Tro, hopp och matkassar

Ovädret är snart här. Åtminstone om man ska tro en av kvällstidningarna, som skriver att det drog in över västkusten i morse och nu rör sig ”som X2000” genom landet. Människor har rekommenderats att inte ge sig ut.

Trots det har några valt att komma hit till Åmåls församlingshem på 11-kaffet i dag. En av dem är Anna-Märta. Hennes kontakter med kyrkan knöts genom syföreningen Flitiga fingrar, men det var länge sedan nu. På den tiden var hon en pigg kvinna i 90-årsåldern. Nu är hon 106 år, med lite nedsatt hörsel men klar blick och tanke.

Hennes ansikte snörps ihop när hon talar om klimatförnekelse och utarmningen av haven. Hit kommer hon för att träffa människor.

– Du har en härlig energi, Anna-Märta, säger församlingsassistent Camilla Strand.

– Ja, det är väl det jag har, svarar hon lakoniskt.

Ensamhet är ett stort problem i Åmål, berättar kyrkans medarbetare, och här i församlingshemmet erbjuds många former av sammanhang för alla åldersgrupper: fikastunder, ”orgelsoppor”, ungdomshäng och öppen förskola. Populär är också kören utan några krav på förkunskaper, där alla sjunger melodin och några sånger mest är tonsatta grammatikövningar för de nyanlända.

– Det händer att jag träffar mammorna på 11-kaffet, sedan mormödrarna på orgelsoppan, och så barnen i barngrupperna, berättar församlingsassistenten Camilla Strand.

Dagens fika är gratis, som alltid på 11-kaffet. Man började med det under pandemin, fast då utomhus. Det hände att så många som sjuttio personer deltog.

– När det handlar om att ge ut saker till behövande är det inte bara fika och cornflakespaket det handlar om, utan det kan vara så mycket mer än så. Människor behöver kärlek, tröst och gemenskap, förklarar prästen Jesper Pålsson, medan det börjar blåsa upp på andra sidan fönstret.

Det handlar dock också om just cornflakespaket. Människor som söker sig hit har nämligen ibland rent materiella behov. Inflation och elpriser har satt sina spår, och här i kyrkan ser man en tydlig förändring sedan i höstas.

– Det finns inte det stöd i samhället som behövs i dag. Det felar i välfärdssystemen. Du kanske har ett barn som inte klarar skolan, vilket leder till att du inte kan jobba, och så blir det en ond spiral, säger Camilla Strand.

Åmåls församling har en starkt diakonal prägel, och förutom måltider kan man numera erbjuda mat i lite större omfattning. Sedan några månader tillbaka har man nämligen ett samarbete med en stor dagligvarukoncern, som skänker varor som av olika anledningar inte går att sälja. Det kan handla om utgånget datum, eller kantstötta förpackningar.

Dessa varor har kyrkan i sin tur fått i uppgift att fördela. Matpåsarna skräddarsys efter människors specifika livssituationer.

– En del kontaktar oss och berättar om sina behov. I vissa fall knackar man helt enkelt på dörren här bakom. Andra har svårt att be om hjälp, men de kan vi ibland fånga upp genom våra verksamheter, berättar prästen Jesper Pålsson.

Varulagret finns i ett litet rum på övervåningen, mitt emot en väldig målning som chilenska flyktingar skänkt kyrkan. De starka färgerna bländar en nästan i detta vitgrå församlingshem, denna vitgråa dag.

Diakoniassistenten Adam Abrahamsson, som ansvarar för matutdelningen, packar en påse åt en kvinna som nyss kom hit.

– Jag vet litegrann vad hennes son gillar. Flingor är bra.

När han fick höra om dagligvarukoncerns erbjudande nappade han direkt. Matkassarna har gjort hans jobb roligare, säger han.

– Speciellt om man vet lite hur folk har de hemma. Det kan vara någon som har ett barn med diagnoser, som just nu bara äter en specifik sak. Många äldre män som är själva brukar vara dåliga på att laga mat, och då ger jag dem färdiga portioner. Man får känna av det där.

Fingertoppskänslan är viktig också i andra avseenden. En del tycker att det är genant att ta emot matkassar, och en del skulle heller inte göra det på eget initiativ eller ens om de fick en ogenomtänkt formulerad fråga.

