”Sätt stopp för elakt skvaller”, ”Dags att skrota skitsnacket på jobbet”, ”Se upp – det kan knäcka organisationen.”
Så brukar rubrikerna lyda när det handlar om skvaller på arbetsplatsen. Och visst ägnar vi en hel del tid åt att prata om personer som inte är närvarande – närmare två tredjedelar av alla samtal, enligt professor Károly Takács, som leder ett forskningsprojekt i ämnet på institutet för analytisk sociologi vid Linköping universitet.
Visst kan sladdret också vara förgiftande. Men det behöver inte vara det. Faktum är att det för det mesta inte är det.
– När vi undersökte det här förväntade vi oss övervägande negativt skvaller om personer som bryter mot sociala normer. Men vad vi fann var faktiskt att ungefär bara en tredjedel är negativt, grovt räknat. Lika mycket är neutralt, respektive positivt, berättar Károly Takács.
Det positiva skvallret på jobbet handlar ofta om kollegor som jobbar hårt, imponerar med sina prestationer och har en bra inställning. Det negativa om medarbetare som missköter sig och om dåliga chefer. Det förra låter kanske mer aptitligt, men också det senare har en viktig funktion, påpekar Károly Takács, eftersom skvallret kan få den som är föremål för det att ändra sitt beteende.
Samuel West, psykolog och tidigare kreativitetsforskare på Lunds universitet, kallar skvallret för ett grundläggande mänskligt behov.
– Om man skulle googla ”guidlines for gossip in the workspace”, skulle man få en massa råd som: ”På jobbet ska du vara professionell, och väldigt noga med att aldrig tala om någon person som inte är på plats, och verkligen aldrig negativt.” Good luck, säger jag! Är du en socialt fungerande människa så håller inte det där.
Varför inte? Skvallret har varit evolutionärt gynnsamt för människan, svarar han, och det sitter djupt: Det är relationsbyggande och skapar intimitet och förtroende individer emellan. Dessutom är det vitalt som informationsöverföring.
– Jag bor i en liten spansk by, och just nu går skvallret om att en byggare, som tidigare har varit väldigt duktig, har börjat dricka mycket och strunta i sina uppdrag. Det är inte någon information som jag kan få på internet, och inte från byggaren själv, utan bara på gatan. Och gubben i huset bredvid som blottar sig för barn och kvinnor – också det är negativt skvaller, men bra att känna till!
Någon annan som funderat över skvallret är Viveka Adelswärd, professor emerita i samtalsforskning och författare till boken Prat, skratt, skvaller och gräl och annat vi gör när vi samtalar. Hon började intressera sig för fenomenet under doktorandåren, då hon hade en tysk gästprofessor som skrivit en avhandling i ämnet.
– Han bar runt på en bandspelare i stöveln, spelade in samtal och analyserade sedan ”skvallrets anatomi”. Han menade att skvaller praktiskt taget alltid var negativt, och att det bottnar i en vilja att visa sig själv bättre än andra.
Själv köpte hon inte hans ensidiga avfärdande. Och när hon läste en text av författaren och provokatören Jan Myrdal blev hon direkt ”oppositionell”, berättar hon.
– Vänta, jag har tagit fram citatet, för jag tyckte det var så irriterande…
Det Jan Myrdal skrev var: ”Jag hatar dessa dagar, när jag är skyldig att umgås med människor. Idka umgänge. Utan kontakt. Utan att få något förnuftigt sagt eller gjort. Detta att sitta vid ett bord och gemensamhetstugga och surra med rösten.”
Viveka Adelswärd upplevde Myrdals inställning som elitistisk, och omänsklig. Enligt hennes erfarenheter kan skvallret ofta vara en ingång till allvarligare samtalsämnen. Men det är också värdefullt i sig självt.
– De som är helt ointresserade av skvaller är nog ofta ointresserade av andra människor. De kan vara intresserade av vad andra åstadkommit eller så, men inte av hur de beter sig och lever sitt liv, allt det som är allmänt mänskligt.
Psykologen Samuel West blir direkt obekväm av personer som inte skvallrar, berättar han.
– Du har säkert också mött typen. Jag känner bara: Om du inte kan säga någonting negativt om någon, är du på riktigt då? Har du riktiga relationer? Det är ju skit överallt i världen, också i relationer. Själv vill jag att mina vänner pratar om hela mig – inte någon Facebookpolerad yta.
Den som helt vänder ryggen åt skvallret löper också en viss risk, påpekar han.
– Ett bra sätt att bli föremål för skvallret är att aldrig delta i det. That’s a good soundbite!
Skvallra på, uppmanar han. Men på rätt sätt, kanske man ska tillägga. Det är nämligen inte alltid som det har någon positiv funktion för gruppen, och för den individ som utsätts för det är det potentiellt skadligt, säger Károly Takács på Linköpings universitet.
– Det är ju inte så att skvallret på arbetsplatsen alltid är relaterat till kollegors bristande arbetsinsatser. Ibland blir personer utnämnda till syndabockar, kanske på grund av vissa personlighetsdrag som inte upplevs som attraktiva. Det är en typ av diskriminering som vi inte vill ha.
Också Samuel West betonar faran med sådant skvaller som har för avsikt att förstöra eller sabotera för någon. I arbetet med att förebygga det har chefen en viktig roll, menar han, genom att föregå med gott exempel och inte prata skit om chefer över sig.
Men hur ska vi då avgöra om det vi säger om andra är inom ramen?
– De flesta hyfsat socialt funktionella människor känner intuitivt när skvaller är elakt. Vi vet: det här borde vi inte hålla på och prata om. Men att berätta om sådant som att Fredrik har fått sparken: That’s news man!
Senaste nytt
Prenumerera på vårt nyhetsbrev och läs om arbetsliv, lön, karriär och fackliga frågor – varje onsdag direkt i din inkorg.