Krönika: För strikta regler kan ge omänskliga beslut

Det här är en argumenterande text. Åsikterna i artikeln är skribentens egna.

Vårt inrutade, mallbaserade sätt att bygga upp samhället riskerar göra oss mindre sociala, försämra vår kreativitet, avprogrammera vår nyfikenhet, skada vår empatiska förmåga, förkorta vårt långsiktiga tänkande och därmed göra oss mindre medmänskliga med allt vad det innebär. Ibland händer det även att rättssäkerhet kan vara ett sorts alibi för politiska beslut som drabbar människor på de mest omvälvande sätt man kan tänka sig.

Som socialsekreterare kan det hända att man möter människor med uppenbara stödbehov, men där varken sjukskrivning eller diagnos finns och personen på grund av detta kan råka ut för avslag. Ibland kan diagnosen i sig styra hur vi tänker om andra och vad vi bedömer att de behöver och vad vi tror att de klarar av. Ansökningar av olika slag som inte fyllts i helt korrekt riskerar avslag. Vi möter också människor som fått avslag från Försäkringskassan.

I boken Avslagsmaskinen från 2023 beskriver Niklas Altermark hur Försäkringskassans uppdrag 2017 att minska sjuktalet ledde till allt hårdare bedömningar och att det samtidigt saknades laglig grund för förändringarna. De som blev sjuka under en kort tid och i ”rätt diagnos” kanske inte märkte av bristerna, men om sjukdomen låg utanför Försäkringskassas kriterier och inte hade så kallade ”objektiva undersökningsfynd” som röntgenbilder eller konkreta provsvar, var risken stor att den drabbade nekades sjukersättning.

När vi följer upp mål i våra verksamheter på våra arbetsplatser, kan exempelvis arbetsmiljön bedömas vara god, utifrån de indikatorer som ställs upp. Detta oavsett vad personer på golvet anser på en arbetsplats. ”Vänta ett tag? Har vi bra arbetsmiljö? Vi som har hög personalomsättning, folk som gråter på jobbet, beslut som är sena, hot mot anställda.” Arbetsgivaren tittar på sin verksamhetsberättelse och säger: ”Nej, indikatorerna är uppfyllda för god arbetsmiljö.”

Exemplen ovan får mig att tänka på ett avsnitt av den klassiska amerikanska sit-comen Seinfeld, där karaktären George Costanza spelar Trivial Pursuit med en yngre man med en sjukdom som gör att han måste befinna sig i en skyddande ”bubbla”.  Donald, som den unga mannen heter är på väg att vinna tävlingen över George när frågan kommer om vilka som invaderade Spanien på 700-talet. Donald svarar ”the mors” (morerna). Varpå George Costanza tittar på kortet där frågan och facit står och säger att det var fel svar. ”Wrong! Rätt svar är ”the moops.” Pojken blir med rätta frustrerad eftersom det uppenbart är en felskrivning, men George vidmakthåller att det som står på kortet är rätt. ”I’m sorry the card says ”Moops”. 

Moops-incidenterna i vårt samhälle är många och bygger på en sorts bristande flexibilitet, kortsiktighet, mätbarhetsfixering, empatibrist och makthierarki. Den som håller i kortet bestämmer dess värde. Det viktiga är vad kortet säger. Kortet är facit. I grunden finns en tanke om rättssäkerhet också. Alla spel har regler att följa.

Migrationsverket är kanske den myndighet som erbjuder flest tragiska moops-moment. Vår byråkrati i kombination med en allt hårdare människosyn med uppenbara rasistiskt influerade inslag i den politiska uppbyggnaden leder till att människor får avslag, trots att de bidrar till ett bättre och rikare samhälle. (Även om jag vill tillägga att flyktingpolitik i grunden också ska vara till för människor som måste fly, inte för att vi ska profitera på människor.) Universitetsrektorer har exempelvis konstaterat att ”absurda beslut i migrationsärenden hotar svensk forskning” i Forsknig och framsteg.

Ett exempel var hur en forskare från ett annat land fått anslag från svenska Vetenskapsrådet, och i anslaget krävde Vetenskapsrådet att forskaren tillbringade delar av tiden utomlands. Det lika svenska Migrationsverket i sin tur avslog ansökan om uppehållstillstånd med hänvisning till nämnda kravet på utlandsvistelse.

ETC kunde förra året rapportera om hur många afghanska ungdomar fått avslag på sina ansökningar med anledning av att migrationsverket inte handlagt ärenden i tid. De drabbade hade fasta arbeten, bostad och varit i Sverige i nio år. Enhetschefens svar på detta inrymmer inslag av moops-byråkrati.  ”Hade de fått en annan typ av tillstånd tidigare så hade vi kanske provat dem annorlunda i dag.” På reporterns kommentar att de fick avslag på grund av handläggningstider, så blir svaret: ”Det finns inte lagutrymme för oss att göra någon fiktiv bakåtdatering.” Ooops, moops.

Vi har även haft ärenden där familjer splittras, och där barnen kan få se sin ena förälder utvisas. Detta i ett land som vinnlägger sig om vikten av att ha med ett barnperspektiv i alla beslut och vikten av att hålla ihop familjer, och som även skapar en socialtjänstlag där det förbyggande arbetet ska prioriteras.

Än värre blir det förstås i de fall där Säpo håller i kortet, där får vi inte ens veta vad som står. Det finns skäl att misstänka att de kohandlar med människoliv av förhandlingstaktiska och politiska skäl, där vi inte heller någonsin kommer få veta om det heller gav oss några faktiska fördelar som land.

Det finns många situationer där våra politiker hävdar något med emfas, kanske skapar beslut på felaktiga grunder, eller helt sonika ignorerar rådande forskning som inte passar deras syften och skriver lagar ändå. Men det kan ju alltid kännas rättssäkert med ett facit och att hålla sig till det. Fast om korten inte anpassas till verkligheten och spelet, så blir det i slutändan omänskligt.

Blir våra politiker sedan konfronterade med svåra frågor, kan de kanske i stället för att komma med floskler, allehanda ursäkter, ”inga kommentarer” använda uttrycket: ”Sorry, the card says moops.” Om inte annat för variationens skull.