Virtuell verklighet ska hindra brott

Jessica Asp står stilla mitt i rummet och låter blicken vandra över den virtuella shoppinggata som kollegan Susanne Larsson valt att placera henne på. Gatan är rikligt befolkad, också det ett verk av Susanne Larssons knapptryckningar. Så kommer en man släntrande, för nära. Han vrider på huvudet när han stryker förbi och formar läpparna till ett leende.

När Jessica Asp blir befriad från de täckande hörselkåporna, får av sig handkontrollerna och skjuter upp VR-glasögonen i pannan är hon lite yr.

– Det är en svindlande känsla att vara i den där världen, säger hon.

Vi befinner oss i ett behandlingsrum på Anstalten Borås, ett fängelse i säkerhetsklass två med 146 platser. Här använder man sedan drygt två år tillbaka VR-teknik som ett komplement i behandlingen av klienter med våldsproblematik. Beteendevetaren Susanne Larsson arbetar som så kallad programledare, vilket betyder att hon leder några av Kriminalvårdens behandlingsprogram här i Borås. Jessica Asp är precis nyanställd som programledare och går bredvid.

Den virtuella värld hon nyss befunnit sig i liknar mer The Sims än vår verklighet. Ändå känns den verklig. Den som har glasögonen och lurarna på sig är hela tiden medveten om att det är simulering, likafullt blir det obehagligt när en krogvakt gestikulerar yvigt med sänkta ögonbryn och frågar med mörk stämma om man har tänkt sig att komma in i kväll. Eller när en man i parken, med en luva som skuggar ansiktet, gör tecknet för att skära halsen av någon.

För den som tidigare i livet befunnit sig i liknande situationer och då blivit kränkt, eller kanske utövat våld som resulterat i att man nu är inlåst här, är upplevelsen sannolikt ännu starkare. Många av klienterna som får använda VR-tekniken som en del av sin behandling får hög puls och börjar svettas. Det är inte ovanligt att man också viftar, som för att slå eller knuffa, berättar Susanne Larsson.

– Ofta känner man först inte att man reagerar, men vi ser att det finns en reaktion. Många får en aha-upplevelse, att ”jaha, jag känner mig jättestressad, det har jag inte känt förut, det har gått på ren automatik”.

Tanken med VR-sessionerna är att de ska komplettera rollspelsövningarna som annars brukar ingå i de våldspreventiva behandlingsprogrammen. Genom att öva på att delta i olika scenarier ska klienterna få lättare att förstå, bli medvetna om och reglera sina känslor och utveckla tekniker för självkontroll.

Oftast sträcker sig själva VR-sessionen bara över tre, fyra minuter. Mer orkar klienten som regel inte. Resten av tiden ägnas åt KBT-inriktad behandling där man bland annat pratar om vad som uppstod under besöket i den virtuella världen.

– Man måste vara medveten om vad man sätter i gång hos klienter som kör det här och vara beredd att ta emot det som kommer. Det går inte att bara avsluta och sedan säga hej då, utan man måste ta reda på vad som hände och försäkra sig om att klienten är okej, säger Susanne Larsson.

Inom traditionell hälso- och sjukvård har VR-assisterad behandling använts under en längre tid, för diagnoser som depression, specifika fobier och schizofreni. Men inom det forensiska området är behandlingstypen i det närmaste oprövad, både i Sverige och utomlands.

David Ivarsson är psykolog anställd på Kriminalvården och ansvarig för det forskningsprojekt som tog VR-glasögonen innanför Boråsantaltens murar från första början. Förlagan är ett holländskt behandlingsprogram med VR som nu har testats i en pilotstudie med 15 klienter på anstalterna i Borås och Kumla. Datainsamlingen är klar och håller på att bearbetas, men David Ivarsson kan inte uttala sig om hur effektiv behandlingsmetoden varit eftersom man saknar en kontrollgrupp i studien.

