Debatt: Skolan kan bara stå för det förebyggande

Här i Gävleborg har vi under en lång tid haft en aktiv dialog med regionen och Bup kring de frågor som lyfts i artikeln om huruvida skolkuratorns roll kan påverka köerna på Bup. Vi har märkt att allt fler remisser från skolhälsovården ”studsar” och kommer tillbaka med krav om långtgående kompletteringar som, enligt oss inte ligger inom vårt ansvar att utreda och genomföra. Vi får ofta höra att ”det där är skolans ansvar”.

Här i Gävle har vi en central elevhälsa med skolkuratorer, psykologer, skolsköterskor och specialpedagoger. Alla kuratorer och skolsköterskor har en placering ute på rektorsområdet och egna ansvarsskolor.  Alla skolor har också egna elevhälsoteam med speciallärare, specialpedagoger där centrala elevhälsans personal också ingår. En mycket väl fungerande organisation som innehar en bred kompetensram kring hur elevhälsoarbete ska genomföras.

I artikeln lyfts kritik mot att skolkuratorns kompetens används fel och hur det i sin tur skapar köer hos Bup. Naturligtvis kan inte vi svara på hur kuratorerna används i andra kommuner och hur de i sin tur tolkar skollagen kring vad skolkuratorn ska göra. Men i skollagen tydliggörs att elevhälsan som tvärprofessionellt team främst ska arbeta förebyggande och hälsofrämjande. Och detta ska göras på individ-, grupp- och organisationsnivå. Vi ska dessutom jobba företrädandevis med ”skolrelaterade” problembilder och i föreskrifterna nämns inget om behandlande samtal. Detta blir också mer logiskt när man tittar närmare på kompetenskravet för att få jobba som skolkurator. I vår kommun Gävle, har vi socionom med minst två års erfarenhet i yrket som krav, varken mer eller mindre.

Att få ha behandlande samtal inom regionerna brukar oftast medfölja ett krav på grundläggande terapeututbildning ( steg 1). Då faller tanken på behandlande samtal inom skolans värld på sin egen orimlighet, detta då i princip vem som helst (tyvärr) kan axla den rollen enligt Skolverket/lagstiftaren, detta så länge en arbetsgivare tycker att personen i fråga är lämplig.

I dag jobbar skolkuratorerna på alla stadier, från förskola upp till gymnasiet. Men på väldigt olika nivåer inom varje stadie. I förskolan i princip bara på organisationsnivå med handledning och medverkan i elevhälsoteamen.

På lågstadiet tar vi bara elevsamtal undantagsvis och där vi kan se att det skulle kunna vara just främjande och förebyggande för barnet inför framtiden. Barn i denna ålder är oftast inte mogna nog för att själva kunna föra kurativa samtal som kan leda till utveckling och inte en skuldbeläggning. Här är det vuxenansvaret att ”bädda” runt barnet så att det får det så bra som möjligt. Att se behov och samordna eventuella. insatser.

På mellanstadiet börjar förmågan att kunna reflektera kring sin situation att utvecklas och också viljan att söka stöd hos en alternativ vuxen än vårdnadshavare och pedagoger. Framför allt hos elever i årskurs 6, som också får ha samtal med skolkurator utan godkännande från vårdnadshavare. Men fortfarande ska tyngdpunkten från elevhälsans arbete ligga på förebyggande och främjande insatser.

I högstadiet växer behoven och den egna viljan hos eleverna till egna vägledande samtal. Här fyller skolkuratorn en viktig förebyggande roll inför framtiden även på individnivån. Här är ofta gråzonen mellan vad som är skolrelaterat och utveckling/livsfrågerelaterade frågor, det vill säga sådant som vi ska handleda i, och psykisk/psykiatrisk problematik, som vi då ska remittera vidare, ganska bred. Här ska de individuella samtalen med eleverna få ta plats även i skolan, men inte ersätta det som ligger på regionernas ansvar kring psykiatrisk problematik.

Från våra gymnasiekuratorer får vi höra att de ofta känner sig som första linjens psykiatrikuratorer. Detta på grund av att de av rent medmänskliga skäl tar sig an samtalsuppdrag som egentligen borde handläggas av ungdomsmottagningen eller Bup, men som på grund av långa kötider inte får den hjälp som de har rätt till och behöver via regionen.

Om vi backar 20 – 30 år tillbaka i tiden var arbetsbeskrivningen för de skolkuratorer som fanns då i princip obefintlig. Varje skola fick hitta sin egen modell och de enskilda kuratorerna var ofta släppta ”vind för våg” att jobba enligt eget tycke. Väldigt ofta var det just att prata med och trösta gråtande barn. Sedan började riktlinjerna från Skolverket (och politiken) utformas och vi fick något att förhålla oss till och jobba likriktat emot. När vi i dag mer och mer närmar oss detta mål att jobba främjande och förebyggande vore det synd att ta steget tillbaka och igen jobba med mer med kortsiktiga tröstande samtal, som de facto borde ligga på pedagognivå och vårdnadshavarnas ansvar.

Så över tid har skolkuratorns arbetsuppgifter förändrats från att ha haft samtal med ”gråtande barn” och direkt ingripande samtal i mobbingärenden, till ett mycket mer kvalificerat ”socionomarbete”. Listan kan göras lång på vilka arbetsuppgifter som i dag utförs av skolkuratorn. Handledning av personal och vårdnadshavare, kartläggningar och utredningar, utbildningar för vårdnadshavare och pedagoger, mötesledare på olika nivåer, egen fortbildning och självklart samtal med elever, men då förhoppningsvis på rätt nivå och innehåll för att nu nämna några av dem.

I Region Gävleborg ser de statistiska siffrorna bra ut med 96 procent som får kontakt med Bup inom 30 dagar. Men detta är enligt vår erfarenhet endast en statistisk dimridå, då tiden från första kontakt till faktisk behandling är väldigt lång. Så resurser behöver tillföras till regionernas barn- och ungdomspsykiatri. Här i Gävle har det satsats stort på elevhälsan och inte minst på kuratorstjänster. På bara några år har bemanningen gått från åtta tjänster till i dag 2023 med hela 18 heltidstjänster (grundskolan). Trots detta upplever vi ett ständigt ökande behov av insatser, där vi som skola bara kan stå för det förebyggande arbetet och regionen det behandlande.

För Centrala elevhälsan i Gävle: Anne Jäder/verksamhetschef , Marie Olsson/enhetschef  och  Michael Almqvist/kurator och facklig representant Akademikerförbundet SSR