Hon har utvecklat Fryshusets stöd till avhoppare

Sedd av 175

Akademikern. När motivationen att lämna det kriminella livet finns behövs hjälp. Camila Salazar Atías har utvecklat Fryshusets stöd till avhoppare.

Senast ändrad 09:17, 19 Dec 2018
Foto: anna simonsson.
I tre år följde kriminologen Camila Salazar Atías kvinnorna i gänget Latin Queens i New York. Hemma i Sverige har hon utvecklat Fryshusets avhopparverksamhet.

Till fryshusets avhopparverksamhet Passus vänder sig de som vill lämna det gängkriminella livet bakom sig. De kan antingen befinna sig inom kriminalvården eller ute i samhället. Genom Passus får de en coach som finns tillgänglig dygnet runt och de får stöd genom den ofta snåriga väg det innebär. 

Camila Salazar Atías är kriminolog och arbetar med kunskapsspridning och organisationsutveckling på Fryshuset. Hon har i många år studerat och arbetat med kriminella gäng och nätverk i såväl Sverige som i USA. Hon berättar att majoriteten av avhopparna inom Passus är äldre, från 25 år och uppåt. Enligt Camila Salazar Atías är de mest motiverade i 30-årsåldern.

– Det är först då de inser att livet som kriminell suger. Vi har yngre avhoppare också men de kommer oftast för att de har en hotbild mot sig eller förväntas begå ett väldigt grovt brott och vill ha hjälp ur situationen. De kan fortfarande ha en romantiserad bild av vad kriminalitet och gänget är, säger hon. 

Camila Salazar Atías konstaterar att när unga dras in i det kriminella livet är det flera faktorer som spelar in: personlighet, identitet och lojaliteter är viktiga, liksom frågor om klass, fattigdom och möjligheter i livet. 

– Vi låtsas som att vårt samhälle är jämlikt men så är det inte. I fattigare områden har vi skolor med sämre resultat, sämre service och andra måttstockar för när samhället agerar. 

I rapporten Våldsbejakande extremism och organiserad brottslighet från Institutet för framtidsstudier kunde forskarna konstatera att majoriteten av de kriminella har rötter i andra länder. Camila Salazar Atías menar att det bakom den statistiken finns strukturer som Sverige behöver komma till rätta med. Hon vet av egen erfarenhet hur det är att ständigt få svara på frågan var man kommer ifrån, oavsett om man är född i Sverige eller inte. Kanske blir svaret föräldrarnas hemland utan att personen egentligen känner sig hemma där heller. 

– Den enda plats som till slut är din plats är området där du växt upp och du får en stark lojalitet till det och identifierar dig som någon från det området. Då spelar samhällets förväntningar på unga killar från fattiga områden väldigt stor roll, säger hon. 

När ungdomarna inser att de dragit ett kortare strå i livets lotteri infinner sig lätt en besvikelse mot samhället, det samhälle som man själv förväntas vara lojal mot men som man inte känner varit lojal mot en själv. 

– Ju fler dörrar som stängs, desto närmare kommer de dörren som alltid är öppen. Och den går till kriminaliteten, säger hon. 

De som söker hjälp via Passus har oftast varit på otaliga möten med olika myndighetspersoner genom åren. Deras förtroende för samhället är lågt. Då får Passus en viktig roll att stötta och samordna. Varje deltagare får en coach som börjar med att göra en kartläggning. Hur ser motivationen ut? Behöver personen flytta? Behövs sjukvård, boende, terapi eller motiverande samtal? Därefter görs en behandlingsplan och sexton timmar av dygnet schemaläggs. Allt ifrån att handla, laga mat, gå till banken till positiva fritidssysslor ingår. 

– Vi försöker titta vartåt personen vill och hitta intressen att bygga vidare på. Positiva sammanhang som ger nya nätverk och stabilitet är jätteviktigt för att hantera vardagstristessen. 

För att förbättra stödet till dem som vill byta livsstil skulle Camila Salazar Atías vilja se mer samarbete mellan myndigheter, kommuner och civilsamhället. Fram tills nyligen drev Fryshuset nätverket Cides. Där ingick representanter från alla grupper. De träffades, knöt kontakter och försökte gemensamt hitta sätt att jobba så effektivt som möjligt med de resurser som de gemensamt kunde uppbåda. Men nu finns inte längre pengar att driva nätverket vidare. 

– Jag önskar att vi kunde ta upp det igen. Civilsamhället får ofta dra ett stort lass när det gäller att fixa finansiering men det går att ta ett gemensamt ansvar, säger hon. 

– Om det fanns tydliga direktiv och en ekonomi kopplad till verksamheten tror jag att vi hade haft många fler avhoppare. På kort sikt är det dyrt att hjälpa en gängkriminell, men i längden är det en bra investering för hela samhället. 

Fryshuset gör emellanåt kartläggningar av vad unga själva vill ha för stöd från samhället. Svaren brukar vara vettiga vuxna runt omkring sig och att de vill vara med i beslutsprocesserna tidigare. Det skulle Camila Salazar Atías gärna se att civilsamhället också fick vara. Hon upplever att personer på myndighetsnivå ibland sitter och bestämmer vilka bollar civilsamhället ska ta, i stället för att bjuda in till samtal. 

– Ju mer stuprör vi jobbar i, desto mindre effekt får vi. Fick vi vara med i samtalen kunde vi själva berätta vad vi kan bidra med. För de unga skapar det en trygghet om de vet att vi vuxna är synkade.

Fryshuset har hittills inte gjort någon utvärdering av hur många som försöker hoppa av och som verkligen lyckas, men har nu fått pengar från Brottsförebyggande rådet för det. Camila Salazar Atías kan ändå dra några slutsatser. Avgörande för att nå en långsiktig förändring hos en individ är att hitta en meningsfull sysselsättning och ett sammanhang. Och att det inte slarvas med grundjobbet. 

– Personen måste gå till botten med orsakerna till att hen hamnat i kriminalitet och hitta sina verktyg för att inte
falla tillbaka i gamla mönster. 

Artikeln är en del av magasinet Akademikern 6, 2018. Läs hela tidningen här! 

Text: Annika Sjöberg.

Läs mer:

Så samarbetar socialtjänsten i Malmö för att få stopp på skjutningarna

Dödliga kulor eller ett spirande liv utan kriminalitet?

up 47