En tillfällig suck av lättnad
”Den upptrissade debatten” gjorde det till sist omöjligt för regeringen att driva igenom anmälningsplikten fullt ut. Men andra förslag lever vidare som försvårar livet för en redan utsatt grupp, skriver chefredaktör Annika Clemens.
Det var många socialsekreterare, sjuksköterskor, lärare och bibliotekarier som drog en suck av lättnad i slutet av november när regeringen meddelade att de inte blir skyldiga att anmäla besökare som misstänks befinna sig i landet utan tillstånd.
De massiva protesterna sedan Tidöpartierna tillkännagav sin avsikt att införa en anmälningsplikt gjorde det till sist omöjligt för dem att driva igenom den fullt ut. ”Det har varit en väldigt upptrissad debatt”, som migrationsminister Johan Forsell (M) beskrev det.
Ibland går det fort och för ovanlighetens skull hade Tidöpartierna redan kommit överens om att undanta socialtjänst, bibliotek, vård och skola när utredningen presenterades.
Men trots beskedet vill regeringen införa flera nya regler som ska göra det svårare för papperslösa. Det leder också till att organisationer som stöttar papperslösa redan nu är mer försiktiga med att skylta med sin verksamhet.
Kritik riktas mot beskedet att anmälningsplikten ska gälla för vissa myndigheter. Likaså mot utökade kontrollmöjligheter som ska ge polisen rätt att exempelvis ta fingeravtryck på sexåringar.
I årets första nummer av Akademikern tittar vi närmare på vad det som blev kvar av regeringens förslag egentligen innebär. Vi har besökt Röda Korsets verksamhet, där de har märkt en ökad oro bland besökarna redan innan regeringens utredning presenterades. Och vi har talat med kritikerna som varnar för skrivningar som ”när det finns anledning att anta” att någon saknar tillstånd att befinna sig i landet.
Det är uppenbart att risken för rasprofilering ökar. För när det baserar sig på antaganden, vilka är det som kommer att kontrolleras extra när de dyker upp i registren eller på gatan?
Läs också:
