Bakom kulisserna: HR-chefen som behöver hantera scenskräck

Sedd av 44

Personalvetare. Prestationsångest och scenskräck. På Norrlandsoperan får HR-chefen Gunilla Hägglund Sjöström nytta av sin bakgrund inom psykoterapi.

Senast ändrad 17:06, 22 Jan 2020
Foto: Malin Grönborg.
Att jobba som HR-chef på en opera ställer särskilda krav. När Gunilla Hägglund Sjöström möter scenskräck, stress och ibland panik hos medarbetarna har hon nytta av sitt förflutna som psykoterapeut.

När Gunilla Hägglund Sjöström för drygt fem år sedan blev orkesteransvarig och så småningom HR-chef på Norrlandsoperan i Umeå, var tanken att hon skulle sitta på femte våningen tillsammans med administrationen.

Det ville hon inte. I stället slog hon sig ned nära kantinen, där man fikar.

– Utanför mitt rum är det ett trapphus med mycket spring och personer som byter om. Det är fullt av liv och rörelse där, säger hon.

Norrlandsoperan är ett välrenommerat scenkonsthus med symfoniorkester och avdelningar för opera, dans, musik och konst samt verkstäder och ateljéer. Det är en plats för drömmar och stora skönhetsupplevelser. För stående ovationer.

Men också för misslyckanden och ångest. Det är baksidan av kreativiteten.

– Man måste förstå att för många i den konstnärliga personalen är jobbet deras liv. För mig är jobbet ett jobb, mina intressen ägnar jag mig åt på sidan om. Men för många av dem ligger identiteten ofta i arbetet. De är så mycket sitt jobb, och utan det är de inget – i sina egna ögon.

Hon liknar konstnärerna vid elitidrottare: de övar och övar och ska sedan leverera. Och precis som för elitidrottare skapar det oro: för att inte hålla måttet konstnärligt, inte räcka till fysiskt. Konkurrensen är mördande, från hela världen.

Det ställer särskilda krav på en HR-chef.

– En del behöver hjälp med att hantera stress och hindra scenskräck och panik. Många i den här världen har säkert använt destruktiva hjälpmedel för att kunna gå upp på scenen, men i stället försöker vi jobba med annat, som samtalsstöd, mindfullness och massage, till exempel.

Den medarbetare som brottas med sådana här problem ska egentligen gå till sin närmaste chef, men är välkommen direkt till Gunilla Hägglund Sjöström. Hon har tidigare jobbat med psykoterapi, både samtalsterapi och bildterapi.

– Bildterapi är ett sätt att få bort intellektet. Om jag bad dig att beskriva en känsla skulle du förmodligen börja teoretisera, jag också, och där kan man lätt fastna. Men om jag i stället bad dig att rita en känsla, att visa den i bild, skulle vi kunna komma åt någonting helt annat.

Med åren har hon lärt sig att gå varsamt fram med människor. Som HR-chef, och sedan en tid tillförordnad vd efter att den ordinarie vd:n blev sjuk och avled i höstas, representerar hon arbetsgivarsidan. 

– Som arbetsgivare måste man inse att man har makt. Även om man inte tycker det själv så har man det. Man har faktiskt makt att påverka en annan människas liv – hela hennes liv, om arbetet definierar livet.

Hon lämnade psykoterapispåret efter att ha varit barnledig i mitten av 1980-talet. Såg nedskärningarna i psykiatrin, resurserna som försvann. Hon bläddrade i utbildningskatalogen och tänkte sig i stället en framtid som psykolog.

– Ända tills jag hittade linjen för personal- och arbetslivsfrågor. Det sista jag gjorde innan jag skickade in pappren var att flytta upp den överst i rangordningen, före psykologprogrammet.

Det fackliga engagemanget under studietiden gjorde att hon efter examen blev erbjuden jobb som ombudsman på Sveriges ingenjörer. Här mötte hon ett dilemma. Hon hade separerat från sina barns pappa och familjen var kvar i Umeå. Men jobbet var i Stockholm.
 

