Från sitt kontor i Björkliden har personalchefen Susanna Lundhamn Jokinen utsikt över en skidbacke och en lift.
– Under vintern är det ibland till att ta på sig skidglasögonen när man ska till jobbet, för det stormar och vägen kan vara igensnöad. I bästa fall lyckas man pressa upp ytterdörren.
I värsta fall gör man det inte. Förra vintern hade ytterdörren en dag blockerats av 80 centimeter snö. Som tur är bor hon i tågstationen. På nedervåningen, där det tidigare varit en lanthandel, finns en lastbrygga som vid nödfall kan komma till användning.
– Det är som en garageport. Jag sköt upp den och körde ett litet höjdhopp ut i snövallen där utanför.
Stormar ställer höga krav
Susanna Lundhamn Jokinen arbetar på Lapland Resorts, som driver fjällanläggningarna Björkliden och Riksgränsen med tillhörande hotell, vandrarhem, stugby och lägenhetshotell. Sommaren är för fjällvandrarna och första halvan av vintern för norrskensturisterna. Solen försvinner i december. Först i början av februari kan man se den igen, strax ovanför Lapporten. Då startar den mest intensiva perioden: skidsäsongen.
Under vinterhalvåret är det vanligt med stormar här, något som ställer höga krav på personalen.
– En del gäster blir rädda och nervösa. Då får vi lugnt berätta för dem att det inte går att åka härifrån i dag, eftersom vägarna är stängda. Vi plockar fram spadar och utrustning och hjälps åt med att skotta fram bussar och gäststugor.
Susanna Lundhamn Jokinen har ensam HR-ansvaret på Lapland Resorts, och många av hennes uppgifter är sådana som man kunde förvänta sig. Hon utbildar, coachar och stöttar chefer. Är behjälplig vid rekryteringar. Tar fram riktlinjer och styrdokument.
Men jobbet rymmer också lite annorlunda inslag. Något som präglar hela verksamheten är mängden av säsongsarbetare.
Antalet fast anställda ligger runt tjugo-talet, medan den tillfälliga personalen ibland uppgår till över 300 personer. Den senare kategorin består ofta av unga människor utan särskilt mycket arbetslivserfarenhet, och dessa behöver vägledning.
– Den största utmaningen i mitt jobb är nog att få säsongspersonalen att känna ett ansvar för sitt arbete. Även om de bara är anställda i fyra månader så måste de ändå göra sitt yttersta och leva efter företagets värderingar. Här blir bra introduktioner väldigt viktigt, och bra mellanchefer som kan stötta.
”Trodde jag skulle bli ingenjör”
Även utan snön är det ett isolerat liv vid anläggningarna. Lapland Resorts är i stort sett den enda aktören i området: de anställda bor i dess boenden, och för nattlivet är de hänvisade till dess restau-ranger och nattklubbar. För att säsongarbetarna ska ha något att göra erbjuder företaget dem aktiviteter, som skidturer och grillkvällar. Det här innebär att Susanna Lundhamn Jokinen har en hel del kontakt med personalen också när arbetsdagen är slut.
– Det märks ganska fort om de kommer att trivas eller inte. Många säger till efter tio–fjorton dagar att nej, jag kommer inte att fixa det, jag vill åka hem. Samtidigt har jag en upplevelse av att de som stannar blir väldigt tajta, de hittar grupperingar där de trivs.
För Susanna Lundhamn Jokinen själv är det isolerade livet inget problem. Hon är uppvuxen i Svappavaara femton mil härifrån, och följaktligen van vid det lilla lokalsamhället och den stora naturen. Det var i de här bergen hon åkte skidor som barn.
På den tiden kunde hon knappast föreställa sig att hon en dag skulle arbeta som personalchef på anläggningarna. Hon var mer intresserad av hur maskiner beter sig än hur människor gör det. Teknikintresset kom från hennes pappa, som arbetade på LKAB.
– Jag trodde nog att jag skulle bli ingenjör. Men när jag fick hem gymnasie-guiden såg jag att man kunde läsa fartygsteknik, och jobba i maskinrum på båtar. Det ville jag göra! Jag skulle jobba i maskinrum och samtidigt se världen.
