Klockan är åtta på morgonen. I polishuset i Rosengård fylls konferensrummet på med folk.
– Ska vi köra? undrar Sara Kleijsen Åhlander, avdelningschef för individ och familjeomsorgen i Malmö stad.
Runt bordet sitter chefer på hög nivå inom socialtjänsten, polisen, skolan, fritidsförvaltningen, förskolan, räddningstjänsten, hemtjänsten och områdets fastighetsägare. Varje fredag samlas de i polishuset för att tillsammans förebygga brott.
Glenn Sjögren, polisens områdeschef, tar ordet. I korta drag berättar han om arbetet med ett knivmord som inträffade några dagar tidigare i Rosengårds centrum. De andra runt bordet följer upp och berättar hur respektive organisation agerat och hur arbetet fungerat.
– Det är fint att se hur fort det kan gå i de värsta lägena. Inom fem minuter från att larmet gick hade jag ett sms från Glenn och kunde sätta igång vår organisation, säger Sara Kleijsen Åhlander.
Nätverket Örat mot marken kom till under kravallerna i Rosengård för tio år sedan. Bilar sattes i brand och när räddningstjänsten kom blev de utsatta för stenkastning. Alla berörda samhällsinstanser insåg att de behövde jobba tillsammans för att få ett stopp på utvecklingen och de började träffas i polishuset. Under en tid hade de avstämningar nästan varje dag. Ganska snabbt lade sig oroligheterna och Sara Kleijsen Åhlander är säker på att samarbetet hjälpte till, även om det var innan hon började arbeta i kommunen.
– På våra möten sitter chefer med mandat att fatta beslut och styra sina organisationer. Man kan tycka det tar tid men det är en poäng med att faktiskt ses och inte ta det via mejl eller telefon. Det är så vi hittar tilliten till varandra, säger hon.
Inom nätverket började det gå upp för deltagarna vilken effekt de kunde få genom att samarbeta. De fortsatte att ses och hjälps numera åt att ta tag i problem i sin linda och hålla fokus på de positiva krafterna. När större händelser inträffat, till exempel skjutningar, så har gruppen fungerat som stadsdelens krisledning.
– Örat mot marken är grunden. Där kommer saker upp som vi kan skapa arbetsgrupper och samverkansarenor kring, säger Sara Kleijsen Åhlander.
Det upparbetade samarbetet var en bra grund när Brottsförebyggande rådet, Brå, sökte en pilotkommun för att testa den amerikanska metoden Group violence intervention, GVI. Den har använts på ett flertal platser i bland annat USA och Sydamerika och visat sig vara ett effektivt sätt att få ner det dödliga våldet i kriminella kretsar. De som lyckats bäst har fått ner antalet dödsskjutningar med 50-70 procent och där det fallit mindre väl ut har dödskjutningarna sjunkit med 30 procent.
Sara Kleijsen Åhlander och kollegorna i Malmö nappade direkt på Brå:s förfrågan. De var mitt uppe i en period då antalet skjutningar ökat dramatiskt och visste inte vad de skulle göra.
– Målet är inte att göra de här unga männen till vattenkammade skattebetalare. Vi vill få ett stopp på det dödliga våldet, säger Sara Kleijsen Åhlander.
I satsningen, som kallas Sluta skjut, tar polisen och socialtjänsten tillsammans kontakt med de kriminella på två sätt, dels genom ”call-in” där kriminella kallas till ett möte i grupp, dels genom dörrknackning. Tanken är att göra det tydligt att polisen anser att det finns en risk att personen ska hamna i en skjutning, men att det finns stöd att få.
Budskapet är: Vi vet vad du håller på med, vi vill inte att du ska råka illa ut och vi hjälper dig om du låter oss. Och om du inte slutar så kommer vi inte att lämna dig i fred.
Dagen innan Akademikerns besök i Rosengård har polisen hållit sin första call-in. Tio personer kallades och nio kom. På plats fanns även frivården, polisen och socialtjänsten, en imam, en avhoppad Bandidosmedlem och en mamma som förlorat sin son. Alla berättade ur sitt perspektiv vad våldet får för konsekvenser.
När Örat mot marken-gruppen träffas på sitt morgonmöte uppdaterar Sara Kleijsen Åhlander och polisens områdeschef Glenn Sjögren de andra cheferna.
– Det var oerhört starkt. När mamman klev upp och berättade hur det var att förlora ett barn så slog det verkligen till i magen, berättar Sara Kleijsen Åhlander.
Att anpassa metoden efter svenska förhållanden tog lite tid. Men i samarbete med jurister har de hittat en framkomlig väg. Vad socialtjänsten inte får göra är kanske möjligt för exempelvis frivården. Sara Kleijsen Åhlander konstaterar att det nästan alltid finns sätt att hantera sekretessen, om man vänder och vrider på det.
