Vi svarar: Nämnden beslutar tvärtemot professionen

Detta har hänt

En utredare inom den sociala barnavården har ett ärende med ett familjehem som inte medverkar till barnets kontakt med de biologiska föräldrarna och som heller inte vill ha kontakt med den särskilt utsedda egna socialsekreteraren. 

Efter utredning och riskanalys görs bedömningen att omplacera barnet, dels ur ett rättssäkerhetsperspektiv, dels utifrån barnets behov.

Men då ärendet läggs fram för socialnämndens arbetsutskott beslutar nämnden att låta barnet vara kvar i familjehemmet.

Hur ska de inblandade socialsekreterarna kunna bedriva en vård som de bedömer är rättsosäker och som står i strid mot barnets behov och samtidigt behålla någon form av yrkesheder?

Detta gäller

Dolores Kandelin-Mogard, Akademikerförbundet SSR:s etikråd, svarar:

Under en följd av år har det i olika forsknings- och tillsynsrapporter med mera visats på stora brister i den sociala barn- och ungdomsvården. Mot bakgrund av detta har tidigare och nuvarande regeringar vidtagit olika åtgärder för att komma tillrätta med dessa brister och stärka skyddet för barn i utsatta situationer. 

Socialtjänstlagen ger några exempel på hur socialnämndens ansvar har förtydligats de senaste åren. 

Regeringens proposition om stärkt stöd och skydd för barn och unga är en central rättskälla som innehåller regeringens argument för de nya lagregler om vård av barn utanför det egna hemmet, som antagits av riksdagen. 

Därtill kommer Europeiska konventionen om mänskliga rättigheters artikel om rätten till familjeliv samt en dom i Svea hovrätt om överflyttning av ett placerat barn från familjehemmet till den biologiska mamman.

Så resonerar etiska rådet

Bland de etiska dilemman som kan uppstå i en verksamhet återfinns exempelvis att behålla en lojalitet till den egna verksamhet man arbetar inom, även om den enskilde finner att riktlinjer och villkor för arbete strider mot välgrundad kunskap och bedömningar av klienternas bästa. Andra dilemman handlar om roll – eller lojalitetskonflikter.

Det som beskrivs här är den konflikt som uppstått mellan det som kan beskrivas som socialsekreterarens professionsetik i förhållande till en förvaltningsetik i betydelsen lojalitet med arbetsgivaren. Som tjänsteperson i offentlig verksamhet kan personlig etik också uppfattas som ett dilemma.

Beslutsfattare och ytterst ansvarig för vården av barn i familjehem är socialnämnden. Genom kontinuerlig tillsyn och kontroll ska socialnämnden säkerställa att vården av barnet fungerar väl samt att barnets behov tillgodoses. Barnets bästa ska vara avgörande i alla beslut om vård enligt LVU. 

En vård som sker under villkor som innebär att nämnden inte har insyn i vården är aldrig acceptabel. 

I nämndens ansvar ingår den lagstadgade skyldigheten att främja barnets kontakt med ursprungsföräldrarna under vårdtiden samt att säkerställa barnets rätt att komma till tals i alla frågor som rör det. 

Det framgår här att nämnden har fattat olagliga beslut och på grund av detta avhänt sig ansvaret och skyldigheten för samverkan, insyn, tillsyn samt regelbundna kontakter mellan familjehem och ursprungsfamilj.

Barnet i det här ärendet har varit placerat i familjehemmet i flera år. För att förhindra en omplacering bör alla ansträngningar göras från nämnden och från socialsekreterarna för att klargöra att familjehemsföräldrarna varken kan motsätta sig kontakt med socialsekreterare eller mellan barnet eller barnets vårdnadshavare, eller nämndens kontinuerliga insyn i vården av barnet.

Det dilemma som socialsekreteraren sitter i handlar om hur hen ska behålla sin yrkesheder i en situation där nämnden avhänder sig ansvar och skyldigheter för barnet som nämnden placerat i familjehemmet.  

Socialsekreteraren bör i första hand med stöd och hjälp från sin chef försöka lösa konflikterna med nämnden och fortsätta diskussionerna med familjehemmet. I andra hand bör socialsekreteraren göra en lex Sara-anmälan och i sista hand bör hen göra en anmälan till inspektionen för vård och omsorg.

Etiska rådet menar avslutningsvis att detta ärende illustrerar problemet med nuvarande lagstiftning där nämnden i form av de förtroendevalda ledamöterna har befogenheter att fatta beslut i individuella ärenden som detta, och inte den professionellt utbildade personalen.