Val 2018: Marie Ericsson om att vara opolitisk tjänsteman vid maktskifte

Sedd av 145

Akademikern. Efter höstens val kan politiken få ny riktning. Landets många opolitiska tjänstemän får därmed en ny "chef". Marie Ericsson på Kulturdepartementet har varit med vid flera regeringsskiften.

Senast ändrad 09:47, 5 Sep 2018
1 av 4 Foto: anna Simonsson.
Opolitisk. Som tjänsteman i regeringskansliet måste Marie Ericsson vara beredd på att vinden kan blåsa från ett nytt håll efter valet.
2 av 4 Foto: anna Simonsson.
När de politiska vindarna byter riktning är det tjänstemännens uppgift att följa med.
3 av 4 Foto: anna Simonsson.
Representanter från etniska organisationer diskuterar Demokrativillkorsutredningen med Marie Ericsson och hennes kollegor.
4 av 4 Foto: anna Simonsson.
Statsrådet som har hand om civilsamhällesfrågorna, Alice Bah Kuhnke, är Marie Ericssons chef.

– 1, 2, 3. 1, 2, 3, räknar Marie Ericsson medan hon delar in deltagarna på mötet i diskussionsgrupper.

Hon är departementssekreterare och arbetar med en utredning om vilka demokrativillkor som måste uppfyllas för att en organisation i civilsamhället ska kunna få statsbidrag till sin verksamhet. Utredningen tillsattes av regeringen efter att det framkommit att organisationer fått bidrag trots att deras verksamhet inte anses uppfylla kraven på demokrati. Marie Ericsson har hunnit arbeta med den i ett par månader och planen är att fortsätta tills den ska vara klar i juni nästa år. Men hur det blir med den saken kan hon inte veta helt säkert, eftersom det är val däremellan. 

 – Det är inte ovanligt att utredningar läggs ner om det blir regeringsskifte. Då avslutar man allt man gjort och går tillbaka till departementet, säger hon. 

I fallet med just den här utredningen håller hon emellertid inte det scenariot för troligt. Riksdagspartierna var överens om att frågan behövde utredas och mest sannolikt är att en eventuell ny regering kommer med ett tilläggsdirektiv. 

– När det kommer en ny regering vill den ju sätta sin prägel på utredningen. Om utredningen skulle läggas ner skulle jag bli ledsen men det handlar ju om mitt eget privata engagemang. Det man jobbar med tror man på. Samtidigt tänker jag som är lite luttrad: jaja, det kommer till användning någon annan gång. 

I dag har hon och hennes två kollegor kallat representanter från runt 50 etniska organisationer till ett samråd för att samla in synpunkter och förslag. Ett tjugotal har dykt upp. Under presentationsrundan hörs bland annat kinesiska, serbiska och lettiska namn. 

Med inbjudan till mötet har deltagarna fått några frågor att fundera över och nu ska de diskutera i grupper över kaffe och florsockrade wienerbröd. 

Marie Ericsson har lång erfarenhet av att jobba med demokrati- och civilsamhällesfrågor. Sedan 2004 är hon anställd på Regeringskansliet för att arbeta med regeringens politik om det civila samhället. Det innebär att hon har varit på plats under tre val och två regeringsskiften. Varje val har medfört delvis nya arbetsvillkor för henne.

När alliansen tog makten 2006 innebar det tydliga förändringar för många av tjänstemännen på Regeringskansliet. Socialdemokraterna hade styrt de senaste tolv åren. Nu skulle plötsligt fyra borgerliga partier regera tillsammans.

– Det var en stor omställning. Det var fler möten politikerna emellan och det gick åt mer tid till förankring. Som tjänsteman fick man avvakta. Det innebar fler utmaningar men det blev också spännande för man visste aldrig riktigt vad utgången skulle bli i de frågor man jobbade med.

Den nya regeringen organiserade också om och bildade bland annat det nya Integrations- och jämställdhetsdepartementet dit Marie Ericssons frågor flyttade. När det var dags för val 2010 fick alliansen behålla makten, men det innebar inte stiltje för Marie Ericsson. Då skrotades nämligen ”hennes” departement och hon fick flytta till  Utbildningsdepartementet och fick nya frågor att arbeta med.

– Vi hade precis hunnit bygga upp arbetet. Det rullade på och fungerade väldigt bra. Jag kan inte svara på varför man organiserade om, men jag tror att det handlade om att man ville tydliggöra integrationspolitiken ytterligare.

Genom åren har hon vant sig vid att flytta runt mellan olika arbetsplatser. Under den rödgröna regeringen har hennes frågor hört till Kulturdepartementet, men under tiden hon arbetar med utredningen finns kontoret utanför departementet i ett hus där rumsgrannarna är hundratalet andra utredningar.

Korridoren är så lång att somliga tar sig fram på sparkcykel. Den första veckan placerade Marie Ericsson en krukväxt utanför sin dörr för att veta var hon skulle svänga av. Nu har palettbladet fått flytta in till skrivbordet. 