Fackligt intresse bidrog till flytt
Hon flyttade till Göteborg och gick gymnasiet där, men några maskinrum skulle hon inte komma att arbeta i. Inte heller skulle hon se världen från en båt. I slutet av gymnasietiden fick hon ett sommarvikariat med maskinservice på LKAB. Där blev hon kvar.
Susanna Lundhamn Jokinen trivdes på LKAB. Ändå skulle hon byta spår igen, den här gången mer drastiskt. Bakgrunden var ett engagemang i en av metallfackets klubbar.– Där fick jag upp ögonen för att man kunde jobba med helt andra saker, med människan och med personlig utveckling. Jag tyckte också att arbetsrätten var väldigt intressant. Så ja, det var nog det fackliga intresset som fick mig att göra en helomvändning och flytta till Luleå för att läsa beteendevetenskap.
Efter en examen i sociologi fortsatte hon på LKAB, fast nu med frågor kring bemanning, rekrytering och personal- och ledarutveckling. Hon jobbade sig upp och blev med tiden HR business partner.
– Jag såg stora möjligheter hos LKAB, som ville utbilda och vidareutveckla personalen för att hålla igång den högteknologiska industrin och kunna gå mer mot sådant som automatiseringar och fjärrstyrningar. En viktig uppgift för mig var att försöka få med personalen på det här utvecklingsspåret och att få dem att känna att de ville – och kunde! – utvecklas med företaget. De flesta som kommer till LKAB blir kvar där hela livet.
Sista tiden på företaget fick hon chansen att jobba som avtalschef. Hon tog rollen, men bestämde sig för att hon snart skulle prova något annat i livet. Det gjorde hon också, sökte jobb över hela landet. Så dök tjänsten på Lapland Resorts upp 2018, och även om den verkade utmanande kunde hon inte motstå den. Efter att ha arbetat med många olika slags frågor inom HR-området ville hon nu ta ansvaret för helheten i en chefsbefattning.
Hopp om skidsäsong
Hon hann arbeta i knappt två år innan coronapandemin slog till. Från en dag till en annan kom avbokningarna. Det var hektiskt, berättar hon.
– Jag fick flytta om personal, jobba med varsel och dra ned på bemanning på alla ställen. Justera öppettider. Det var väldigt tråkigt, men just då var hela landet i ett sådant krisläge att jag tror att förståelse fanns där.
Under sommaren arbetade en begränsad grupp av anställda. Norrskenssäsongen, som i hög grad bärs av asiatiska turister, har ställts in. Nu står hoppet till skidsäsongen.
Än så länge har Lapland Resorts klarat det slag som pandemin innebär för turistnäringen. Det stora antalet säsongsarbetare skapar flexibilitet – man bemannar upp efter bokningsläget. Även permitteringarna har varit till stor hjälp, säger Susanna Lundhamn Jokinen. Just nu jobbar hon själv inte mer än 40 procent. Dessa ägnar hon åt förberedande arbete.
– Skidsäsongen ska ju bemannas. Det här är också en möjlighet att få till förbättringar på flera områden: introduktioner, utbildningar, fokusområden, företagskulturen.
Kommer alltid tillbaka
När hon inte arbetar utnyttjar hon friluftslivet här uppe. Promenerar, åker skidor. Jobbet förutsätter en viss motion – hon har 82 höjdmeter till kontoret. Under helgerna träffar hon sin man, antingen här, eller i deras gemensamma hus i Svappavaara. Susanna Lundhamn Jokinen har starka rötter kvar i sin hemby, inte minst i det aktiva fören-ingslivet: Vill man att något ska hända i Svappavaara får man ordna det själv.
Vid några tillfällen i livet har hon sökt sig bort, men alltid kommit tillbaka.
– Jag och min man har haft tankar om att flytta söderut, och någon gång kommer det kanske att ske. Men så länge jag känner att jag kan utvecklas i tjänsten och på ett personligt plan så blir jag kvar här.
Senaste nytt
Prenumerera på vårt nyhetsbrev och läs om arbetsliv, lön, karriär och fackliga frågor – varje onsdag direkt i din inkorg.