändå gör vi det sällan. Ledarskapsutvecklaren Eduard von Busch, som efter en rad år inom försvarsmakten nu jobbar i näringslivet och hjälper organisationer att skapa just en ”no blame-kultur”, menar att arbetslivet i dag ofta präglas av motsatsen: vi håller tyst av rädsla för responsen.

– I dag handlar det mycket om att ta reda på vem som är syndabocken och vem som har gjort fel. Vi klandrar individen i stället för att identifiera fel i strukturerna. Det leder i värsta fall till att arbetsmiljön blir fruktansvärd. Du går med ryggen mot väggen för att undvika dolkstötar.

Eduard von Busch lägger ett stort ansvar för arbetsklimatet på cheferna. Vi måste sluta att utse chefer på grund av deras specialistkompetenser, menar han. Chefens viktigaste uppgift är att skapa en bra kultur. Mycket feedback ger till exempel möjlighet att komma åt känsliga erfarenheter.

På handelshögskolan har Jonas Dahl i en studie undersökt hur medarbetare i två konsultbolag delat sina framgångar och misslyckanden med kollegor, och han kan bekräfta Eduard von Buschs påstående: cheferna har en viktig roll.

Dessvärre uppfyller de den sällan på ett bra sätt.

– Ofta saknar chefer förmågan att ta till sig berättelser om misslyckanden från medarbetare. Enligt den amerikanska forskaren Amy Edmondson sker två till fem procent av alla misstag på grund av att medarbetare avsiktligt felat, medan 70 till 80 procent av fallen behandlas så på grund av att cheferna saknar kunskap.

Det är med andra ord inte så konstigt om medarbetare kniper igen. Personerna i Jonas Dahls studie erkände sina misstag för blott några få utvalda eftersom de var oroliga för att halka efter i konkurrensen om karriärmöjligheter, belöningar och roliga uppdrag på företaget. I det bolag där man hade månadslön var viljan att dela sina erfarenheter lite större än på det bolag där medarbetarna fick betalt för respektive uppdrag.

Så vad behövs då för att man som ska våga berätta om motgångar på jobbet, utöver förtroendefulla relationer till chefer och medarbetare?

På ett individuellt plan visar Jonas Dahls forskning att hög status är viktigt – har man väl uppfunnit glödlampan kan man kosta på sig att bekänna 2 000 motgångar. På organisatorisk nivå är tydliga normer avgörande. Om man vet vad för typ av konsekvenser man kan vänta sig av ett misstag, blir man mer benägen att berätta om det.

”No blame-kulturen” kommer från början från högriskorganisationer, där misstag kan få katastrofala konsekvenser. Flyget är ett exempel. Sjukvården ett annat.

En som har erfarenhet av den senare är Christian Unge, överläkare på Karolinska sjukhuset och författare. Förra året gav han ut boken ”Har jag en dålig dag kanske någon dör”, där han redogör för sina bokstavligen fatala misstag genom åren. Som när en person avled i hans armar av ett astmaanfall och han först efteråt insåg att han glömt att ge en adrenalinspruta.

  – Jag känner frustration över att man inte pratar om sådant inom vården, och systematiskt lär sig av det. Samma misstag kan upprepas om och om igen.

Christian Unge menar att tystnaden dels handlar om kultur, prestige och hybris, dels om ett systemfel – det finns inte tid att titta bakåt.

– Det skulle behövas seniora läkare och sjuksköterskor som kan handleda yngre och oerfarna. Men det gör det inte, för systemet är så slimmat.

Nu försöker han skapa en öppen kultur på sin arbetsplats och föregår med gott exempel genom att på morgonmötena ta upp egna misstag.

Att skapa sådana formella strukturer för att öppna upp den här typen av erfarenheter är bra, enligt Jonas Dahl. Däremot är han skeptisk till att, som man gör på vissa företag, fira misslyckanden. Det är att inte ta dem riktigt på allvar, menar han.

– Våra negativa känslor som skam och skuld finns där som någon form av reglering. De är väldigt viktiga. De gör att vi håller oss inom vissa ramar. När vi begår ett misstag eller misslyckas på jobbet är det viktigaste att vi kan erkänna, ta ansvar, berätta för andra och vilja bidra till personligt och organisatoriskt lärande. Det är den kulturen vi skulle vi behöva mer av. 

up 37