På ett högt skåp står en tredimensionell tavla, ett flickrum i dockhusformat med Spice girl-poster på väggen och rosa minitrasmatta på golvet. Tavlan kom till efter hennes arbete med forskningsrapporten ”Flickorna och frigörelsen” för drygt 20 år sedan och har hängt med i alla flyttar sedan dess.

– Man får inte lov att sätta upp något på väggarna så nu står den här.  Den får mig att känna mig hemma.

Det är lätt att föreställa sig att relativt frekventa rockader – där såväl politik som fysiska arbetsplatser, kollegor och ledning byts ut – gör att arbetet stannar upp. Men Marie Ericsson beskriver processen vid maktskifte som ett väloljat maskineri. 

Före valet arbetar hon och de andra tjänstemännen på som om regeringen skulle sitta kvar. Det ingår i jobbet att vara påläst på både regeringens och oppositionens politik. Därmed är hon redan införstådd med var oppositionen står i olika frågor och beredd om det skulle bli regeringsskifte. Hon och kollegorna diskuterar olika scenarier men eftersom ingen vet hur det kommer att bli efter valet kan de i princip inte göra mer för att förbereda sig än att lusläsa partiprogrammen.

Kort efter valet öppnar riksdagen och statsministern läser upp regeringsförklaringen. Då får hon och de andra tjänstemännen veta vilka statsråd som valts till de olika posterna och vilka frågor regeringen tänker prioritera.

– Det är nästan som julafton, väldigt spännande. Då sitter vi framför tv:n och lyssnar spänt. 

Det statsråd som tilldelas civilsamhällesfrågorna blir Marie Ericssons högsta chef och har även med sig en politisk stab till sitt departement.

– Om man skulle se det här på privata företag skulle det vara en jättestor grej att man byter ut högsta ledningen bara, tjoff. 

Men för tjänstemännen på Regeringskansliet är det standard och ingenting att höja på ögonbrynen åt. Hon beskriver det som att den svenska statstjänstemannens professionalitet tar över.

– Man ska tjäna sitt statsråd, oavsett vem det är. Bilden av att en tjänsteman är grå och fyrkantig stämmer inte, men kulturen är att man inte har några egna åsikter.

För privatpersonen Marie Ericsson har valutgången förstås ändå stor betydelse.

– Det betyder jättemycket för mig vilket statsråd jag får. Man vill ju vara en duktig byråkrat och ju mer makt och inflytande statsrådet har, desto mer betydelse får det jag jobbar med också.

Tjänstemannen Marie Ericsson kan inte svara på frågan om vad hon hoppas på för valresultat. Inte heller kan hon säga om det finns någon utgång som skulle kunna få henne att vilja lämna sitt arbete på Regeringskansliet. Hon återkommer till den åsiktslösa normen. 

– Generellt sett pratar vi väldigt lite ifall något hänt, om ett statsråd fått avgå eller om journalister vaskat fram någon bostadsaffär. Vi har stenansikten och fortsätter jobba.

I det luftkonditionerade konferensrummet där Marie Ericsson samlat representanterna från de etniska föreningarna är stämningen ömsom skämtsam, ömsom irriterad. 

"Jag förstår inte problemet. Ska vi sitta här och prata om demokrati? De få organisationer som är problematiska är inte ens här i dag", säger en av organisationsrepresentanterna. 

När alla är på plats i sina respektive grupper finns det chans att vädra åsikter. Vissa välkomnar utredningen eftersom de föreningar som inte har en demokratisk verksamhet förstör för alla dem som har det. Andra tycker att ett förtydligande av demokrativillkoret är onödigt.

"Hur ska man kunna bevisa att ens verksamhet är demokratisk? Det blir ännu mer pappersarbete, ännu mer byråkrati", säger en av deltagarna. 

"Det är jätteviktigt att du säger det så att vi kan redovisa det", svarar Marie Ericsson.

Det roligaste med arbetet tycker hon är att bidra med kunskap och engagemang i en fråga och följa den tills att arbetet leder till en proposition eller ett regeringsbeslut. I utredningsarbetet kan hon också komma med politiska förslag utan att vara partipolitisk. 

Kan du längta efter att gå ur tjänstemannarollen?

– Ja, ibland, för att få göra ännu mer politik själv.

Några dagar efter mötet med de etniska föreningarna säger Marie Ericsson över telefon att hon är nöjd med resultatet av samrådet. Hon har fått en bild av hur organisationerna uppfattar bidragsvillkoren och dessutom utsett ett antal personer som kommer att ingå i en referensgrupp i utredningen. 

Nu väntar bland annat 15 ytterligare möten med andra grupper av organisationer innan utredningen kan lämna förslag om ett tydligare demokrativillkor. Arbetet fortsätter som om det inte stundade ett val som kan ändra förutsättningarna helt.

– Vi jobbar vidare tills vi vet något annat.  

Text: Karin Persson. 

Reportaget är en del av magasinet Akademikern 4, 2018. Läs hela tidningen här! 

up 48