Hon stöttar i följderna av pandemin

Sedd av 90

Socialt arbete. Järvaområdet har drabbats hårt av coronapandemin. Kuratorn Anwahr Athahb hjälper patienter med trauman i bagaget att ta sig igenom krisen.

Senast ändrad 11:21, 17 Dec 2020
Foto: Anna Simonsson.
Anwahr Athahb är kurator på en psykiatrimottagning för personer med migrationserfarenhet och trauma- eller stressrelaterade problem.

Anwahr Athahb går över torget mot Khadija center, ett islamiskt center i Kista i nordvästra Stockholm. Hälsar glatt på husmodern Ratiba Anouti, som berättar ivrigt på en blandning av svenska och arabiska: centret har vidtagit starka åtgärder kring renligheten och informerar noga om coronapandemin. Men det sociala livet är sig inte likt, människor behöver stanna hemma mer. Själv försöker hon att hitta mening i den nya tillvaron.
– För mig är det viktigt att vara delaktig i samhället. Jag är med i olika ideella projekt och stöttar människor som behöver hjälp. Det stärker mig, säger Ratiba Anouti.
Två kvinnor passerar Khadija center och moskén, den ena bär ett vitt munskydd. De går förbi gallerian och över torget i riktning mot den tegelröda kyrkan. En bit bort sticker kontorsfastigheten Kista Science Tower upp sin trekantiga kropp mot himlen. Kista är en del av Järva, där socialt utsatta områden som Rinkeby och Tensta ingår.
– De som redan har psykisk ohälsa drabbas ännu hårdare under en pandemi. Jag har kommit hit till Khadija center tidigare och pratat om att vi gärna skulle vilja hålla föreläsningar om psykisk ohälsa efter corona. Det är viktigt att folk vet om att det finns stöd om man inte mår bra, säger Anwahr Athahb, som jobbar som kurator på en psykiatrimottagning för personer med migrationserfarenhet och trauma- eller stressrelaterade problem.
Det är viktigt att samarbeta med civilsamhället, tycker hon.
– Jag har flera kontakter här i området runt kyrkan, Khadija center, de två folkhögskolorna, SFI och komvux. De fyller en viktig funktion och når ut till människor. Många i vår målgrupp finns här.

"Det har varit så extraordinärt, människor har inte ens kunna ta avsked av sina döda"

För många Järvabor har pandemin blivit en fråga om liv och död, berättar Anwahr Athahb. I våras var området det värst drabbade i Stockholm, med flest sjuka och döda i corona.
– Det har funnits en förtvivlan, särskilt i början. Människor undrade: Vad är det som händer, folk jag känner håller på och dör? Det har funnits en oro, en vilja att förstå och ett stort behov av samtal.
Stress- och traumamottagningen har hållit öppet som vanligt. De anställda är måna om att informera om att den som är sjuk ska stanna hemma och personalen ringer ofta patienterna i förväg för att höra hur de mår.
De försöker vara så flexibla som möjligt och anpassa sina åtgärder. Anwahr Athahb promenerar utomhus med patienter som är i riskgrupp eller behöver bryta sin isolering. Eftersom hon är arabisktalande fungerar det också ofta att ha telefon- eller videosamtal. Men alla har inte förutsättningar att koppla upp sig via telefon eller dator. De som hon bedömer är i behov av fysiska möten får också komma till mottagningen.
– Jag värdesätter det personliga mötet mycket, det kan inte videosamtal ersätta.
Alla reagerar olika i en kris. Anwahr Athahb berättar att vissa isolerar sig, andra fortsätter sina liv som vanligt. I början kunde vissa personer med ångestproblematik känna en gemenskap; nu mår hela världen som jag. Alla var tillsammans i den oron som vällde över samhället.
– Personer med traumaproblematik som blivit drabbade av sjukdomen, och håller på att dö, kan också bli återtraumatiserade. Kriser väcker obehagliga minnen.
Anwahr Athahb har fått släcka fler bränder än vanligt, som till exempel att hjälpa patienter i arbetsmarknadsprogram som blivit sjuka, missat att sjukanmäla sig till arbetsförmedlingen och riskerar att förlora sin inkomst.
– Jag har behövt hantera saker snabbt för att personer inte ska falla ännu djupare i utsatthet. Om du inte följer reglerna riskerar du att förlora din inkomst, och alla känner inte till reglerna så väl. Det skapar ännu mer stress och oro.

