Dagens höga tempo är ett hot mot demokratin

År 1986 myntade den italienske gastronomen Carlo Petrini konceptet ”slow food”, som en motkraft mot snabbmatskulturen. Med en snigel som symbol förespråkar hans rörelse god, ren och socialt rättvist producerad mat.

Då, för fyrtio år sedan, kunde Petrinis långsamhetsvision lätt avfärdas som hopplöst dammig och konservativ. På 80-talet var framtiden fortfarande en lockande horisont, och ju snabbare vi nådde dit desto bättre. I dag, däremot, när AI-tekniken kanske redan sprungit om oss och klimatkatastrofen flåsar oss i nacken, har ”slow” plötsligt blivit ett besvärjande prefix i alla möjliga sammanhang.

De senaste åren har vi fått sådant som ”slow fashion”, som främjar hållbara kläder; ”slow tv”, med älgvandringar och kanalfärder; och ”slow work”, där mänskligt välmående trumfar maximerad effektivitet. Det senaste tillskottet är ”slow running” – när allt annat accelererar vill långsamlöparna sänka tempot.

–  Slow running har helt omformulerat vad träning är för mig. Jag tror att det finns en uppfattning om att träning ska vara svettigt, tungt och jobbigt. Det märker jag när människor frågar om mina löp-pass verkligen ”gills” om jag promenerar i uppförsbackarna, säger skådespelaren och programledaren Clara Henry.

Hon kom in i fenomenet via ultralöpningen, där man springer distanser längre än ett maraton. För att klara det krävs låg puls.

– Min första insikt av att jogga långsamt var att det är otroligt vad kroppen klarar av. Att jag kan ta mig från punkt A till punkt B helt för egen maskin! Allt som krävs är några koffeintabletter, lite Gott och Blandat och några månaders förberedelser med långsamlöpning i skogen.

Clara Henry lyfter fram många fördelar med den sävliga joggningen, inte minst hållbarheten och möjligheten till eftertanke. Just dessa aspekter är den kanske tydligaste röda tråden i hela slow-trenden, oavsett om det handlar om ”slow travelling”, ”slow garderning” eller ”slow politics”.

Det sistnämnda är ett begrepp som den fackliga centralorganisationen Saco lanserade inför valrörelsen 2022. Under året har de tagit det vidare och producerat en podcast med samma namn, där de har fokuserat på de riktigt komplicerade samhällsutmaningarna och låtit diskussionen ta tid. Deltagarna får där ”tala till punkt”, som det brukar heta.

– Anledningen till att vi lanserade begreppet ”slow politics” var att vi – och många med oss – hade tröttnat på förenklade budskap, oneliners och konflikt för konfliktens skull. Vi ville skapa en motkraft till det, säger Göran Arrius, poddens samtalsledare och Sacos ordförande.

Som ett av de tydligaste exemplen på samtidens banalisering pekar han ut debatten i klimatfrågan.

– Här ser vi hur ett oerhört viktigt ämne reduceras till en diskussion om huruvida vi ska kärnkraft eller inte, till ja eller nej.