Gängvåldets offer glöms i debatten

Det gängrelaterade våldet toppar den politiska agendan och formar nya lagar och sanktioner – nu senast riktade mot barn som dras in i grov kriminalitet. En omförhandling av kategorin gärningsman håller på att ta form, där barn som utnyttjas av kriminella gäng för att utföra våldsdåd riskerar att placeras i fängelser utformade för vuxna lagöverträdare.

I samhällsdebatten, liksom inom politiken, diskuteras riskerna och de potentiella konsekvenserna av att fängsla barn under deras formativa år. Forskare och experter varnar för de långsiktiga riskerna och samhällskostnaderna som följer av en sänkt straffbarhetsålder.

Samtidigt som gärningsmannakategorin nu expanderar till att omfatta barn så unga som 13 år, krymper offerkategorin. Det grova gängvåldet har förvandlats till en brottskategori utan offer. Trots att det dödliga skjutvapenvåldet hittills i år har skördat 39 liv och lämnat efter sig anhöriga i djup sorg, saknas deras perspektiv nästan helt i debatten.

I stället används deras förlust som kanonmat i en kriminalpolitisk diskussion som behandlar gängvåldet som en geografiskt avgränsad sjukdom – något som riskerar att sprida sig till den i övrigt ”friska” samhällskroppen och därför anses kräva hårdare straff och ökad kontroll, ofta riktade mot människor i redan utsatta områden. Men det är just dessa människor som främst drabbas av gängvåldets konsekvenser.

I min intervjustudie om sorgupplevelser hos anhöriga till offer för det dödliga gängrelaterade skjutvapenvåldet påminner de anhöriga mig om likheterna mellan den mediala och politiska bilden av gärningsperson och offer. De berättar hur både polis, medier, politiker och det omgivande samhället producerar och upprätthåller en föreställning som bygger på samma grundargument: unga män i förorten utgör idealtypen av gärningsman. Samtidigt delar dessa unga män sociala och geografiska villkor med offren.

De anhöriga beskriver hur deras förlorade närstående ofta framställs med samma attribut och fördomar som de som begår brotten. Deras och deras anhörigas offerstatus ifrågasätts eller förnekas helt och de upplever att deras sorg inte erkänns. De förkastar den skarpa gränsdragningen mellan ”gärningsman” och ”offer” – de ser i stället hur båda kategorierna är sprungna ur samma sociala villkor, där erfarenheter av utanförskap och social exkludering utgör den gemensamma nämnaren.

De uttrycker också medkänsla för de barn som dras in i grov kriminalitet och pekar på att de sociala och politiska faktorer som bidrar till att dessa barn försummas och nedprioriteras är desamma som dem som påverkar dem själva och deras anhöriga – de som faller offer för våldet och de som lämnas kvar i spillrorna.

Men de anhöriga vädjar inte om sänkt straffbarhetsålder, hårdare kontroll eller längre straff. De efterlyser i stället ett erkännande – av deras förlust, av deras sorg och brottsofferstatus som giltig och legitim och av deras anhörigas rätt till ett mänskligt värde även efter döden bortom symbolpolitiken. De efterfrågar i stället en politik som adresserar orsakerna till våldet, vilka de själva identifierar som strukturella och sociala, och pekar på behovet av långsiktiga, brottsförebyggande insatser som minskar den sociala exkluderingen och motverkar de faktorer som gör barn i utsatta områden sårbara för rekrytering till kriminalitet – eller riskerar att bli dess nästa offer.

LÄS OCKSÅ:

Kriminalvårdens nya uppdrag: Fängelseplatser för 13-åringar

13-åringar ska gå i skolan – inte sitta i fängelse