”Det finns många sätt att trycka ned en människa”

– Va, ska du åka till dina föräldrar nu? Vad har de nånsin gjort för oss? Och var det inte du som ville spara ihop till en semester, hur går det ihop med att slänga ut 850 spänn på en tågbiljett till dina föräldrar?

Sara de Blanche har lutat sig framåt i stolen. Ögonen är hårda. Den iskalla hotfullheten är otroligt obehaglig. Hon kan värre. Men våld utspelas också med gradskillnader – allt som krymper självkänslan och livsutrymmet är våld. Och det tenderar att förvärras med tiden. Kanske det första slaget aldrig kommer, men det är heller ingenting som någon ska vänta på.

Sara de Blanche arbetar som samordnare på Trollhättans stads Barnahus. Som en del i sitt arbete utbildar hon också chefer och anställda i kommunen om VIN, våld i nära relationer.

Engagemanget är så starkt att hon ibland får pressa tillbaka tårarna. Behovet är stort och akut. På varje arbetsplats finns någon som lever våldsutsatt, ibland utan att ens förstå det själv.

– Det händer vid i stort sett varje föreläsning att någon kommer fram till mig och vill prata – poletten har trillat ned, personen har insett sin situation. Likaså ökar remisserna till samtalsmottagningen på Enheten mot våld i nära relationer efter varje utbildning, berättar hon.

Våld i medarbetares nära relationer är en arbetsmiljöfråga på stadens arbetsplatser, och mellan 40 och 50 medarbetare remitteras varje år till enhetens samtalsmottagning. Ytterligare medarbetare söker stöd utan sin chefs vetskap. Tidig insats är jätteviktigt, och här märks en tydlig effekt av arbetsgivarens ansvar.

– De som kommer av sig själva gör det som regel efter att de har lämnat en relation där de utsatts för våld, medan de som remitterats av chef oftare är kvar i relationen, säger Sara de Blanche.

Hon har just anslutit till fikarummet på våning fyra i polishuset. Det är där enheten finns. Enhetschefen Gerd Eriksson Holmgren är i färd med att berätta hur det kommer sig att Trollhättan definierar våld i nära relationer som ett arbetsgivaransvar. Det har staden gjort sedan 2016. Men allt börjar med enheten, som funnits i tjugo år.

– Våra kuratorer på enheten hade genom åren sett att många medarbetare som var anställda i staden sökte hjälp och stöd. De kunde också se konsekvenserna av våldet i form av ohälsa. Det leder till kortidssjukfrånvaro, och efter hand också till långtidssjukfrånvaro.

Rent krasst är det i arbetsgivarens intresse att ta ansvar, poängterar hon. Personal som är våldsutsatt mår inte bra. Våldet leder till försämrad koncentration, sämre produktion, och ofta till angränsande problem med psykisk ohälsa och missbruk. Ur individens perspektiv är arbetsplatsen dessutom möjliggörande – här finns tryggheten, insynen och stödet. Det är en utmärkt arena för att fånga upp våldsutsatta.

Men det behövdes någon som pekade ut detta för politiker och kommunledning. När staden för några år sedan började undersöka vilka faktorer som ledde till sjukfrånvaro, och hur man kan arbeta förebyggande för att skapa friska arbetsplatser, då fanns inte våld i nära relationer med i ekvationen. Av slentrian sågs det som ett privat problem.

–  Som enhetschef måste jag ställa frågan varför?  Vi vet ju att det orsakar sjukfrånvaro. Samtidigt har vi sedan länge i Trollhättans stad en politik som säger att det är en prioriterad uppgift för alla medarbetare i staden att arbeta mot våld. Så jag lyfte in frågan i min ledningsgrupp, berättar Gerd Eriksson Holmgren.

Förutsättningarna var goda för att ta det vidare, frågan fanns i styrdokumenten som ett prioriterat folkhälsomål och det var enkelt att lyfta in stadens arbetsgivaransvar. Sen tog enheten tillsammans med HR-avdelningen fram riktlinjer, handlingsplan och vägledningar för chefer. Alla chefer får utbildning en gång om året, frågan ska upp på APT en gång varje termin, och i utvecklingssamtalen ska chefen fråga om medarbetaren känner sig trygg hemma och på arbetet, om någon behandlat hen illa. Och, dessutom, om medarbetaren själv beter sig på något sätt som får andra att må dåligt. Att frågorna ställs, och att samtal uppstår, är förebyggande.

– Vi följer upp i medarbetarenkäten, och vi ser att cheferna sköter det bra. Senast var det 15 procent som inte hade fått frågan, men vi hade lite annorlunda formuleringar i enkät och i samtal så vi tror att alla inte förstod vilken fråga vi avsåg, säger Gerd Eriksson Holmgren.

När Sara de Blanche har utbildningar jobbar hon hårt för att inpränta hur vanligt våld i nära relationer är, och hur många olika uttryck det kan ta sig. Många som lyssnar blir omtumlade. Vi tänker oss våld som ett slag, som något som avslöjas av blåmärken. Den villfarelsen tar hon ur sina åhörare. Våld kan vara subtilt.

– Det finns många olika sätt att begränsa och trycka ned en människa. ”Varför ska du färga håret, vore det inte bättre om du bantade först?” Man behöver inte vara nobelpristagare i litteratur för att formulera elaka saker, ord som skadar. Alla kan.

Idag pratar man om ekonomiskt våld, latent våld, sexuellt, psykiskt, fysiskt… Sara de Blanche beskriver hur våld utövas i nära relationer, och hon är väldigt trevlig när hon gör det. Pedagogisk. Men hon kan förändras snabbt. Gestalta våldsutövaren, så att känslan går fram.

– Jag kan ge många exempel på otäcka kränkande formuleringar, det är för att människor ska förstå hur mycket våld som finns. När jag gör det så sitter folk och skruvar på sig. Långa otäcka haranger är inte ett brott. Men det är våld.

Att i ilska gasa på för att skrämma partnern som sitter bredvid i bilen är våld. Att slå näven i väggen är våld. Att behandla husdjuret illa är våld. Att ha en sådan ekonomisk obalans att mannen kan spara en massa pengar medan kvinnan inte har tid eller pengar till att gå till frisören är våld.

– Jag får väldigt positiv feedback på utbildningarna. Reaktionen är ofta att man har fått lära sig mycket, att det har funnits en föreställning om att våld är fysiskt. Men det är en mycket liten del av våldet som är det. Likaså är det sällan som missbruk är inblandat.

Vi bryter upp från fikat, arbetsdagen är kort och det finns mycket att göra.

Vi ska ut till det skyddade boendet. Vägen dit kantas av möten i korridorerna.

Trollhättans stad har omkring 6 000 anställda, varav ungefär 250 chefer. En av dem är Frida Rutland, enhetschef på vuxen- och beroendestöd. Hon refererar till sig själv som ”skomakarens barn” – för henne blev utbildningen en ögonöppnare. Hennes medarbetare är själva experter på att stötta.

– Vi jobbar med klienter som har den här problematiken, det är lätt att tänka att vi hjälper dem därute och att det inte händer här. Med på utbildningen har jag lärt mig se hur mönster hos medarbetare skiljer sig åt jämfört med vad man kan se hos klienter, berättar hon.