Skräck som medicin

De hade precis avklarat en tenta och nu ville kursarna fira med öl på Gärdet i Stockholm. Av en slump gick Grim Nohrstedt in på Filmhuset. Där pågick en festival och på väggen såg han en affisch som annonserade en stor tävling.

Plötsligt kom en kvinna fram och frågade om han skulle ställa upp.

– Det kanske jag ska, svarade han, utan att veta vad det handlade om.

Han var 27 år. I bagaget hade han en socionomexamen som han ännu inte lyckats växla in i ett jobb. Han hade lämnat Umeå för Stockholm, en storstad som han, född i Bureå utanför Skellefteå, absolut inte ville till. Det var för flickvännens skull – hon som nyss lämnat honom bostadslös.

Nu läste han filmvetenskap, vilse i livet.

– Du ska förföra oss med dina ord och sälja in en filmidé, förklarade kvinnan framför affischen.

Grim Nohrstedt har älskat berättelser sedan hans kusin läste spökhistorier för honom som barn. Han påminde sig i denna stund dessutom några ord från Paulo Coelhos Alkemisten, om att följa sina drömmar, och sade därför till sina kursare att han var tvungen att ställa in ölen.

Faktum var att han hade en liten idé till en berättelse.

Han åkte hem och var tillbaka några timmar senare för att presentera den inför två bedömare. Han gick vidare.
Halv sju på kvällen stod han på scenen i en biosalong inför 300 festivalbesökare och en jury av högdjur från film- och tv-branschen. När de tio minuter han hade fått sig tilldelade var över, utan att hans pitch ännu nått crescendot, skrek flera rakt ut i besvikelse.

Händelsen blev en vändpunkt. Grim Nohrstedt vann inte tävlingen, men valde för första gången i livet att ge skrivandet en riktig chans. Några månader senare sökte han en manusförfattarutbildning i Umeå och kom in.

Han hade gjort det kvinnan vid affischen uppmanat honom att göra: förfört med sina ord. Han insåg dessutom att orden också kan bygga upp, öppna – att skrivandet är terapeutiskt.

"Det var så häftigt att få se hur glada och stolta de blev när de fick hålla den här boken i handen"

I dag, tolv år senare, jobbar Grim Nohrstedt som kurator på Kristinegymnasiet i Falun. Om berättelserna är det ena viktiga spåret i hans liv, är socionomarbetet det andra. I den nuvarande tjänsten har han lyckats kombinera de båda.

I bokhyllan i arbetsrummet på skolan står Stephen King och Dean Koontz. Möblerna är loppisfynd. På väggen hänger ett porträtt av Edgar Allen Poe och gamla oljemålningar som han förbättrat med små subtila skräckinslag – ett litet troll här och en märklig skugga där.

Hans smultronställe på skolan är dock ett annat: högst upp under en takkupa i en av de äldsta delarna trängs mumier och 1600-talsböcker som fyller väggarna sju meter upp till taket. Det är ”gamla biblioteket.”

– Rena rama Hogwarts, säger han nöjt.

Att han skulle bli kurator insåg Grim Nohrstedt tidigt. Som ung hade han, som själv mådde dåligt, tagit hand om andra ungdomar i ännu sämre psykiskt skick. Efter studier och erfarenhet skulle han skaffa sig bättre förutsättningar för att axla den rollen på allvar.

Vägen dit var dock krokig. Socionomexamen gav inga omedelbara jobb i Stockholm, och efter manusutbildningen i Umeå slog han in på en annan väg. Det var skrivarkunskaperna som krattade den. Han gjorde kortfilm och fick anställning som filmpedagog för ungdomar på Röda korset. Under en annan period arbetade han som producent och programledare på Morgonpasset i P4 Västerbotten.

Under några år gav han berättandet och berättelserna förtur i livet. Till slut kände han dock att behovet av det andra spåret började göra sig påmint igen: Han ville ha ett riktigt socionomjobb.

När han väl bestämt sig skrev han in sig på Arbetsförmedlingen och sökte frenetiskt tjänster över hela landet.

