Min väg: I flykten

Sedd av 178

Akademikern. Ett kort möte kan öppna dörren till arbetsmarknaden för nyanlända. Statsvetaren Amelie Silfverstolpe fångar tillfället i flykten.

Senast ändrad 12:53, 9 Mar 2017
Foto: Margareta Bloom Sandebäck.

Hon bjuder på snabbkaffe. Amelie Silfverstolpe sitter egentligen i möte hela dagen, men nu har hon lämnat sällskapet, gått en trappa ned för att sticka emellan med den här intervjun. Hennes snabba fötter i fotriktiga skor får de breda golvplankorna i huset på Östermalmsgatan 40 att knarra. Kaffetermosen tom.

– Så här är det för mig. Nu får du en inblick i Amelie Silfverstolpes liv.

Hon är en rastlös person. Vill se resultat. När ett projekt stagnerar i processen fiskar hon upp ett annat, för att sedan återvända till det första med förhoppningsvis smälta perspektiv.

Hon slår sig ned i en fåtölj. Bakom henne hänger en lampa konstruerad som bur, inom vilken konstgjorda fåglar i regnbågens alla färger är samlade.

– Jag har nog alltid varit en sådan som fångar tillfällena i flykten, säger hon. Ibland hopar de sig, men oftast går det bra.

Att fånga tillfället i flykten och hjälpa andra att göra det har präglat hennes karriär. I dag arbetar hon med att skapa möten mellan människor som har flytt till Sverige och människor som arbetat här länge. Ett kort möte som kan öppna dörren till arbetsmarknaden. Tidigare startade hon ett företag som underlättar uppblossande ideellt engagemang. Det är i skärningspunkten mellan ett ideellt samhällsengagemang och ett kommersiellt driv som hon funnit sin plats. 

Den ursprungliga drivkraften? Nyfikenhet, kanske. Hon var ett fritt barn i ett stort hus på landet utanför Norsborg i Stockholm. Som sjuåring fick hon en hemnyckel och kunde komma och gå som hon ville.

Horisonterna växte snabbt: Hennes favoritbok var Barn i världen.

– Jag minns att jag tyckte om att läsa om hur man hade det i olika delar av världen, hur mycket mat man fick och hur länge man gick i skolan. Jag blev tidigt medveten om mina privilegier.

Från början tänkte hos sig en framtid som journalist. Men om vägen dit hade varit rak hade den inte varit hennes. Tonårstiden inföll samtidigt med genombrottet för reklam-tv, och för att förstå reklamen bättre och inte låta sig påverkas av den som journalist bestämde hon sig för att börja karriären med studier i reklam och internationell kommunikation i New York.

I Lund fortsatte hon därefter med en kandidatexamen i statsvetenskap, och strökurser inom konsthistoria, nationalekonomi, juridik, statistik,
företagsekonomi, EU på franska och mediekommunikation.

– Jag följde min mammas råd att läsa det som intresserade mig, "för det man tycker är kul brukar man bli bra på".

Ett stipendium tog henne tillbaka till USA, för en master i statsvetenskap på UCLA i Los Angeles. Sedan var det dags att söka jobb. Trots att hon ville till SVT vände hon sig inte dit. Innan hon fastnade på flaggskeppet ville hon prova någonting annat. Hon tog fram gula sidorna, slog upp produktionsbolag och gick uppifrån och ned och ringde. 

När hon kom till E fick hon napp på ett bolag som hette Endemol.

– Jag kom dit på intervju och tänkte att herregud, här vill jag verkligen inte vara. De gjorde bara skitprogram, som Nu eller aldrig, Förlåt mig och Sikta mot stjärnorna.

– Men så frågade de mig om jag ville jobba med en av deras välgörenhetsgalor. Och ja, det kunde jag ju tänka mig, för den goda saken, för samhällsnyttan.

Lite senare fick hon frågan om att casta på Småstjärnorna. Okej.

Och Sikta mot stjärnorna? Tja…

Men där hade gränsen redan gått.

– När vi skålade i champagne för att vi hade en miljon tittare tänkte jag: Gud vad synd att folk inte tittar på det fina folkbildande programmet som gick samtidigt på SVT.

Hon slutade. Men ett slags casting fortsatte hon med. Först som headhunter på ett chefsrekryteringsbolag och sedan i större skala på ett internetrekryteringsbolag som hon var med och grundade.

Fram till den punkten hade allting rusat på för Amelie Silfverstople, om än längs en krokig väg. 

