Var är sanktionerna mot arbetsgivare som systematiskt väljer bort äldre?

Jag reagerar starkt på Johan Britz uttalanden på Aftonblandets intervju den 12 december, om den nya a-kassan och särskilt på resonemanget att även äldre arbetslösa bör ta nya CSN-lån i stället för att ”leva på bidrag”.

Låt oss börja i det grundläggande: a-kassa är inte ett bidrag. A-kassa är en försäkring. Den som omfattas av a-kassan har arbetat, betalat avgifter och uppfyllt tydliga villkor. Ersättningen är tänkt att fungera som ett tillfälligt skydd vid ofrivillig arbetslöshet, inte som ett permanent försörjningssystem. Att konsekvent beskriva detta som ”bidrag” är missvisande och bidrar till att skuldbelägga människor som gjort exakt det samhället förväntat sig av dem: arbetat, försäkrat sig och tagit ansvar.

Det finns samtidigt en viktig poäng i det Britz säger: personer som saknar utbildning, språk eller arbetslivserfarenhet som kan leda till jobb behöver ofta studera som en väg in på arbetsmarknaden. Där kan utbildning vara en rimlig investering både för individen och för samhället.

Men detta resonemang kan inte okritiskt appliceras på personer som redan har utbildat sig till ett yrke och arbetat större delen av sina liv.

I Sverige råder en väldokumenterad åldersdiskriminering på arbetsmarknaden, något som också har diskuterats flitigt i medierna under de senaste månaderna. Äldre sorteras bort i rekryteringar, fastnar i automatiserade urval och bedöms som ”för dyra”, ”överkvalificerade”, eller ”för nära pension” oavsett kompetens. Det är inte individens brist på ansvar som håller dem utanför, utan strukturer som arbetsgivare och rekryterare upprätthåller.

Att i detta läge säga till en 60-åring att skuldsätta sig genom CSN är att lägga hela risken på individen, trots att hon saknar faktisk möjlighet att påverka utfallet. Varken en kort yrkesutbildning eller flera års studier ger någon garanti för arbete i ett arbetsliv där ålder i praktiken fungerar som ett hinder.

Är det rimligt att en 63-åring kan stå med hundratusentals kronor i studieskulder, utan realistisk möjlighet att betala tillbaka innan pension?
Är det ett värdigt samhällskontrakt att den risken helt ska bäras av individen?

Det jag saknar i Britz resonemang är det gemensamma samhällsansvaret.

Var är regeringens ansvar för att faktiskt motverka åldersdiskriminering?
Var är sanktionerna mot arbetsgivare som systematiskt väljer bort äldre?
Var är kraven på rekryteringsprocesser som värderar erfarenhet, inte födelseår?

I dag ser vi ett system där ersättningar i en försäkring sänks, kraven skärps och moraliska omdömen fälls medan arbetsgivarsidan i stort sett lämnas ifred. Det är svårt att tolka detta som något annat än att ansvaret ensidigt läggs på dem som redan ligger ner.

Ett hållbart arbetsmarknadssystem bygger inte på skuldbeläggning eller ekonomisk bestraffning. Det bygger på ett delat ansvar mellan individ, stat och arbetsgivare och på respekt för människors värde, även sent i livet.

”Ensidig skuldbeläggning av arbetslösa”