Najib Bege pluggar för livet

Sedd av 228

Akademikern. Najib Bege kom från Afghanistan till Sverige och utnyttjades på sitt första jobb. Nu läser han statsvetenskap för att ta makten över sitt liv och påverka samhället.

Senast ändrad 08:24, 18 Maj 2018
Foto: Kristofer Lönnå.

Najib Bege läser andra terminen på samhällsvetarprogrammet och kommer gärna till Mittuniversitets bibiotek i Sundsvall även när han inte behöver. Bara för miljöns skull. För de kreativt planlagda krypinens skull. Och framför allt – för tystnadens och böckernas skull. 

Att hela Sundsvall för dagen lyckligt tumlar runt i ett snöspeglat ljusbad gör ingen skillnad. Han visar den plats där han brukar sitta. På väggen hänger en tavla på en kvinna som hyschar med fingret åt besökaren.

– Böckerna påverkar en: du ska plugga, förklarar han.

Nu för tiden väljer han tystnaden själv. Han behöver den för att odla sin egen röst, så att den ska höras och lyssnas till i ett samhälle så annorlunda det han växte upp i.

I Afghanistan hade Najib Bege ingen tillgång till litteratur. Han kunde inte läsa. Han vill inte prata om den tiden eftersom den väcker svåra minnen, men han säger att han var isolerad.

Flykten som ensamkommande till Sverige innebar i den meningen ingen förändring. 17 år gammal anlände han till Bergsjö utanför Nordanstig i Hälsingland. Det var en ångestfylld, ljudlös ljusbubbla.

När han lade sig vid tiotiden sken sommarsolen fortfarande och när han vaknade var den oförändrad.

Han öppnade inte gärna dörren. Personalen kunde han inte kommunicera med och de personer på HVB-hemmet som delade hans språk höll han sig undan på grund av skam.

– De hade en annan bakgrund än mig. De läste, de kunde engelska och datorer och hade koll på världen utanför Afghanistan. För mig var världen mitt rum. Jag sade ingenting så att jag inte skulle säga någonting fel.

Första halvåret var han deprimerad. Till slut frågade hans gode man om det inte fanns någonting som han skulle vilja göra. Najib Bege kände sig tvungen att säga någonting:

"Okej då… piano verkar väl roligt."

"Bra! Jag känner en kantor som kan lära dig."

Första mötet med kantorn skedde på ett församlingshem.

– Jag var väldigt stum och försiktig. Eftersom han höll i en kör frågade han mig om jag kunde sjunga, om jag ville prova. 

Efter det var Najib Bege vid kantorns sida varje dag. På begravningarna och gudstjänsterna stod han någonstans bakom orgeln för att ingen skulle se honom.

Och det var inte bara färdigheter i sång och piano som han tränade upp där i kyrkan. Långsamt utvecklades också svenskan. Han fick ett stort kontaktnät.

– Det var väldigt snälla människor. De bjöd mig på starkt kaffe så att jag fick ont i magen. Kaffe och bullar var det mycket av.

Efter ett tag började Najib Bege känna sig redo att söka jobb. Han hamnade på en krog i Hudiksvall, där han städade och diskade kvällar och nätter. Det var svårt. Språket behärskade han fortfarande inte och om det svenska samhället var han okunnig.

– Jag visste inte vad arbetsrätt var. Jag kunde jobba i fjorton timmar i rad, och så ringde de efter fyra timmar och sade att jag måste komma tillbaka och fortsätta. Jag gjorde bara som de sade.

Han mådde dåligt, kände sig maktlös. Men där väcktes samtidigt en energi. Orättvisan på arbetet hade gjort honom intresserad av samhällsfrågor. Han ville bli agent i sitt eget liv, som han uttrycker det.

– Jag insåg att vissa saker inte stod rätt till i det här samhället. Men hur skulle jag kunna göra någon skillnad? Enda sättet var att plugga.

