Amineh Kakabaveh efter stormen: ”Jag borde ha varit ännu tuffare”

Med jäktade steg och ryggsäcken buren på magen stiger hon in på anrika Villa Lyran i Bredäng. En institution i Stockholm, konditoriet alltså, där självaste Bellman sägs ha blivit på lyran och myntat uttrycket. Men kanske också Amineh Kakabaveh, politiker, socionom och kvinnorättskämpe. En institution i den bemärkelsen att hon i flera decennier ägt frågan om hedersförtryck, både på gräsrotsnivå och i riksdagen.

Samtidigt kan institutionens gråa stelhet inte appliceras på Amineh Kakabaveh. Hon beskrivs ofta som en upprorsmakare, frispråkig och orädd. Anti-jante med rapp käft, korpsvart hår och uttrycksfulla kläder. I stället för kavaj, färgstarka klänningar.

– Jag har svårt för jante. Man värderas efter om man är bra eller dålig, för mycket, för skrytig. Man ska inte tro att man är något. Det går inte så bra ihop med mig som är ganska ofiltrerad. Det blir en krock.

Amineh Kakabaveh föddes i en kurdisk bergsby i Iran och växte upp under fattiga förhållanden. Exakt hur gammal hon är vet hon inte. I passet står det födelseår 1970 men hon är förmodligen minst tre år yngre.

Redan som liten blev hon medveten om orättvisorna och förtrycket runt omkring sig. Som kurdisk flicka i ett samhälle med stark hederskultur fick hon tidigt lära sig att allt var skuld och skam – håret, kroppen, sexualiteten.

– Tidigt ifrågasatte jag varför jag behövde skyla håret med slöja och hjälpa till i hushållet, men inte mina bröder? Varför fick de gå ut och träffa kompisar men inte jag? Den här orättvisan tände en eld i mig som fortfarande brinner.

I tidiga tonåren lämnade Amineh Kakabaveh sin familj för att ansluta sig till peshmerga Komala, en väpnad rörelse som förde en kamp för kurdernas rättigheter och demokrati. I fem år var hon en del av peshmergagerillan innan hon återigen gav sig av flyende undan dödshot. Efter ungefär ett år på flykt i Turkiet kom hon till Sverige som politisk flykting 1992.

Ett liv i motstånd som gjort henne härdad.

– Kampviljan jag hade då finns fortfarande inom mig, för det finns samma orättvisor och samma kvinnoförtryck då som nu, både här hemma och i andra länder. På så sätt är jag samma Amineh idag – jag är inte rädd för att ta fajten.

Går det förresten att kombinera kamp och karriär? Ja, men inte utan att den senare blir lidande, säger hon. Brinner man för mycket blir man snart stämplad som Problematisk Kvinna. För högljudd, för obekväm. Nästan farlig? Amineh Kakabaveh har upplevt det i såväl socialtjänsten som i fackliga roller och i de politiska korridorerna.

– Förr eller senare har jag alltid blivit för mycket i andras ögon. Jag är en rak person, jag säger till när något är fel och är inte rädd för att uttrycka mina åsikter i möten eller direkt till en kollega eller chef. Men det har inte alltid uppskattats.

Amineh Kakabaveh är inte främmande för dålig stämning. Under sina år som riksdagsledamot för Vänsterpartiet var hon ofta i konflikt med partiledningen, bland annat om hur man ska driva frågan om hedersvåld och kvinnoförtryck. Hon berättar att hon blev utfryst för att hon vägrade rätta sig i ledet.

– Min kamp mot radikalisering och hedersförtryck uppmärksammades, både hos medlemmarna och i medierna. När jag blev utsedd till Årets svensk av tidningen Fokus vågade jag inte berätta det, det var ju en borgerlig tidning. Man fick knappt hälsa på folk från högerpartierna. Jag kände mig väldigt kvävd.

Hon tar sig runt halsen för att förstärka känslan.

Under lång tid sjukskrev hon sig från riksdagsmötena på tisdagar. Hon kände sig öppet mobbad, partikamraterna hälsade inte, ”de vände bort blicken när de såg mig” och hon har kallats såväl rasist och islamofob som en belastning för partiet. Det måste väl ha gjort ont?

– Såklart blev jag ledsen i stunden, det var därför jag sjukskrev mig. Men det eldade också på min vrede. Det finns en sådan jävla avundsjuka. Jag syntes och hördes därför att jag hade något att säga. Varför är man annars politiker? Jag är ingens lilla flicka som måste vänta på order från vare sig pappa eller partiet. Kampen är viktigast.