Inne på Anwahr Athahbs rum står fåtöljerna långt ifrån varandra. På väggarna hänger en solfjäder, fåglar på rad på en tråd och ett konstverk med en man och en kvinna i långa dräkter. Bilden är inspirerad av den persiska 1100-talspoeten Omar Khayyam.
– Precis som vissa använder yoga eller mindfulness som terapi kan andra må bra av att lyssna på persisk musik, läsa persisk poesi eller skriva arabiska dikter.
I vanliga fall går mycket av hennes arbete ut på att hjälpa människor att skapa ett sammanhang. Hitta en plats där de kan göra något meningsfullt, vara sig själva och känna gemenskap. Det har varit en utmaning under coronapandemin när folk generellt uppmanas att begränsa sina sociala kontakter, stanna hemma och hålla avstånd för att minska smittspridningen. Flera av Folkhälsomyndighetens rekommendationer har tagit ifrån människor deras sammanhang, säger Anwahr Athahb. För många har det till exempel varit viktigt att gå till sin SFI-undervisning och träffa vänner för att må bra. Att sådana sammanhang försvinner blir ytterligare en stressfaktor. Du behöver börja om och bygga nytt.
– Då pratar vi om vad personen kan göra utifrån de begränsningar som finns. Jag uppmuntrar dem till exempel att delta i SFI-undervisningen online. Om någon mår dåligt och tycker att det är jobbigt med skolan är det viktigt att påminna om att det är tufft just nu, men  att SFI är viktigt inför framtiden.
Mottagningen erbjuder också stöd till dem som förlorat en anhörig. Något som har varit jobbigt för många är att inte kunna delta i begravningsceremonier på samma sätt som vanligt. Det har också varit svårt för dem som förlorat anhöriga i andra länder och inte kunnat resa dit, berättar Anwahr Athahb och ryser till.
– Det har varit så extraordinärt, människor har inte ens kunna ta avsked av sina döda. Det är klart att det påverkar en.
Även sorgbearbetningen blir annorlunda. Vanligtvis samlas folk och sörjer tillsammans när någon har gått bort. Nu måste mycket av den kontakten ske via telefon eller sociala medier.
– En del av min roll är att bära en del av patientens sorg, vi bär den tillsammans, så att den personen inte behöver känna sig ensam.
I mars och april rapporterade medierna att sjuk- och dödstalen var högre i Järva jämfört med övriga områden i Stockholms län. Det pratades om språkproblem, att människor inte tog till sig information, trångboddhet och ojämlikhet i hälsa. Anwahr Athahb menar att människor från Järvaområdet blev stigmatiserade och utmålades som spridare av viruset av politiker och medier.
– För det första stämmer det inte att Järvaborna inte tar till sig information, jag som jobbar här vet att de flesta följer rekommendationerna. Det är inte heller konstruktivt att leta syndabockar. På mottagningen försökte vi jobba lugnande, med information om sjukdomen och spridningen. Det är viktigt att förmedla att vi som samhälle går igenom det här tillsammans.
Det finns flera orsaker till spridningen i Järva, menar hon. Det handlar dels om trångboddhet och dels om att många har arbetaryrken som inte kan utföras hemifrån, som vårdpersonal, busschaufförer och taxichaufförer.
– De har varit utsatta för smittan på ett orimligt sätt.
Vid sidan om sitt arbete på mottagningen gör Anwahr Athahb också en forskningsstudie tillsammans med sin vän Mehek Muftee som är sociolog vid Centrum för mångvetenskaplig forskning om rasism vid Uppsala universitet. De var bekymrade över stigmatiseringen av Järvaborna och bestämde sig för att intervjua muslimska kvinnor över 55 år om deras erfarenheter av pandemin.
– Deras röster hörs sällan i debatten. Vi har börjat göra intervjuer och märker att det finns ett stort  behov av att få berätta om sina erfarenheter.

"De som redan har psykisk ohälsa drabbas ännu hårdare under en pandemi"

Själv insåg Anwahr Athahb allvaret i början på mars. Hon var inbjuden att föreläsa på en KBT-kongress i Linköping. Men så meddelade arrangören att personal på Karolinska institutet hade fått besked om att de inte fick resa. Då köpte Anwahr Athahb en bil, för att slippa åka tunnelbana.
– Jag kan inte åka fram och tillbaka från andra sidan stan, det skulle utsätta framför allt mina patienter för fara. Jag visste ju ingenting, ingen visste någonting om viruset då. Jag hade aldrig trott att jag skulle bli bilägare. Inte för att det är en tjusig bil, det är en skrotig Volvo. Men alla har behövt anpassa sig.
Hon upplever kollegorna som ett stort stöd. De tar hand om varandra, pratar och springer och promenerar tillsammans på lunchrasterna.
– Jag är också mån om att ha roligt med mina kollegor, ibland skrattar vi så högt att det blir som oj, vad håller vi på med. Humor har varit jätteviktigt.
Utanför Anwahr Athahbs rum samlas några av kollegorna för dagens lunchpromenad. De går ut över parkeringen, pekar mot en gräsmatta där de dansade zumba med en instruktör i somras. På ena sidan vägen ligger industri- och teknikföretag, på den andra låga, bruna bostadshus. Fysioterapeuten Nina Borg pekar bort över husen, där borta finns Igelbäckens naturreservat och Ursviksskogen.
– Jag använder mig av naturreservatet när jag har mina promenadgrupper med patienter. I fredags var vi ute i tre timmar i Ursviksområdet, gick slingan på sju kilometer och hade fika med oss. Det var uppskattat, säger Nina Borg.

Tillbaka på mottagningsrummet faller solen in genom fönstret och färgar Anwahr Athahbs hår kopparrött. I början kände hon sig orolig över att inte veta så mycket om viruset och vad som skulle hända. Då använde hon verktyg som hon försöker lära sina patienter: tålamod och acceptans. Det har blivit mycket sådan övning för patienterna under pandemin. Tillsammans utforskar de känslor och tillstånd: Hur är det att leva i ovisshet?
– Jag tror att det är viktigt att till exempel våga vara rädd. Våga känna känslan rädsla, fundera kring vad den betyder och utifrån det välja väg: ska jag isolera mig eller göra något som känns meningsfullt?
Anwahr Athahb tycker att många patienter hanterar krisen på ett bra sätt. Vissa upplever att familjen har blivit viktigare och att släktingar hör av sig mer. Andra finner ett lugn i övertygelsen att det finns en mening med allt.
– Det är som Ratiba, husmodern som vi träffade på Khadija center, uttryckte det, för henne har det här blivit en tid för att reflektera över vad som är viktigt i livet.

up 36