6 april, 2023

”Man kan vara både offer och förövare”

PORTRÄTT Alla barn som Maria von Bredow, utredare på Brå, intervjuar ger nya perspektiv. Vare sig de har rånat eller är utsatta för brott.

Det är viktigt att inte moralisera eller reagera starkt när man intervjuar unga förövare, säger Maria von Bredow, utredare på Brå.

Det är viktigt att inte moralisera eller reagera starkt när man intervjuar unga förövare, säger Maria von Bredow, utredare på Brå.

Foto: Linus Sundahl-Djerf

Ibland får Maria von Bredow en bild och ett meddelande av typen: ”Hej, nu är jag i Barcelona, har precis kommit ut från ungdomsfängelset, här är mina polare, hoppas du mår bra.”

Uppdateringarna kommer från barn och ungdomar, framför allt marockanska. För några år sedan tillbringade de en tid i Sverige, där de ofta utnyttjades av kriminella grupper och begick brott, för att sedan resa vidare i den nedbrytande jakten på ett bättre liv: ”the European dream”. Maria von Bredow var en av de första att intervjua dem och kartlägga deras resvägar och livssituationer.

Genom åren har hon mött ett femtiotal av dessa ensamkommande, bland annat i arbetet med en rapport om människohandel för länsstyrelsen i Stockholm 2018, och hon har lärt känna flera av dem.

"Jag ser det som min uppgift att lyfta de röster som sällan blir hörda."

Maria von Bredow

– De påverkar mig mycket. Barn och unga ger ju alltid vuxna andra perspektiv, men de här personerna befinner sig dessutom i en verklighet så skild från min. Jag ser det som min uppgift att lyfta de röster som sällan blir hörda, och placera in dem i ett kunskapssammanhang.

Nu är Maria von Bredow utredare på Brottsförebyggande rådet (Brå) ­– där hon sedan i höstas arbetar i staben – och på Brås enhet Center mot våldsbejakande extremism (CVE). Hennes uppgifter är varierade: hon skriver rapporter, modererar samtal, tar emot internationella besök.

Och så har hon ansvar för barn- och unga-frågorna på hela myndigheten. Ett av hennes expertområden är intervjuer. På bordet mellan oss, intill en teckning som hennes sexårige son gjorde medan de talade om kriget i Ukraina häromdagen, ligger rapporten ”Ungdomsrån”. Där har Maria von Bredow intervjuat unga rånare och brottsutsatta, om själva övergreppen, om deras liv, tankar och känslor.

Det gäller att ha ordning på sina intervjutekniska verktyg när man möter unga informanter, berättar hon. Inte moralisera eller reagera starkt. Gärna utgå från något konkret i samtalen.

– Vad gäller förövarna är det till exempel bra att fokusera på det instrumentella rånet, för att sedan komma in på sådant som bakgrund, vad som hände innan och hur man känt efteråt. Med de ensamkommande jobbar jag mycket med kartor. Ibland kan det till och med fungera att spela pingis medan man samtalar.

Så vad är det som intresserar henne med dessa ungdomar? Det är en fråga som har ett mångfacetterat svar. Men till att börja med: deras komplexitet.

– Det är ju superintressant att få prata med dem. Världen är inte svartvit. Man kan vara både offer och förövare. Man kan åka runt i Europa och ficktjuva, och samtidigt vara minderårig och utnyttjad av internationella grupperingar.

Själv var Maria von Bredow en väldigt ordentlig ungdom. Gick på Rädda Barnens måndagsföreläsningar på Torsgatan i Stockholm och satt snart i organisationens Stockholmsstyrelse. Var samtidigt med i SSU och i Stockholms FN-förening. Skötte skolan exemplariskt.

Det låter bra, men också hennes berättelse är komplex. Hemma fanns en ensamstående mamma som inte mådde bra, med dålig ekonomi och osäker bostadssituation.

"Jag ville rädda världen. Det låter pretentiöst och fjantigt, men så var det."

– Jag var tvungen att bli vuxen som tonåring, och det har format mig. Jag fick ta mig fram på egen hand och lösa saker själv.

Den här erfarenheten, som hon visserligen gjort upp med terapeutiskt men som kanske fortfarande skapar en viss sorts lojalitet, är ett annat svar på frågan om Maria von Bredows engagemang för utsatta barn och unga.

– När jag ser tillbaka hade det varit finfint om någon vuxen hade varit intresserad av mig på samma sätt, och stöttat mig lite mer.

"Jag skrev otroligt mycket dagbok som tonåring. Nu är böckerna ett sätt för mig att gå tillbaka och förstå den jag var då."

Till en början ville hon bli journalist, som sin morfar på Aktuellt – ”en stor skitstövel, men bra yrkesman”, som hon kunde ha långa politiska diskussioner med. När hon sedan insåg att journalister inte på ett direkt sätt syftar till att förändra verkligheten, utan blott till att beskriva den, valde hon i stället den statsvetenskapliga banan.

– Jag ville rädda världen. Det låter pretentiöst och fjantigt, men så var det.

Det blev ett omväxlande och framgångsrikt yrkesliv. Hon har bland mycket annat varit på UNICEF, Jämställdhetsmyndigheten och på Regeringskansliet. Hon har jobbat som konsult med barn- och ungdomsfrågor åt EU-kommissionen och coachat unga vuxna med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar i arbetslivet.