Nu, kring millennieskiftet, var det någonting som tog stopp.

– Jag är en person som går enligt devisen: ”underpromise, overdeliver”, och under hela it-boomen gällde motsatsen: sälj innan någon hinner märka vad det handlar om. Det passade inte min personlighet särskilt väl. Jag tog ett större ansvar än jag egentligen hade behövt göra.

Innan it-kraschen kom hennes egen krasch. 

Och hon kände igen signalerna.

När hon var 14 år tog hennes pappa livet av sig. Han var en entreprenör som jobbade alldeles för mycket med för många parallella projekt, och till slut blev det för mycket. Det är i alla fall den vuxna Amelie Silfverstolpes analys. Utbrändhet och utmattningssyndrom var okända begrepp på den tiden.

Hon tog sig igenom sorgen. 

– Jag tänker sällan: tänk om, och varför blev det så, eller stackars mig.
Utan: okej, nu är det så här, gå vidare.

I början av 2000-talet, i trettioårsåldern, tvingades hon för första gången att stanna upp. Symtomen: extrem trötthet, asocialt beteende, lågt självförtroende, ofta ledsen, håglös. Samma som för hennes pappa.

– Jag började gå hos en terapeut, och fick se till att sova bra, träna och inte dricka alkohol, för att bygga upp mig fysiskt och mentalt igen.

Långsamt blev hon bättre. Ett sätt för henne att kunna bestämma sina egna arbetstider och graden av arbete var att starta eget. Resultatet blev Volontärbyrån, som hjälper volontärer och ideella organisationer i Sverige att hitta varandra.

Hon hade märkt att många blivit desillusionerade efter att it-bubblan spruckit: Drar man ut sladden till servern så försvinner allt man skapat.

– Det var många som ville göra något på riktigt, med mänsklig kontakt. Men vände man sig till Stadsmissionen var det ett års kö, ville man hjälpa till på Bris fanns det inte utrymme om man inte jobbat med barn tidigare, och hörde man av sig till Röda korset hamnade man i någon lokal stickförening. Jag tänkte att man på något sätt måste kunna kanalisera det här oförverkligade engagemanget.

Amelie Silfverstolpe drev Volontär-byrån i tio år, innan hon kände att det
var dags att gå vidare.

Men vart skulle hon?

Hon funderade över att söka sig till en organisation som Röda korset. Eller varför inte FN? Att hon ändå inte gjorde det berodde på en rädsla för att hennes driv skulle kvävas bland de långa beslutsvägarna och många hierarkiska lagren.

I stället började hon jobba som filantropisk rådgivare, vilket så småningom ledde henne till Axfoundations, Antonia Ax:son Johnsons stiftelse för miljö och hållbar utveckling. Det är en icke-vinstdrivande verksamhet.

– Jag tycker att det är spännande att arbeta i gränslandet mellan det ideella och det kommersiella. Det finns mycket för sektorerna att lära av varandra och jag är bra på att hitta synergierna.

Här är beslutsvägarna korta och inflytandet stort, eftersom stiftelsen kan pusha bolagen framåt i viktiga frågor. Själv leder hon sedan tre år tillbaka integrationsprojektet Öppna dörren, ett paraply för fyra organisationer som alla på olika sätt skapar möten mellan etablerade och nya svenskar.

– Sju av tio företag rekryterar genom kontakter, och är det något som en person som nyss kommit till Sverige saknar är det kontakter.

Hela förutsättningen är att det ska vara en enkel process för de volontärer, de ”dörröppnare”, som ställer upp. Inga övermäktiga uppoffringar. Ett möte med en nyanländ, en liten insats – och dessutom: en vinst, kanske en ny vän, en kontakt eller bara breddade horisonter.

Allting fångat i flykten.

En timme har gått och Amelie Silfverstolpe börjar titta på klockan. Öppna dörrens partnerorganisationer väntar en trappa upp. Snabbkaffet är kallt.

– Jag misstänker att du nu kommer att fråga mig vad jag gör om fem år, det brukar ju vara en sådan där standardfråga. Svaret? Ingen aning. Jag har aldrig karriärplanerat. Vart man är på väg brukar visa sig längs vägen.  

Text: Tim Andersson, Akademikern

Ur magasinet Akademikern nummer 1/2017. Läs hela tidningen i vår blädder-pdf på Akademikern.se
 

Fler karriärporträtt i Akademikern:

up 222
Kommentera inlägget på vår medlemssajt