Olika verkligheter möts i skolan

– Har inte du lunchrast nu? Då får du gå och äta. Det är fisk i dag, det blir man smart av.

Killen i grå mjukisbyxor och tröja med luvan uppdragen kommer tillbaka flera gånger, nyfiken på fotografens arbete, innan han till sist lommar i väg mot matsalens stekta sej. Kuratorn Ida Johansson är van vid att dirigera eleverna rätt. På vår promenad genom korridorerna hinner hon fråga flera stycken varför de inte är på lektion, ge upplysningar om vad klockan är och erbjuda sig att kolla hur schemat ser ut.

Redan under anställningsintervjun för ett drygt år sedan var det tydligt att en viktig del av hennes uppdrag skulle vara att arbeta med elevernas närvaro.

– Som kurator kan man jobba på så många olika sätt, men i det här uppdraget skulle man förutom att sitta på rummet med enskilda individer också lägga mycket tid på att jobba förebyggande. Jag skulle fånga in ungdomarna och försöka att bygga starka och nära relationer till dem, säger hon.

I Örebro har, liksom i övriga landet, inkomstklyftorna ökat på senare år, när man räknar med kapitalinkomster. Och i jämförelse med resten av riket finns en större andel låginkomsttagare i Örebro men en lägre andel höginkomsttagare.

På Olaus Petriskolan, som ligger vid Oskarsparken i centrala Örebro, går nästan 600 elever, årskurs sju till nio. Men upptagningen sker från 26 olika skolor spridda över de olika stadsdelarna. Bland annat kommer många elever från det mer utsatta området Vivalla, som pekas ut som särskilt utsatt av Polisen, där antagningen till högstadiet stängde höstterminen 2017 i syfte att öka integrationen och ge alla elever samma förutsättningar att nå målen.

– Det är barn från många olika skolkulturer som kommer hit. Vi märker att det blir en del krockar.

De socioekonomiska skillnaderna blir tydliga på flera sätt, tycker Ida Johansson. En del av elevernas föräldrar är ensamstående med många barn. De studerar och jobbar extra på oregelbundna tider och har till exempel svårt att komma på föräldramöten, eftersom de är upptagna eller inte har någon som kan ta hand om barnen under tiden.

– Många orkar inte eller har inte möjlighet att skjutsa hit barnen, att pusha, finnas hemma och göra läxor.

Andra elever har kanske två sammanboende föräldrar som jobbar dagtid och som lägger stor vikt vid barnens skolarbete.

– Vissa föräldrar vill ha mer undervisning, mer kunskap, högre krav. Lärarna behöver ta hänsyn till alla på en lektion. Det finns de som halkar efter och kanske inte har fokus på skolan, och så finns det elever med höga mål som vill komma in på ett bra gymnasium.

De senare har också oftare fritidsaktiviteter på kvällarna som strukturerar tillvaron. Barn från mindre bemedlade familjer hänger mer på fritidsgården eller på stan. Ida Johansson beskriver att hon och kollegorna upplever en ökande oro för vad eleverna gör på sin fritid.

– Det är viktigt för oss att finnas där och öka skyddsfaktorerna. Jag försöker till exempel att hitta tjejer som inte har så många fritidsaktiviteter och tipsa om gratis dansträning som kommunen erbjuder. Jag vill göra föräldrarna och ungdomarna själva uppmärksamma på vad som finns tillgängligt, för att de ska få en meningsfull fritid.

På skolan finns elever som både fältassistenter och föräldrar är oroliga för är på väg in i gängkriminalitet. Dem försöker hon att fånga upp. De spelar kanske biljard i kaféet, börjar prata och inte sällan upplever hon att de får en bra kontakt.

– De kan framstå som tuffa ungdomar som väljer att gå in i de där konstellationerna, men när jag sitter själv med dem ser jag att de ju bara är småkillar. Det är lätt att glömma det. Det är svårt att följa upp våra förebyggande insatser på individnivå, men jag hoppas att det jag gör kan ge verkan.

För Ida Johansson är det viktigt att bygga bra relationer inte bara till eleverna och deras vårdnadshavare utan även till skolans pedagoger, mentorer och övriga elevhälsoteam. Hon samarbetar också tätt med fältassistenter, socialtjänsten och i viss mån även polisen.

Arbetsdagarna ser mycket olika ut: Det är möten både på skolan och utanför, workshops, elevhälsokonferenser, otaliga telefonkontakter, enskilda samtal med elever på rummet, dokumentation. Och så all tid som tillbringas i korridorerna. Det händer också att hon ledsagar tveksamma elever till onsdagarnas läxhjälp, följer med till ungdomsmottagningen när det finns ett motstånd hemifrån eller cyklar hem till den som inte dykt upp på lektionen.

– Vi är väldigt flexibla i vårt arbetssätt. Det är jätteroligt, men det är också svårt. Varje skola skapar sitt eget sätt att jobba med de här frågorna, vi uppfinner det själva och kan inte veta om vi gör rätt.