Lars Stjernkvist: Förbättrad arbetsmiljö kan rädda välfärden

Hur ska vi klara att betala ut pensioner i framtiden? Det är den stora fråga som kansliet för ett hållbart arbetsliv, under ledning av Lars Stjernkvist, ska svara på. De har tre år på sig och förväntningarna är höga. Det är bra, säger han, det betyder att det finns ett förtroende från uppdragsgivaren (regeringen) och att arbetsmarknadernas parter väntar sig resultat.

Kansliet består av två personer som jobbar heltid och Lars Stjernkvist på 40 procent. Redan nu, när första delrapporten lämnas in, kan de konstatera att det inte kommer att räcka med att vi skjuter på pensionsåldern ett par år. Det kommer att krävas mer än så.

– Det vi konstaterar är att vi inte klarar uppgiften om vi enbart fokuserar på ett förlängt arbetsliv.

Lars Stjernkvist har precis klivit på snabbtåget i Norrköping för att åka till Stockholm för ett möte först med Svenskt Näringsliv och därefter med LO. Arbetsmarknadens parter är viktiga i arbetet.

– Jag har blivit ännu mer vän av den svenska modellen. Det finns en otrolig kraft i den.

Området är stort och mycket ska täckas in. En hel del kommer att handla om arbetsmiljöfrågor och villkor under arbetslivet. Till att börja med är det en utmaning att göra en verklighetsbeskrivning som alla är överens om. Det är uppgiften i den första delrapporten.

– Vår ambition är att beskriva vad det viktigaste är inom ett oerhört stort område, vilka de övergripande frågorna är som vi ska ta oss an om vi ska skapa ett hållbart arbetsliv och klara välfärden, säger Lars Stjernkvist.

För det är svåra frågor som ska lösas. Det handlar om att se till att tillräckligt mycket skattepengar kommer in för att det ska räcka till att bekosta vår välfärd. Även när en allt större andel av befolkningen är pensionärer.

– Vi får inte glömma att själva grunden till problemet är det oerhört positiva att vi är friskare och lever längre, säger Lars Stjernkvist.

– Jag, till exempel, har inte för ett ögonblick… nej, nu ljög jag. Det är klart att jag har tänkt på pensionen, men jag är äldre i dag än min pappa var när han gick bort och jag fortsätter att arbeta.

Lösningarna, i form av nya lagförslag, men också i form av att få fart på förslag och lösningar som redan finns, kommer senare. I slutet av sommaren 2024 ska kansliet lämna sin slutrapport till regeringen.

Och för att klara välfärden räcker det alltså inte att vi jobbar ett par år extra efter 65.

– Vi måste också se till att unga lättare kommer in i arbetslivet, att människor inte är frånvarande under sitt arbetsliv och att fler människor som står utanför arbetsmarknaden deltar.

Sedan de började sitt arbete på kansliet har Lars Stjernkvist insett att det är mer bråttom än han trodde innan.

– Problemet är stort och vi är mitt inne i det. Vi behöver lösningar nu.

Det handlar dels om att den som har jobbat som lärare i 40 år inte ska vara helt slutkörd vid 65. Eller den som har slitit i äldrevården eller i industrin. Och dels om att minska sjukskrivningarna. Då är arbetsmiljön en viktig fråga. Det inser såväl arbetsgivarsidan som facken.

Och här finns en enorm potentiell vinst, berättar Lars Stjernkvist. Som exempel nämner han att om sjuksköterskor, undersköterskor och omsorgspersonal skulle vara sjukskrivna lika mycket som genomsnittet på svensk arbetsmarknad skulle arbetsutbudet öka med 0,5 procent. Det motsvarar 24 000 till 25 000 personer.

– Man ser att om vi förmår ta tillvara den arbetskraft vi har, genom att ha drägliga villkor som gör att folk orkar jobba, då får det stor effekt. Det är en ganska måttlig ambition att de inte ska vara sjuka mer än genomsnittet.

….

– Tjena Lasse!

En medpassagerare som går förbi i restaurangvagnen där Lars Stjernkvist dricker kaffe passar på att småprata lite med sitt före detta kommunalråd.

– Glöm inte att påminna dina partikamrater om den viktigaste valfrågan, invandringen!

Jo, visst, det är en viktig fråga håller Lars Stjernkvist med om. Ibland jobbar han när han sitter på tåget, men det går också åt en hel del tid att prata med människor. Lars Stjernkvist har varit både partisekreterare och riksdagsledamot för Socialdemokraterna. Han pendlade dagligen till huvudstaden i 13 år och i 32 år hade han årskort på SJ. När han började räkna timmarna blev han förskräckt.

– Jag fick en existentiell kris när jag kom på att jag hade suttit på ett tåg i ett år – dag och natt – om man räknade ihop alla resor.

Han skrattar åt frågan om det var därför han sedan blev kommunalråd, men konstaterar att trots att han älskar att åka tåg var det skönt att börja jobba på cykelavstånd från hemmet. Han fick mer tid att sova och motionera, vilket ledde till att han mådde bättre. Apropå hållbart arbetsliv.

…

Utmaningarna är flera. Det beskrivs i den första delrapporten. En sak som måste tas itu med är åldersdiskrimineringen.

– Lagar är ganska lätta att ändra, men attityder som sitter djupt i oss när det gäller det här med att vara pensionär, är svårare. Det finns en syn på äldre som utgör ett ganska allvarligt bekymmer för enskilda som har svårt att komma in i arbetslivet, men det blir också ett stort bekymmer när vi har stor brist på arbetskraft i samhället.

Lars Stjernkvist tror att den synen på äldre är mer uttalad i Sverige än i andra länder.

– Vi hyllar utbildning och kunskapsintensiva verksamheter, då blir modernitet en otroligt slagkraftig tillgång och den är förknippad med ungdom, säger han.

– Men vi som har hunnit bli 64 vet att man fortfarande är dynamisk och fortfarande lär sig nytt. Jag vet att jag är mer dynamisk i dag än när jag var när jag var 24, jag är i alla fall mycket bättre att lyssna på andra i dag.

En annan utmaning är risken för ökad splittring i samhället.

– Om vi lyckas få akademiker att arbeta längre, lyckas ta tillvara deras kunskaper under en längre tid men inte samtidigt får in dem som står utanför arbetsmarknaden är risken att vi får ökade klyftor och ökade spänningar i samhället.

Därför måste strategin innefatta att flera saker görs parallellt och alla har ett ansvar att se till att vi får ett arbetsliv som om fattar alla, även arbetsmarknadens parter. Det är också en fråga som Lars Stjernkvist tar upp i diskussionerna med de fackliga organisationerna och Svensk Näringsliv.

För närvarande finns cirka 150 000 personer under 30 år som varken jobbar eller studerar.

– Det är en förskräckande hög siffra och det här måste vi lösa. Annars löser vi inte det grundläggande problemet. Och annars riskerar vi ökade spänningar och motsättningar i samhället. Vi har redan sett tendenser till det.

….