– När månaden var slut ringde handläggaren upp mig och sade: ”Eeh, nu har du sökt 257 jobb. Mina kollegor tror inte på mig, men jag har skrivit ut listan och satt upp den på väggen. Det tidigare rekordet för antal ansökningar under en månad låg på 20.

Ansträngningarna genererade två jobberbjudanden i Uppsala, ett på heltid inom socialtjänsten, och ett på femtio procent som kurator. Av ekonomiska skäl borde han välja heltidstjänsten, men ännu en gång påminde han sig Paulo Coelhos ord och valde det andra.

– Det var ju skolkurator jag drömde om att bli, konstaterar han.

Han tog jobbet och provade senare ytterligare någon arbetsplats. Det var dock inte förrän han kom till det anrika Kristinegymnasiet i Falun som han hittade hem på riktigt. Här fanns en miljö som han kunde vara stolt över, och inte minst: En chef som var redo att tänka nytt.

Det sista var viktigt. Grim Nohrstedt hade nämligen lite udda idéer, särskilt när det kom till det hälsofrämjande arbetet.

– Minst 51 procent av min arbetstid ska ägnas det här ”hälsofrämjande arbetet”. Exakt vad det betyder är svårt att sätta fingret på. Men att sitta i samtal tror jag i alla fall inte är det bästa sättet.

De enskilda samtalen är en viktig del av hans arbete, men kan inte vara det enda, säger han. Isolerade blir de ett släckande av bränder. Dessutom når man bara en person i taget. Kunde man jobba med grupper skulle man nå fler, tänkte Grim Nohrstedt. Varför inte en skrivargrupp?

Plötsligt såg han en möjlighet att kombinera sina två stora intressen.

– Redan under anställningsintervjun pitchade jag idén för min chef. Hon blev eld och lågor.

"Det var ju skolkurator jag drömde om att bli"

Omkring 20 elever hakade på, och under våren 2017 satte Grim Nohrstedt igång.

Någonstans längs vägen fick han ytterligare en idé – varför inte en bok? Han hade tidigare initierat en novelltävling för unga i Dalarna, vilket resulterat i en antologi. Han visste med andra ord en del om bokprocessen. Nu föreslog han för eleverna att de skulle skapa ett knippe berättelser som alla utspelade sig i Falun.

– Till en början gick det inte så bra, det var för många kockar och eleverna kunde inte enas om ett koncept. Allting vände när en av dem tog med sig Johan Egerkrans bok Nordiska väsen, som handlar om gammal nordisk folktro. Plötsligt vällde idéerna fram.

Efter två år var boken klar. Resultatet, ”Bifrost – Fantasynoveller från Kopparberget”, handlar om ett alternativt Falun där uråldriga krafter släpps fria när portalen Bifrost öppnas. I juni var det releasefest.

– Det var så häftigt att få se hur glada och stolta de blev när de fick hålla den här boken i handen. Nu kunde de kalla sig författare! Det hade tagit två år, och de hade vuxit enormt.

Grim Nohrstedt betraktar skrivargruppen som ett framgångsrikt experiment i det hälsofrämjande arbetet. Förutom att själva skrivandet i sig är meningsskapande och stimulerande har det dessutom öppnat dörren till kuratorn på vid gavel – fler elever besöker honom nu.

Relationsbyggandet är en avgörande del av arbetet, säger han. Det händer att gamla elever många år efter studenten velat träffa honom igen.

– Man sparar de där ögonblicken. Jag har fått tre brev från tidigare elever och jag började gråta när jag läste dem alla. Det var så fint. Det är viktigt att påminna sig om att man faktiskt hjälper folk ibland.

Men det är inte bara han som hjälper – han blir också hjälpt själv. Ungdomarna lär honom viktiga saker. Särskilt minns han en tjej i åttan.

– Hon var en otroligt klok person. En dag sade hon: ”Varje gång vi ses brukar du börja med att fråga hur det är. Fråga i stället hur vädret ser ut i dag. Då kan jag beskriva: I dag är det molnigt, det blixtrar, en annan dag tittar solen fram”. Det är kanske lite samma sak med skräckberättelserna. Med hjälp av dem kan man ta sig an tunga ämnen.