– Socialtjänsten kan inte kalla en grupp kriminella till ett gemensamt möte eftersom vi då avslöjar att de är kriminella. Men frivården kan, då får de hålla i mötet. Vi kan vara där men behöver inte berätta vad vi vet om individerna.
Den här fredagen tar Örat mot markens träff på polishuset ungefär 45 minuter. Det brukar gå åt mellan en halvtimme till en timme. Väl investerad tid, enligt Sara Kleijsen Åhlander.
Efteråt promenerar hon tvärs över gatan och en stor parkering till huset där hon har sitt kontor. Där möter Tove Lundell och Dashmire Osmani, sektionschefer inom öppenvården upp tillsammans med sin chef, Eva Sundberg, som också ingår i Örat mot marken.
Tove Lundell har arbetat i området länge, bland annat som ungdomsbehandlare och har mött flera av dem som nu är aktuella inom Sluta skjut redan som tonåringar.
– Vår del handlar om att stötta dem som vill lägga ner vapnen. Och det ska gå snabbt. De får ett första samtal redan samma dag, berättar hon.
Efter polisens första call-in är det flera som redan tagit kontakt med socialtjänsten. Vad det leder till återstår att se. Att byta livsstil är en lång process, men om bara en av de berörda lägger av är de nöjda.
– Jag tror det är en bra tajming för Malmö. Ångestnivån i de här kretsarna är stor just nu. Ingen litar på någon, inte ens de närmaste släktingarna, och det är ett jobbigt liv att leva, säger Eva Sundberg.
Dashmire Osmani, kontaktperson för Sluta skjut inom socialtjänsten Öster, instämmer.
– Våldet har blivit grövre och tråkigt nog åker de inte fast. De som kommer till oss är inte rädda för att få ett straff, de är rädda för sina liv. De sover inte och för att klara det livet kanske de hamnar i ett eskalerande missbruk. Till slut pallar de inte, säger hon.
Hon menar att ett av problemen är att så få av de skjutningar som inträffat klaras upp. Det skickar fel signaler. Samtidigt är hon väl medveten om hur svårt det kan vara för polisen att utreda brotten då få vågar vittna om vad de sett.
– Fördelen med Sluta skjut är att man inte behöver jobba med vittnen, för det ska aldrig bli några skjutningar. De får spelreglerna och vet att polisen kommer att vara på dem om de fortsätter. Jag tror att det kan bli väldigt bra om polisen lyckas hålla fokus på det och vi kan fokusera på att erbjuda stöd för dem som vill lämna.
Med Sluta skjut hoppas Malmö få ett stopp på den våldsspiral som snurrat igång inom de kriminella kretsarna. Nyckeln är samarbete men för att förhindra att fler unga dras in i det livet krävs också ett långsiktigt förebyggande arbete.
– Vi måste växla från att arbeta mest med myndighetsutövning till mer förebyggande. Vi behöver börja arbeta med familjerna tidigt, helst innan barnen ens blir till. Eller åtminstone när de är riktigt små, säger Sara Kleijsen Åhlander.
I Malmö stad har man därför satsat på fler familjecentraler, där öppen förskola, socialtjänst och BVC finns samlade. Där kan alla yrkesgrupper hjälpas åt för att fånga upp de familjer som behöver hjälp.
– Ofta kan man på BVC känna att det är något som inte funkar, då kan vi komma in tidigare och får mycket mer tillbaka för varje krona vi satsar jämfört med om vi kommer in i ett senare skede, säger hon.
Örat mot marken började i Rosengård men 2017 slog Malmö Stad ihop sina stadsdelsförvaltningar till en stor och det är nu tänkt att hela staden ska jobba enligt samma modell. Målet är att skapa bättre förutsättningar för samverkan.
Sara Kleijsen Åhlander konstaterar att Örat mot marken och att de verkligen träffas regelbundet, har varit avgörande för att de som normalt brukar vara samhällsbärare, som socialtjänst, skola och förskola, nu fått hjälp av fler aktörer med helt andra mandat. I Rosengård driver till exempel Räddningstjänsten ett ungdomsprojekt för att få bättre kontakt med områdets unga och bostadsbolagen ordnar familjeaktiviteter för att skapa en positiv känsla för området och i förlängningen förebygga brott.
– Det har gett så många positiva bieffekter och mycket bättre samarbete. Vi kan aldrig förändra samhället från en myndighet utan måste samarbeta.
Text: Annika Sjöberg.
Artikeln är en del av magasinet Akademikern 6, 2018. Läs hela tidningen här!
Senaste nytt
Prenumerera på vårt nyhetsbrev och läs om arbetsliv, lön, karriär och fackliga frågor – varje onsdag direkt i din inkorg.