– Det jag kan säga är att VR-teknologin fungerar väl i en anstaltsmiljö. Det är inga problem att sätta upp och använda utrustningen och det verkar inte heller vara någon utmaning att få klienterna att testa och få det att fungera. De klienter som deltagit har själva visat mycket engagemang, säger han.

I studien av det holländska behandlingsprogrammet kunde man se viss kortsiktig effekt på deltagarnas aggressivitet, men effekten kvarstod inte vid en senare uppföljning. I sin analys lyfte forskarna fram att det kan ha berott på att deltagarna, som var patienter inom rättspsykiatrin, var en spretig grupp med vitt skilda behov och att det därför inte var säkert att man kunde nå fram till alla med insatsen. Den knappa effekten kunde också bero på att programmet inte var tillräckligt intensivt eller omfattande, resonerade man.

David Ivarsson säger att han utifrån sina erfarenheter ändå ser indikationer på att den VR-assisterade behandlingen kan ge bra effekt. Det verkar vara lättare att väcka känslor kopplade till risksituationer med VR än med vanligt rollspel, eftersom det förra upplevs mer realistiskt.

– Sessionerna väcker ilska eller en massa tankar och impulser hos klienterna. Och det är viktigt, för om vi vill hjälpa våra klienter att kunna hantera starka känslor och att hitta sina gränser och sin förmåga till självkontroll måste vi försätta dem i det tillståndet. Det är först när de får vara där och träna på nya färdigheter och verktyg som de faktiskt kan lära sig att använda dem.

I sin forskning planerar David Ivarsson nu att titta vidare på vilket mervärde det kan ge att använda VR i Kriminalvårdens existerande behandlingsprogram. Hur effektiv Kriminalvårdens behandlingsverksamhet egentligen är har ibland ifrågasatts från olika håll. Inte minst av Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson som i sitt sommartal argumenterade för att Kriminalvårdens främsta uppgift är att straffa, inte vårda, och att myndigheten borde byta namn till Straffverket.

David Ivarssons kommentar till det är att den samlade internationella forskningen säger att tuffare straff i sig inte leder till en minskad risk för återfall i brott. Det gör däremot utbildning, yrkesförberedande insatser, behandling och att stärka de intagnas relationer till nära och kära.

– Svensk kriminalvård ligger långt fram. Det är bättre att ge behandling än att inte ge behandling. Behandlingseffekterna för våra program är förvisso blygsamma, men när vi lyckas jobba med insatser för flera av de behov som en specifik klient har och får dem att samverka, då blir effekten större, säger han.

”Ett liv med mindre psykisk och fysisk stress.” ”Vill ha ett tryggt hem med närhet till återhämtning”. Meningarna står punktade på ett stort ark med rubriken ”Värderad riktning” på väggen i behandlingsrummet på anstalten i Borås. Det är ledaren för ett stort kriminellt nätverk som tillsammans med Susanne Larsson listat vad han vill sträva efter i tillvaron. Mer kontroll över livet, och att styras mindre av jakt på status och pengar, ryms också där.

Pilotstudien är avslutad, men Susanne Larsson fortsätter att använda VR-tekniken under behandlingarna tills någon säger något annat. På skrivbordet framför henne står två skärmar. En visar vad klienten ser i VR-glasögonen. Den andra vilka miljöer och situationer Susanne Larsson kan välja att placera klienten i. Där finns också en mikrofon och två manöverdisplayer. Det tog lite tid att lära sig behärska tekniken, berättar hon. Hon ska inte bara kontrollera rörelser, kroppsspråk och röstlägen, utan samtidigt också fokusera på vad hon och klienten faktiskt ska träna på tillsammans.

Susanne Larssons uppfattning är att klienterna tycker om inslagen av VR i behandlingen.

– De kan också bli förvånade över att det faktiskt finns redskap som gör att de blir så här påverkade.

Klienternas försvarsmekanismer faller ganska lätt i behandlingsprogrammen, upplever hon. Och hon tycker att hon har goda chanser att påverka dem så att de tar steg mot en mer positiv livsstil.