Hård ton i samhällsdebatten

I slutet av sommaren hittades Gheorge Horolomei-Lupu, kallad Gica, från Rumänien mördad i en park i Huskvarna. Gica var hemlös och brukade sova i parken där hans kropp hittades. Under två års tid hade Gica trakasserats av några tonårspojkar. De kallade honom ”Råttan”, sparkade på skjulet där han brukade sova, provocerade och gjorde narr av honom medan de filmade med sina telefoner. Nu är samma pojkar åtalade för att ha mördat Gica. 

Det som började med ord kan ha eskalerat till något mycket allvarligare och en fråga som väckts är: ”Hur kunde det få fortgå utan att vuxenvärlden förmådde sätta stopp?” 

Kanske är en del av förklaringen att vi alla vant oss vid ett hårdare tonläge. Vi pratar om ”flyktingströmmar” och ”flyktingvågor”. Siffror och statistik i stället för människor. Samtidigt argumenterar allt fler kommuner för förbud mot att tigga på stadens gator. 

Inför valet reagerade flera organisationer, bland annat Amnesty, på hur politiker uttrycker sig. Generalsekreterare Anna Lindenfors konstaterar att vi sett en förskjutning i hur man pratar om andra människor. 

– Människor värderas utifrån etnicitet, kön och religion på ett sätt som man inte gjort tidigare. Det blir en avhumanisering som får konsekvenser, säger hon. 

Inför valet gick Amnesty ut med kampanjen #inteminröst. Tanken var framför allt att uppmana politiker att vara noga med vilka ord man väljer. Att till exempel inte ställa grupper mot varandra eller förminska människor till siffror i statistiken. Anna Lindenfors menar att ordval och retorik är särskilt viktigt just nu, då vi sett hur även demokratiska regeringar underminerar de gemensamma konventioner och institutioner som är satta att skydda de mänskliga rättigheterna. 

– Vi som jobbar med de här frågorna ser hur hela rättighetshuset skakar i grunden, säger hon. 

Men vad är det då som får oss människor att stundtals vara så intoleranta mot dem vi uppfattar som ”de andra”?  Andreas Olsson forskar inom psykologi och neurovetenskap och leder forskningsgruppen Emotion lab på Karolinska institutet. Han har också noterat att retoriken i samhällsdebatten blivit hårdare. Framför allt på sociala medier. Där är vi anonyma. Vi ser inte vår kommunikationspartner och får inte den respons vi är vana vid, så vi vet inte om någon blir arg eller ledsen. Det gör att vi inte socialiseras in i vad som är ett acceptabelt beteende.  

– Utan naturlig feedback i vad som är okej och inte så får vi färre spärrar. Och utan spärrar kan människor göra rätt avskyvärda saker, säger Andreas Olsson. 

Särskilt formbara är vi i unga år. Just därför är vuxenvärldens signaler om vad som är okej och inte så viktiga. 

– Lär den äldre generationen oss att tycka illa om EU-migranter eller Sverigedemokrater så får det stor betydelse, säger Andreas Olsson. 

I studier vid Emotion lab har forskarna undersökt hur våra hjärnor fungerar när vi analyserar vår omgivning. Vi skannar av och kategoriserar blixtsnabbt in omgivningen i olika fack. Ytterst små särskiljande tecken eller egenskaper kan placera någon i ”ingruppen” eller ”utgruppen”.  

På nätet uppstår dessutom en självförstärkande effekt då personer med extrema åsikter numera kan nå ut och hitta varandra. I de slutna grupperna, där alla tycker hyfsat lika, finns ingen som reagerar negativt på hårda ord. Det kan snarare vara ett sätt att uttrycka lojalitet med gruppen och öka sitt eget sociala kapital. Det gäller även politiker. Enligt Orla Vigsö, professor vid Institutionen för journalistik, medier och kommunikation vid Göteborgs universitet, hänger det ihop med att politiker vill marknadsföra sig själva. 

– Det blir en del av deras image. De politiker som använder det hårdaste språket är de som skapat sig ett namn via sociala medier och vill visa att de vågar sätta emot etablissemanget, säger han. 

Många av dem som använder ett hårt språkbruk tillhör inte extrema partier utan något av de etablerade riksdagspartierna, som låter dem hållas. 

– Det finns en strategisk poäng. Genom att låta dem hållas försöker man hålla kvar väljare som annars skulle gå till andra partier. De sprider partiets budskap i grupper man annars inte skulle nå, säger han. 

Resultatet blir att polariseringen ökar. Den som ena dagen idiotförklarats är kanske inte så kompromissvillig dagen efter. 

– Personer med våldsamma uttryckssätt och synpunkter har alltid funnits. Skillnaden nu är de fått en kanal att nå ut. Det är på sätt och vis en demokratisering, samtidigt som vi släpper in något i det offentliga rummet som många av oss inte tycker bör finnas där, säger Orla Vigsö. 

Om, och i så fall hur, pojkarna i Huskvarna påverkats av det hårda tonläget mot tiggare går inte att säga. Däremot vet vi att även om vårt sätt att kategorisera sitter i ryggmärgen så är det ingen som föds till varken djurgårdare, rasist eller troende. Det är något vi lär oss genom kulturen. Det inger hopp, för vi kan alltid lära om. För att göra det krävs, enligt Andreas Olsson, att vi exponeras för olika åsikter och personer. 

– Att vi lär oss gruppera på nya sätt är helt avgörande för att undvika negativa effekter. Vi behöver lära oss att umgås i sociala medier och vara bra förebilder. 

Text: Annika Larsson Sjöberg.

Läs mer:

Artikeln är en del av magasinet Akademikern 5, 2018. Läs hela tidningen här!