Och det var ingen liten sak, eftersom han inte hade någonting att bygga på. Han bestämde sig för att testa sig själv: om han lyckades ta körkort skulle han också klara av en utbildning. Hans vänner tyckte att det var en galen idé och försökte få honom att vänta med körkortet tills han lärt sig svenska ordentligt.

Men han hade bestämt sig.

Och uppkörningen gick bra. Det var med teoriprovet problemen hopade sig. Åtta gånger fick han underkänt. När det bara var en dag kvar innan uppkörningstiden skulle gå ut gjorde han ett nionde försök. Han klarade det.

– Jag blev så stolt. Och jag förstod en sak, nämligen att allt är möjligt. Det omöjliga tar bara lite längre tid.

Efter det satte han igång med studierna. På fyra år läste han in grundskolan och gymnasiet, samtidigt som han jobbade och engagerade sig i föreningar som Röda korset och Rädda barnen. Dessutom startade han en egen integrationsförening.

Han var fortfarande kvar på krogen där han hade utnyttjats. Men nu kunde han svenska. Han hade pluggat. Han hade fått en röst och kunde säga ifrån.

– Jag sade: Nej, så här vill jag inte ha det. Det här är inte okej.

Resultatet blev att han avancerade till kock. Men han tackade nej, var inte klar med studierna utan ville utmana sig själv ytterligare. Intresset för de i bred mening politiska frågorna gjorde att han sökte till samhällsvetarprogrammet på Mittuniversitet. Till sin stora lycka kom han in.

Nu är han inne på sin andra termin, och han tar sina poäng. Men universitetet var svårare än han trodde. Han är ovan vid att ta in stora mängder avancerad, vetenskaplig litteratur. I början insåg han att böckerna han läste lämnade mycket små rester av fakta i honom.

– Då bestämde jag mig för att börja sammanfatta allting med mina egna ord. Det är tidskrävande, men jag har inget val. Det ger mer att sammanfatta sju kapitel än att läsa tio som jag sedan knappt kommer ihåg.

Visst kommer det stunder då han känner sig less på kampen. Det händer att han upplever det som att han inte räcker till, att han inte utvecklas. Men då bläddrar han bakåt i sin dagbok och får det svart på vitt: den förvandling som han har genomgått är ibland så stor att han inte förstår sina tidigare tankar. Då blir han glad. 

– Bakåt har det funkat. Varför skulle det inte funka framåt? Universitetet ger mig möjlighet till förändring.

Förändring är vad han vill. Inte bara i sitt eget liv, utan också i samhället. Han vet fortfarande inte exakt vad han ska jobba med, men som samhällsvetare är alternativen många. Demokrati- och arbetsrättsliga frågor är viktiga för honom.

Under en period jobbade han som studentinformatör åt Akademikerförbundet SSR. Universitetet var dock så krävande att han blev tvungen att tillfälligt pausa sitt fackliga engagemang. 

– Vi har ett bra samhälle, men det finns problem. För mig är rättvisan viktig. Man ska till exempel inte behöva ha tre jobb för att överleva. Om jag får chansen skulle gärna arbeta med stora organisationer för att kunna påverka så mycket som möjligt. Antingen genom den ideella sektorn, eller genom facket.

Najib Bege knäpper den grå ullrocken, hänger på sig axelväskan och går ut i solen. En tenta i politiskt beteende väntar.

– Den handlar om sådant som varför vi har så högt valdeltagande i Sverige, berättar han.

Själv är han inte svensk medborgare än och därmed förhindrad att rösta i det kommande riksdagsvalet, men han kommer att göra vad han kan för att få vänner och bekanta till valurnorna. 

– Jag kommer att försöka övertyga alla jag kan, oavsett partisympatier. I ett demokratiskt samhälle har vi ett ansvar att göra det. Din röst räknas, säger han.  

Text: Tim Andersson, Akademikern. 

Reportaget ovan är en del av magasinet Akademikern 2/2018. Läs hela tidningen som PDF här! 

up 307