– Jag brukar uttrycka det som att ”vi har fått överdrivet mycket av de här varorna, kan inte du tänka dig att ta med dig en påse hem, så att vi inte måste slänga det…”

Bland basvaror som mjöl och havregryn finns en stor uppsättning kaffepaket, där vakuumet har släppt. De är eftertraktade.

– När matpriserna började skena under vintern kom många till mig och berättade att de uteslöt allt på listan som inte var nödvändigt, och sparade bara det som de behövde för att överleva. Och då valde de bort kaffet. Därför slänger jag med så mycket kaffe jag kan, och folk blir jätteglada över det.

Det går inte att generalisera kring vilka som har behov av kyrkans hjälp. Det rör sig om alla åldrar och en lång rad etniciteter. Ekonomiska bekymmer hänger ihop med psykiska problem och ensamhet. Prästen Jesper Pålsson talar om ett ”apokalyptiskt år”, om än med citattecknen uttalade. Nyhetsflödet skapar en stress och en oro som kan göra en redan svår livssituation ännu tyngre att hantera.

– Ekonomin, gängvåldet. Och så kriget, förstås.

Kriget, ja. Det senaste året har var omvälvande för kyrkan på flera sätt. När flyktingarna strömmade till öppnade man sina portar. Ett sjuttiotal personer levde i lokalerna här, och någon gång tjugofem stycket samtidigt, berättar Camilla strand.

– Vi var den första anhalten, innan kommunen ordnat bostad åt dem. Så vi fixade rum här och grejade med mat. Hela den här nedervåningen var sovsalar – ut med grejerna, in med sängar. Det var otroligt turbulent.

Och känslosamt. Camilla Strand börjar gråta om hon pratar om det, säger hon, men berättar ändå om en person som hade vuxna barn och som kom hit ensam.

– Jag har aldrig varit med om någon som kramat mig så hårt som hon gjorde när vi skildes åt. Jag minns att jag räckte över ett presentkort på 600 kronor– för det glömmer man lätt, att det tog ju uppemot två veckor innan pengarna från kommunen kom in – och jag har aldrig sett någon så lycklig över något. Det var bara så sorgligt.

Prästen Jesper Pålsson talar om en surrealistisk känsla när kriget visade sig i form av några vardagliga ansikten i dörröppningen. Den första familjen som kom hit hade rest i över en vecka och knackade en kväll på dörren.

– När de klev in här, och jag fick se ansikten på människor som såg ut exakt som oss, som var exakt som oss, barnfamiljer, som… ja, som kanske hade varit döda om de inte lyckats fly. Att se de här barnen och veta vad som hade kunnat hända med dem – det tog mig väldigt hårt.

Blåsten tilltar och ytterligare några har tagit sig till fikat. Anna–Märta sitter och pratar med en vän, ett litet barn leker med lego på golvet, och med prästen Jesper Pålsson har ett par imamer från en muslimsk reformrörelse slagit sig ned. De åker runt i Sverige, ställer bilen på ett torg i en stad någonstans för att låta vem som vill komma fram och fråga ut dem om tro och samhällssyn. ”Fråga en muslim”, kallar de projektet.

– Vi har en fin relation till Svenska kyrkan. Varje jul anordnar vår församling ett seminarium om Jesus, där vi bjuder in de kristna, berättar den ene av dem, som heter Rizwan Afazal.De två imamerna inledde sin turné efter koranbränningarna och de ökade spänningar som de därefter upplevde mellan det sekulära majoritetssamhället och vissa muslimska grupper. På en global nivå såg vi terrorhot mot Sverige, men själva gör de vad de kan för att på ett mikroplan överbrygga klyftorna.

– Vi diskuterar både med dem som är arga på islam, och de muslimer som är arga på Sverige. Vi försöker förklara hur man kan leva i det här samhället på ett konstruktivt sätt, utan att gå i konflikt. Nittionio procent av det som finns i det svenska samhället är sådant man kan hitta i koranen också.

I går var de i Vänersborg. Efter det oanmälda besöket här – som var ett ”långskott”, som de säger – ska de vidare till Säffle. Innan de går räcker de över en vackert läderinbunden och guldfolierad koran till prästen Jesper Pålsson.

– Hoppas nu bara att bilen startar i ovädret, säger Rizwan Afazal.