Krönika: Det kan vara farligt att vänja sig

Vi vänjer oss. Ofta är det bra. Ibland är det mindre bra. Ibland är det ett nödvändigt ont. Ibland är det förfärligt. För att hantera det förfärliga, har vi olika alternativ: att göra motstånd eller anpassa oss. Ibland innebär den anpassningen att även vårt samvete anpassar sig, för att det är lättare än att må dåligt av det. Man gillar bokstavligen läget. Ibland kan man förledas att tro att normalisering och socialisering, är något som gäller andra.

I en artikel på Aftonbladet Kultur läser jag Emil Arvidson skriva om hur en kriminell blev det genom att han ”liksom vande sig”. Det står vidare att det blev så… ”I och med att åren gick och normerna förändrades på torget, i skolan och i hemmet. Så hur blir man ”rekryterad” in i något, som enligt en själv inte finns?”

Detta gäller ju inte enbart det vi kallar kriminalitet. Det gäller andra fenomen, som vi själva kan hamna i, anpassa oss till. Från högt till lågt. Det kan handla om rasism, om försämrade arbetsvillkor, en minskad/försvagad demokrati, försämrad miljö. En sorts normalisering. Eller socialisering.

Det är även enklare att vänja sig vid något om det i första hand inte är en själv som drabbas. Det är i varje fall enklare att rättfärdiga eller undvika. Men ibland anpassar vi oss för att det vore för ansträngande att protestera, eller ens orka bry sig. Det är lite som att ge upp, men att ge upp kan också innebära en lättnadskänsla. Hur anpassar vi oss egentligen? Är vi medvetna om den processen?

Vi riskerar att normalisera sådant vi inte borde normalisera. Situationen är plötsligt något som bara är, och sedan får vi anpassa oss till det. Det är i sig inte märkligt, utan högst mänskligt. Det kan vara svårt och obekvämt, ibland kostsamt, att sticka ut, att protestera, att vägra.

Det är därför det är viktigt att engagera sig, till exempel fackligt, så slipper man stå eller kämpa ensam.

Normaliseringssjukan skulle man kunna kalla det när man sedan vänjer sig vid försämringar utan att reflektera över det. Lever man i det blir det antagligen svårare att se helheten. I stället blir fokus på detaljer. (Även om man inte ska underskatta alla detaljer, eller för den delen detaljers del i helheten.)

Man skulle kunna använda sig av ett antal begrepp som finns med i den suveräna boken Tänka Snabbt Och Långsamt av nyss framlidna Daniel Kahneman för att förklara delar av vad jag menar. En så kallad affektiv prognosvilla kan skapa ”missvilja”, vilket skulle kunna vara att vi lägger för stark emotionell kraft på vissa småsaker.

Dels för att både politiker och väljare vill se handlingskraft, något måste hända, och då kan beslut tas som går emot forskning och professioners önskan och erfarenhetsmässiga kunskap. Det handlar också om narrativ förvanskning, där man förvrider berättelsen om nuet och det förflutna, för att göra världen mer begriplig, för att lättare kunna vänja sig.

Jag skrev tre motioner till Akademikerförbundet SSR:s kongress, som alla på ett eller annat sätt berör normalisering av sådant jag anser vi inte bör normalisera. Därför att det är skadligt, för oss som individer, för oss som organisationer, för vårt samhälle.

En motion berörde vår arbetssituation och är delvis inspirerad av det Mats Alvesson kallar funktionell dumhet eller det David Graeber kallar ”bullshit jobs”. Jag tror om vi alla inventerade vårt arbetslivs vardag, så skulle vi alla kunna hitta en del som inte känns meningsfullt. Men inte nog med det, vi skulle även hitta en del som är onödigt eller till och med skadligt.

En annan motion berörde Tidö-avtalet, eller snarare, vad som krävs för att ett fackförbund ska gå ut i politisk strejk. Vi lever i en av världens starkaste demokratier. Men det är inte en naturlag. En demokrati kan gå under långsamt. Lagar ändras, normer ändras, journalister anpassar sig, jurister anpassar sig, socialarbetare anpassar sig. Den mänskliga historien är fylld av motstånd som gett goda resultat (visst, även inte givit något resultat alls) och situationer där människan i stället bara långsamt anpassat sig till det sämre tills det är för sent.

Jag skrev även en motion om Palestina. Jag har alltid vetat att det är en laddad fråga, och det har alltid gjort mig både lite cynisk och besviken eftersom vi har anpassat oss till ett visst språkbruk och till ockupation som normalitet. Det går att fördöma Hamas terrordåd och samtidigt vilja att palestinier ska ha samma rätt till liv och frihet som alla andra. Internationell solidaritet är en facklig fråga.

Men med allt som händer, skulle jag vilja säga att det är lika bra att vi inte vänjer oss. Vi behöver stanna upp och fråga oss lite då och då: varför gör vi det här egentligen?