Fackliga kollegorna i fängelse – ”Det är nog värst för min dotter”

I Belarus anses Maryia Taradzetskaya vara extremist. Ibland har hon mardrömmar om att hon är tillbaka i Minsk.

– Det är min ”horror dream”, att jag är tillbaka och måste springa. Det är min största rädsla, för jag vet hur det skulle sluta, säger hon.

– Men det är nog värst för min dotter. Hon kan inte träffa sin pappa eller sina farföräldrar som är kvar i Belarus, säger Maryia Taradzetskaya.

Det har gått två år sedan massgripandena av fackligt aktiva i Minsk, och flera av hennes tidigare kollegor sitter fortfarande i fängelse. I Belarus var hon vice ordförande och internationell sekreterare i ett fackförbund som organiserade offentliganställda, The Belarusian Free Trade Union.

2021 fick hon tillsammans med en grupp på sex andra studenter möjlighet att åka till Tyskland för att läsa in en master. Tanken var att hon skulle åka tillbaka efter ett års studier. När massgripandena skedde i april 2022 stod det klart att det inte var möjligt.

Och efter nästan ett år utanför hemlandet hade hon anat vad som var på gång.

– Jag hade inte något stort hopp för Belarus. Jag förstod vad målet var, det var tydligt att det skulle bli så, berättar hon.

– Efter att ha varit ett år utanför Belarus såg jag vad som skedde. När man är kvar i landet påverkas man av propaganda, men på utsidan ser man tydligare. Jag insåg vad som var på gång.

Aleksandr Lukashenko har styrt i Belarus i 30 år. Under senare år har diktaturen hårdnat. Men tidigare pendlade diktatorn, trots diktaturen, något mellan Ryssland och Väst, berättar Maryia Taradzetskaya. Emellanåt, när förhandlingarna med Ryssland gick dåligt, kunde han öppna sig något mot Väst som utpressning mot Putin. Men varje gång han gjorde några medgivanden enligt Västs önskemål ökade protesterna i Belarus.

– Efter varje våg av vänskap med Väst blev det starkare protester. Och när kriget mot Ukraina kom blev det tydligt vad som skulle hända.

Förtrycket har hårdnat. I dag är alla fackförbund förbjudna. Likaså politiska partier och andra föreningar.

– Belarus är inte bara ett land utan fackförbund. Det är även ett land utan några civilsamhällesorganisationer och utan några privata företag över huvud taget.

Kort innan hon lämnade Belarus för att åka till Tyskland greps hon och flera av kollegorna av polisen. Fackförbundet hon jobbade på arrangerade en konferens för att etablera en ny studentorganisation. En halvtimme in i konferensen dök polisen upp och grep alla på plats. Maryia Taradzetskaya hade lämnat sin dotter hos hennes farmor tidigare på dagen. Hon hade en liten föraning om vilka risker som fanns.

– Jag lämnade min telefon hemma. Det var tur. Annars går de igenom allt och hittar alla kontakter och meddelanden.

Trots det lyckades polisen hitta Maryia Taradzetskayas profil i appen Telegram med en knuten näve som profilbild. Hon skrattar när hon berättar att hon försökte förklara att den knutna näven var en symbol för den fackliga kampen, för solidaritet.

– De frågade mig om jag ville göra revolution.

Hon släpptes senare samma dag och hon kunde hämta sin dotter, men andra hölls kvar längre.

– När du hämtas till polisstationen vet du aldrig om du kommer därifrån, i dag, i morgon eller om fem år.

Emellanåt skrattar hon också när hon berättar om övervakningen och misstron som råder i Belarus. Men när hon berättar om arbetet som tog vid när hennes kollegor slängdes i fängelse, den 19 april för två år sedan, lägger hon pannan i händerna och konstaterar att det var så mycket att göra då att hon inte hann känna efter.

Tillsammans med kollegorna organiserade hon demonstrationer framför den belarusiska ambassaden, höll kontakt med kollegor i Belarus och rapporterade in till världsfacket Ituc (International Trade Union Confederation) samt kontaktade fackliga kollegor i andra europeiska länder. Hon och kollegorna i exil letade upp advokater som kunde stötta de fängslade kollegorna, gjorde intervjuer och stöttade några familjer till fängslade kollegor som hade möjlighet att komma till Berlin.

– Vi behövde reagera fort och planera fort, berättar hon när hon tänker tillbaka.

– Det var en så svår period, det är svårt att komma ihåg allt nu.

Året efter massgripandena bildade hon och kollegorna i exil från andra fackförbund ett gemensamt fack i exil, Solidarnast. Där jobbar hon i dag och deltar i arbetet med att rapportera in övergrepp och antifackliga aktioner samt tvångsarbete till Ituc.

De har tät kontakt med fackliga kollegor i Europa, bland annat i Sverige. Och på årsdagen av massgripandena hoppas hon på stöd.

– Vi kommer att organisera en demonstration om situationen i Belarus och vi ber om stöd till kampanjen. Till exempel genom att sprida vidare informationen i sociala medier. Fler bör veta vad som pågår.

Hon konstaterar att det fortfarande finns många som inte vet hur människor lider i Belarus och som inte känner till omfattningen av förtrycket.

– Vi kräver att alla politiska fångar släpps. Det är ett hårt tryck på dem, de behandlas värre än någon kriminell eller mördare.

I Stockholm planerar Saco att uppmärksamma de fängslade fackliga aktivisterna i en digital vykortskampanj. Akademikerförbundet SSR och Saco stöttar Solidarnast via Union to Union som har fått pengar av Sida för detta ändamål.