Yrvaket uppvaknande

När kriget bröt ut den 24 februari 2022 stod ukrainska fackföreningen för statligt anställda utan en konkret krisplan. I krigets Ukraina har facket ändå kommit att få en viktig roll, trots att normala fackliga förhandlingar i princip är satta ur spel.

Även här hemma kom beskedet om Rysslands fullskaliga invasion som en chock. När kalla kriget tog slut bredde en tro på fred ut sig och det talades till och med om historiens slut när Sovjetunionen föll. Det skulle inte längre behövas några revolutioner och västerlandets liberalism skulle sprida sig. En era som i dag, ofta med något lite hånfullt i tonen, kallas ”den eviga freden” inleddes.

Nu är läget annorlunda. Om vi låg i dvala länge så väcktes vi med en kalldusch den där februaritorsdagen för tre år sedan. Sedan dess pågår arbetet på många håll i landet för att rusta upp och vara beredda, bland annat inom fackförbunden, men även i kommuner, regioner, företag och – inte minst – Svenska kyrkan som måste vara beredd att kunna begrava många på en gång om det värsta händer.

I Luleå jobbar Jonatan Stiglund med att förbereda kommunens verksamheter så att de ska veta hur de bör agera om kriget skulle komma. Det är nytt, konstaterar han, för Sverige att förbereda sig för krig. ”Så klart känner jag en oro, men det hjälper att jobba med de här frågorna, det blir lite mindre laddat. Och så känner man sig mer i kontroll”, berättar han i ett av reportagen i senaste numret av Akademikern.

Där fokuserar vi på just det. Inte för att skrämma någon, utan för att berätta vad som pågår och vad som förväntas av oss. Beredskapen behöver vara långsiktig och syfta till att kunna behålla tillvaron så normal som möjligt, inte minst för barn och unga.

Mycket återstår givetvis. Men arbetet är i gång.

Förhoppningsvis får vi inte användning för det.

”Jag hoppas innerligt att ni aldrig ska behöva möta det vi har gjort”, säger Ivanna Khrapko i reportaget från Ukraina.

Facket mitt i kriget: “Vi når fler medlemmar”