De möter de allra fattigaste

En tio centimeter bred och femhundra meter lång linje av vit marmor löper genom Gamlegården och Gamla Näsby i Kristianstad. Drar ett streck mitt genom villaområdet och hyreslägenheterna. Hur man ser på detta kommunfinansierade konstverk är förstås olika, det finns flera perspektiv.

Konstnärernas tankar bakom Marmorlinjen handlar om att binda samman, om att konkret visa att avstånd bara är fiktiva hinder, även om de kan vara nog så svåra att överbygga. En symbol för integration.

Men det går också att bokstavligen se den som en barriär eller klyfta som skär genom den rika och den fattiga delen.

Hur det landade hos invånarna?

– Jaha, det här är vad kommunen väljer att lägga pengar på? Ungefär så låter det när man pratar med folk i området. Ingen verkar tycka att det var en toppengrej att använda skattepengar till.

Josefin Relogio duttar med skon på den visserligen vackra men missförstådda marmorn. Hon är integrationssamordnare på Kristianstad kommun och samlar olika aktörer i arbetet med att minska utanförskapet.

– Det är en extremt segregerad kommun. Det finns många förutfattade meningar om Gamlegården, vi har medborgare som aldrig skulle sätta sin fot här. Man tror att det är farligt, jätteobehagligt. Folk frågar på riktigt hur jag törs vara här. Det är inte farligt här, men så länge man har det synsättet är det svårt att få till en integration. Det är nog den största utmaningen, att få folk att mötas.

Kristianstad är en extremt segregerad kommun, säger Josefin Relogio. Här står hon vid Marmorlinjen, som skär mellan den fattiga och rika delen.

Gamlegården i Näsby ligger ungefär fyra kilometer utanför Kristianstad. Det är Sveriges fattigaste stadsdel, med en disponibel inkomst på 148 900 kronor, enligt siffor från SCB. På listan över områden med högst disponibel inkomst toppar Höglandet i Bromma med 682 900 kronor om året. Det skiljer alltså över en halv miljon i årsinkomst mellan de rikaste och fattigaste i Sverige.

Ett glapp som vittnar om att jobba i motvind.

– Inkomsterna är låga, ja. Här bor många som är nya i Sverige och som går på försörjningsstöd. Många lever med obearbetade trauman från sina hemländer. Det är en stor trångboddhet och trösklarna in till arbetsmarknaden blir högre för varje år. Det är svåra förutsättningar som gör jobbet till en utmaning, men det är givande för vi ser att vi kan göra skillnad, säger Josefin Relogio.

Kristianstad kommun har stort fokus på Gamlegården, och har så haft i flera år. Och det har skett förändringar till det bättre, säger hon. Mycket av stöket har försvunnit och barnen dominerar återigen parker och lekplatser.

– Vi jobbar nära civilsamhället; föreningar och organisationer som verkligen kämpar för att stärka livsförhållandena här. Eldsjälar som gör enormt mycket för barnen och för att skapa mötesplatser och aktiviteter för de boende. Utan dem hade det aldrig gått. Jag och mina kollegor kan aldrig få samma tillit och förtroende från människorna här, därför jobbar vi med att stötta och ge aktörer från civilsamhället goda förutsättningar att verka i området.

Gamlegårdens kärna består av ett litet köpcentrum som sett sina bästa dagar. Igenbommade butiker och tomma lokaler, en grekisk restaurang och en lågprismataffär hukar under det låga taket.

Vid entrén har kommunens dialoglokal precis slagit upp dörrarna. Två killar i högstadieåldern har kikat in på sin rast och står och pratar med Annika Olsson som är projektledare för projektet Stadsutveckling Näsby. De önskar sig bättre fotbollsplaner i Gamlegården.

– Fokus ligger på dialog och medskapande. Vi vill ha en lokal närvaro här i Gamlegården för att få en bättre bild av vilka behov invånarna har och hur vi kan ta tillvara deras engagemang för att utveckla området. Vi har jättemånga utmaningar, inte minst inkomstklyftorna, men det finns många goda krafter som verkar för förändring. Sedan finns det en stor stolthet, många älskar att bo här, säger Annika Olsson.

I en låda får invånarna lämna förslag med önskemål om hur Gamlegården kan bli bättre.

Vid dörren står en färgglad låda där invånarna får lämna förslag på hur Gamlegården kan bli bättre. ”Gratis leksaker man kan få” står det på en av lapparna.

– Det är högt och lågt, vi försöker sammanställa synpunkterna som kommer in och förverkliga det vi kan. Snart kommer vi till exempel ha en leksaksbytesdag på biblioteket.

Tre ungdomar kommer in i köpcentret, glada och spralliga. På frågan om hur det är att bo i Gamlegården svarar de snabbt ”roligt och ganska lugnt”.

– Men vi vill bo i New York när vi blir stora, säger en av dem, som heter Lukas.

