Hon möter elevernas rädsla

Oron bland eleverna har ökat under coronapandemin. Många har fått ont i magen, ångest, svårt att koncentrera sig och sömnbesvär. Det berättar Stina Berning, som är skolkurator på högstadiet på Västervångskolan i Trelleborg. En populär skola med cirka tusen elever i årskurs F–9 som ligger i ett övre medelklassområde.

När Stina Berning luskar lite handlar oron sällan om att bli smittad av viruset, utan om saker som dyker upp i spåren av corona. Det kan vara att föräldrar stannar hemma från jobbet eller förlorar arbetet, och att familjen då har mindre pengar eller att mamma och pappa dricker mer alkohol.

– Eleverna är inte heller rädda att själva bli smittade av corona, men däremot för att råka smitta sina föräldrar eller mor- och farföräldrar, säger Stina Berning.

Oron går ut över skolarbetet. Vissa elever vill inte be om hjälp hemma eftersom föräldrarna har fullt upp med annat, som att leta jobb. Det skolan kan göra är att erbjuda studie­eftermiddagar och uppmuntra eleverna att vara mer i lokalerna. Men oroliga barn vill gärna vara hemma ännu mer.

– Jag tror att de vill ha koll på hur det är därhemma. Om de har koll är de inte oroliga.

Även frånvaron ökar, särskilt för dem som redan tidigare var borta mycket. När personalen vädjar till föräldrarna att barnen ska få komma till skolan blir svaret ofta nej, det är restriktioner om att man ska hålla sig hemma. Det är svårt att få fram att det bara gäller om barnet är sjukt, tycker Stina Berning.

– Vi har också några föräldrar som säger att de själva är i riskgrupp och där barnen inte varit i skolan sedan i mars. En av de eleverna säger att han vill vara i skolan. Men att han är kluven och orolig eftersom föräldern har sagt att om du går till skolan finns det risk att jag dör.

Stina Berning berättar att ingen riktigt vet hur skolan ska agera för att det ska bli så bra som möjligt för barnet. Om det inte finns sociala problem går det inte att göra orosanmälningar till socialtjänsten. Hon funderar på vad skolan ska göra med de elever som snart har missat ett helt läsår.

– Att gå om ett år skapar ofta ett större utanförskap och stigma än att gå med sina jämnåriga. Vi försöker i stället låta dem tenta av och arbeta in.

En del ungdomar med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar påverkas extra hårt av den situation som corona skapar. Särskilt de som tycker att det är jobbigt med stora förändringar eller som har social oro och behöver träna på sociala sammanhang men gärna undviker det. Nu har det blivit lätt att säga att man är förkyld och få stanna hemma.

Skolan har skapat en studiegrupp som riktar sig till elever med problematisk frånvaro. De får sitta i mindre rum under färre timmar.

– På det sättet har de ändå kontakt med oss. Det har blivit en högre andel som kommit tillbaka och det är inte lika många som är hemma med förkylningar som i våras.

Stina Berning berättar att oro och ångest tenderar att bli värre hos elever som inte går till skolan regelbundet.

– Allting blir förstorat när man isolerar sig.

Hon misstänker också att våld i hemmet har ökat, även om eleverna sällan berättar mer än att familjen bråkar mycket. Men hon ser tecknen. Pojkar som blir mer utåtagerande, stimmiga och har svårt att fokusera. Flickor som sluter sig, skolkar oftare och pratar om att allt känns meningslöst.

Stina Berning har börjat med samtalsgrupper för eleverna. De får förutsättningslöst diskutera olika teman kring mående och framtid. Hon försöker locka fram deras intresse för framtiden, vad vill de göra och vilka förmågor behöver de utveckla då. Hon jobbar också med att stärka elevernas självkänsla. De får fundera över vad de kan göra för att må bra i stunden och lita på att de därhemma gör samma sak.

– Grupperna har varit populära, jag upplever att eleverna uppskattar att själva få sätta ord på sina tankar och känslor, det finns inga rätt eller fel.

Stina Berning hoppas att samtalen ska ge eleverna tillit till att kriser går över och ge dem verktyg för att hantera pandemin.

– Vi jobbar mycket med oroshantering, att få ett sundare perspektiv på vad som är allvar och när det är våra tankar som skrämmer oss. Vi övar också på att inte gå in och ta över andras oro utan fokusera på vad man kan göra med sig själv.

Små saker som tidigare var naturliga har blivit svåra. För Stina Berning känns det konstigt att inte kunna ge en elev en kram efter ett samtal eller att elever som gråter och snyter sig, själva måste slänga sitt papper.

– Det är någonting som fattas. Det finns någon konstig, annorlunda stämning i rummet. Jag är bekymrad för om ungdomar tycker att det känns hårt eller undrar om jag inte bryr mig längre.

Stina Berning tror att vi bara har börjat se coronans psykologiska effekter. Föräldrar som jobbar hemma eller har förlorat arbetet och dricker mer alkohol kan hålla ihop ett tag utan att det märks. Trygghetsfunktionerna har också blivit färre. Många barn träffar inte längre sina mor- och farföräldrar, som ofta är över 70 år och det har blivit svårare att få stödsamtal för hela familjer.

– Om det här fortsätter tror jag att vi får se en ökning av sociala problem, med barn som växer upp i hem som inte är så bra. Det är några elever jag är orolig för, säger hon.