"Som arbetsgivare måste man inse att man har makt. Även om man inte tycker det själv så har man det"

Hon valde att ta jobbet och pendla. Men i längden blev det ohållbart – hon saknade den dagliga närheten till barnen. Efter fyra år bestämde hon sig därför för att säga upp sig och återvända till Umeå.

Där och då lämnade hon samtidigt en karriärväg. Det var inget enkelt beslut.

– Jag fick jobb som HR-chef på Sävar kommundel, med ungefär 8 000 invånare. Visst var det en yrkesmässig eftergift. Karriären hade sett annorlunda ut i Stockholm. Arbetsmarknaden i Umeå är mindre och konkurrensen betydligt större. Men man gör sådana val, det här var personligt. Livet tog en annan vändning.

Det finns en film som har följt med Gunilla Hägglund Sjöström: ”Sliding doors”, från 1998. En kvinna missar tåget. Tittarna får sedan följa hennes vidare öden och samtidigt ta del av vad som hade hänt om hon kommit med det där tåget.

Små saker förändrar livet. Vid varje vägskäl går man åt ett håll och vänder ryggen åt ett annat.

Jobbet i Sävar ledde vidare. I början av 2000-talet blev Gunilla Hägglund Sjöström ansvarig för ledarutvecklingen i Umeå kommun. Hon stortrivdes med att vända och vrida på chefsfrågorna. Det ägnar hon sig åt fortfarande. Inte bara i sitt yrke, utan också som styrelsemedlem i Svensk chefsförening.

Ledarutvecklingen lämnade hon dock 2014, efter att hennes son visat henne den utlysta tjänsten som orkesterchef på Norrlandsoperan.

– Men jag fick lång tjänstledighet från kommunen för att fundera över hur jag ville ha det. Jag trivdes där, det är det mest hedervärda jobb man kan ha, tycker jag. Tänk alla medborgare som betalar skatt och säger: gör något bra av det här. Det är ett jobb med ett högre syfte.

Gunilla Hägglund Sjöström började på Norrlandsoperan 2014, samma år som Umeå blev utsedd till Europas kulturhuvudstad. Invigningen firades i tre dagar. Snön brann i en konstinstallation. Fyrverkerier på den svarta himlen. Till hjärtat av staden kom folk från
hela världen. Det är själva tanken med kulturhuvudstadsarrangemanget – att få människor att mötas.

Kulturlivet har den förmågan. Men den har också en annan sida, som blev uppenbar för alla när metoo drog igång 2017. I kulturlivets – och inte minst i scenkonstvärldens, av medierapporteringen att döma – hierarkiska strukturer kan psykiskt förtryck och sexuella trakasserier frodas.

Norrlandsoperan visade sig rätt förskonad, enligt Gunilla Hägglund Sjöström. Det hindrar dock inte att hon under åren har sett exempel på destruktiva beteenden. En gång tog hon en diskussion med en dirigent, som plötsligt skulle lägga in extra repetitioner med orkestern. Gunilla Hägglund Sjöström opponerade sig.

– Så här kan du inte göra, sade jag, för deras arbetsmiljö ser ut så här och så här. Han blev så arg på mig, tyckte jag var helt knäpp. Han var van vid att andra såg upp till honom, inte ifrågasatte honom. Men jag hade inte större respekt för honom än för någon annan. Mitt ansvar är medarbetarna.

Nu gäller det att hålla diskussionerna från metoo levande, säger Gunilla Hägglund Sjöström. Norrlandsoperan ska vara en plats där man är varsamma med varandra.

– Visst finns det män i omvärlden och i branschen som utnyttjar sin position. Man blir tokig av att tänka på det. Men det blir enklare att påtala sådant när man är äldre. Jag bryr mig inte. De får väl bli arga på mig då – jag har nästan ett helt arbetsliv bakom mig nu. 

up 82