Josefin Relogio rör sig vant i Gamlegården, småpratar med Iman Alsanji och Elisabeth Björk som jobbar som miljövärdar för det kommunala bostadsbolaget ABK. De ser den ekonomiska ojämlikheten på nära håll och vittnar om att det blivit tuffare för folk i området.

– Trångboddheten är ett problem, det är stora familjer med många barn som trängs i små lägenheter. Många har fått svårare att betala sina räkningar. Vi är båda med i Kvinnor United, en ideell förening som hjälper till med mat och rådgivning och som driver en second hand-butik här i området med väldigt låga priser. Där har trycket ökat, berättar Elisabeth Björk.

Miljövärdarna Iman Alsanji och Elisabeth Björk är med i den ideella föreningen Kvinnor United, som bland annat driver en second hand-butik i Gamlegården.

Precis intill åker Senait linbana med sina barn, höga glädjetjut ljuder över parken. Naturen och de många fina lekplatserna är det bästa med Gamlegården, tycker hon. Hon vill inte flytta, men känner sig tvungen när barnen ska börja skolan.

– Det finns nästan bara invandrare här, barnen lär sig inte svenska ordentligt. Vi kommer försöka hitta en lägenhet i Kristianstad när barnen blir äldre och ska börja skolan.

Glappet mellan utanförskap och arbete har vuxit i Gamlegården.

Mitt inne i Kristianstad ligger kyrkan och församlingshemmet. Kollegorna Martin Dahlin och Maria Einarsson är diakoner och möter människor från stadens socioekonomiska områden på daglig basis. De märker av att folk har fått det tuffare.

Maria Einarsson

– Jag upplever att den ekonomiska utsattheten har ökat och att det är fler som söker hjälp hos oss. Det kan vara att man fastnat i ett långvarigt försörjningsstöd och inte tar sig in på arbetsmarknaden, trots att man kanske har hög utbildning och kompetens. Det är en jättetuff situation som tär psykiskt, berättar Maria Einarsson.

Kyrkan har inte längre någon lokal i Gamlegården, den såldes för några år sedan, och det har blivit svårare att nå ut till invånarna där. Känslan av vi och dem späs på, berättar Martin Dahlin.

– Samtalsklimatet har hårdnat och främlingsfientlighet normaliseras. Vi vill vara en motkraft till det. Mötesplatser där vi kan träffas och lära känna varandra, se att vi inte är så olika trots allt, är otroligt viktigt, inte minst i dessa tider. Vi gör mycket här i Kristianstad, men vi skulle kunna nå så många fler om vi hade haft en plats där ute.

I församlingshemmet är det tyst och stilla. I ett av de större samlingsrummen svävar en knallröd heliumballong i form av ett hjärta. Symboliken är nästan övertydlig. Alla är välkomna här.

Martin Dahlin

Han ser kyrkans arbete som ett slags integration i praktiken. Med projektet Maträddarna kan personer som lever i ekonomisk utsatthet hämta en matkasse för en billig peng, de ordnar samtalsgrupper, soppluncher och erbjuder konkret stöd i kontakt med myndigheter. Men vanmakten finns också där.

– Det är klart att det är tufft att se den här orättvisan. Jag kan bli känslomässigt frustrerad över utvecklingen, förbannad faktiskt. Vi lever ändå i Sverige, i en välfärdsstat som ska hjälpa och stötta de mest utsatta. Målsättningen är ju att var och en ska komma i arbete, tjäna pengar och kunna bidra till samhället. Och de allra flesta vill ju det, men det är så väldigt svårt att komma in.

En känsla som Marie Johnsson på Arbetsförmedlingen i Kristianstad bekräftar. Fler står långt från arbetsmarknaden, inte minst i Gamlegården, och det har blivit svårare att ta sig över tröskeln, in i jobb.

– Det är inte så lätt att få ett arbete idag, särskilt inte om man är ny i Sverige och har låg utbildning och begränsad arbetslivserfarenhet. Det är många som är i behov av arbetsträning, men platserna är för få. Enkla arbetsuppgifter som många av de här personerna behöver finns inte i samma utsträckning som förut.

Marie Johnsson

Att det är så tungrott att hjälpa de mest socioekonomiskt utsatta, hur känns det?

– Det är klart att det är frustrerande. Men det är inte unikt för oss här i Kristianstad, liknande utmaningar finns i hela landet. Jag tycker att Arbetsförmedlingen ibland får oförtjänt mycket kritik, man ser det som inte fungerar men inte allt bra vi gör. Vi hjälper också många individer.

Att det är just arbete och ett sammanhang som är en viktig nyckel till integration är Marie Johnson övertygad om. Hon ser hur människor växer, hur självkänslan stärks och framtidstron tänds i kontakt med ett arbete eller studier.

– Att man känner att man har en mening, en plats att gå till om dagarna. Det betyder allt. Jag träffar ofta individer som länge stått långt från arbetsmarknaden och som vi stöttar mot arbete. De gångerna känner jag att vi kan göra skillnad på riktigt.

Reporter Therese Johansson