Samhällsengagemanget har också resulterat i fackligt engagemang och uppdrag i civilsamhällets tjänst, bland annat i Svensk socialpolitisk förening och som tidigare politiskt förtroendevald för S på lokal nivå.

Några utmattningssympt…? Nej, hon viftar bort mig innan jag hunnit ställa frågan.

– Jag har knappt varit sjukskriven en dag. Jag får mycket av min energi av jobbet, av att träffa andra människor, hitta på idéer.

Men det finns ett dilemma med en sådan lust och kapacitet till arbete: barnen. Hennes egna, alltså. Under vårt samtal återkommer hon ofta till dem.

"Att vara en aktiv och engagerad yrkesperson och samhällsmedborgare är kämpigt i relation till barnen."

– Jag kan inte bara bli en sådan förälder som ska rädda världen och som skiter i sina egna barn, den fällan får man verkligen inte ramla i.

Patoset kan kort sagt bli egocentriskt. Hon är uppmärksam på balansgången, men den är inte lätt att hålla. Att få ihop den ”stora” världen med den ”lilla” – det är hennes största inre kamp, säger hon, och något hon tycker att man ska prata mer om i offentligheten.

– Att vara en aktiv och engagerad yrkesperson och samhällsmedborgare är kämpigt i relation till barnen. De behöver dig här och nu och väldigt okomplicerat. Det är fint. Men jag måst erkänna att jag blir rastlös av det också. Jag tycker väldigt mycket om det – men jag kan inte ha det hela tiden.

Ibland har den här konflikten mellan den ”stora” världen och den ”lilla” blivit särskilt påtaglig. Som när hon förlorade jobbet på UNICEF i Madrid, därför att hon bestämde sig för att vara mammaledig med sitt nyfödda barn i elva månader. Sex månader var tillräckligt, enligt arbetsgivaren. Några år efter det lämnade hon Spanien, där hon under lång tid hade bott, arbetat, fött barn och dansat flamenco.

"De här skorna är viktiga för min identitet som dansare. Att jag en gång valde att flytta till Spanien var delvis på grund av flamencon".

En annan händelse med ännu tydligare konsekvenser för hennes yrkesjag var när hennes tredje barn – sonen, vars krigsillustration ligger på bordet mellan oss – kom tio veckor för tidigt.

– Jag förlorade väldigt mycket blod under förlossningen och vi höll på att stryka med båda två.

Efteråt tillbringade hon sex veckor på neonatalavdelningen bredvid den lille, som med jämna mellanrum slutade andas.

– Det fick mig att omvärdera hela mitt liv och vad jag ska syssla med. Efter det har jag prioriterat annorlunda. Vad är viktigt och vad är inte viktigt? Jag har insett att jag inte kan hoppa på allting, inte kommer att kunna lösa allting. Jag inser mina egna begränsningar.

Nja, stopp – här vill hon rubba den lite för enkla dramaturgiska bågen för den här artikeln. Livet är mer komplext än så. Hennes kollegor skulle definitivt inte hålla med om att hon taggat ner på jobbet – hon tar med jämna mellanrum fortfarande på sig för mycket.

– Och jag vill fortfarande rädda världen. Men så här då: Jag vill göra det på ett lite mer pragmatiskt vis nu.

Hon drömmer om ett utlandsuppdrag för FN, men inser att det just nu är omöjligt. Vill inte att hennes barn ska behöva kuska runt i släptåg efter hennes behag. Där skulle patoset passera gränsen till det egocentriska.

Hon har också insett vikten av en viss distans, även till de utsatta barn och unga som är hennes expertområde och passion. Hon är glad för relationerna som består, uppdateringarna från mörka och mer undantagsvis ljusa platser, och hon hjälper till i den mån hon kan. Men hon är noga med sin privata sfär.

– Ta det här med familjehem, till exempel. Jag är som alla andra mån om att det finns vettiga sådana, men jag själv ska inte stå för ett. Och jag ska inte vara kontaktperson heller. Jag är ganska nöjd över att jag kommit till den här insikten, för det skulle annars vara väldigt enkelt för mig att kasta mig in i det.

Tim Andersson

Senaste nytt

Prenumerera på vårt nyhetsbrev och läs om arbetsliv, lön, karriär och fackliga frågor – varje onsdag direkt i din inkorg.

Senaste nytt

Medlem sedan 1979: ”Kändes stort att strejka”

FACKLIGT Med 45 år i facket och en karriär inom soc...
16 juli, 2024

Integrationsprojekt fördubblas med nya medel – ”Ovär...

ARBETSMARKNAD Nema Problema stöttar utrikesfödda i arbet...
9 juli, 2024

Heike Erkers om nya lagen: ”En kioskvältare...

LAGSTIFTNING Hör förbundsordförande Heike Erkers kommen...
2 juli, 2024

Nya socialtjänstlagen presenterad – ”Äntligen!...

POLITIK Med krav på kunskap och förebyggande arbet...
2 juli, 2024


Läs även

Debatt: EU måste ta kampen mot nätjättarna

EU-VALET Sociala medieplattformar bör klassas som s...
7 maj, 2024

Alltid redo för uppdrag ute i världen

PORTRÄTT Efter många års arbete i världens konflikt...
19 april, 2024

Fackliga kollegorna i fängelse – ”Det är nog värst f...

MÄNSKLIGA RÄTTIGHETER Maryia Taradzetskaya befann sig i Berlin f...
15 april, 2024

Prognos: Bristen på präster och socionomer består

BEMANNING Socionomer, präster och diakoner kommer at...
28 mars, 2024