Min väg: Vågar flyga

– Det var första gången jag vågade berätta om min psykiska ohälsa på en anställningsintervju. Jag tänkte att det får bära eller brista. Och så fick jag jobbet tack vare det.

Emma Alexson Accaoui ler varmt och stort. Hon sitter i sitt arbetsrum på Växjö Hälsoforum, som bedriver företagshälsovård. Huset ligger i utkanten av centrum, med skogen som granne, och inrymmer också en vårdcentral som ingår i samma bolag. På företaget arbetar läkare, sjuksköterskor, fysioterapeuter, företagssjuksköterskor, arbetsmiljöingenjör, hälsoutvecklare och samtalsterapeuter. Emma är anställd som psykosocial resurs sedan tre år tillbaka. För henne, som själv tidigare begränsats av ångest, oro och depressioner har det varit en lång resa dit. Men just det gör att hon älskar sitt jobb ännu mer.

I dag är det hennes uppgift att stötta personer som behöver samtalsstöd. Dem hon möter kommer från olika slags verksamheter.

– Det är fabriksarbetare, poliser, vd:ar. Det de har gemensamt är att de är i någon sorts kris, eller upplever att något hindrar dem att fungera bra.

Emma Alexson Accaoui erbjuder redskap för att hantera tillvaron bättre. Redskap som hon själv hittade och fick hjälp av på sin resa mot att må bättre. En av hennes favoritteorier heter KASAM, det står för känsla av sammanhang. I den ser man välmåendet som en flytande skala, inte som något absolut, och man jobbar med tre huvudbegrepp: livet behöver vara meningsfullt, begripligt och hanterbart. Vi behöver känna att vi kan göra en insats, se vår del i en helhet, och det som krävs av oss måste vara möjligt att genomföra.

– Nu tycker jag äntligen att jag har alla tre delarna på plats, säger Emma Alexson Accaoui.

När Emma var nio år gick hennes pappa bort. Det hade varit en relation som innehållit orosmoment, men det var med hans död hennes ångest och depressioner började växa. Om hennes pappa kunde försvinna – varför skulle inte hennes mamma också kunna göra det? Hon som hela tiden varit den stora tryggheten?

– Jag var rädd hela tiden. Jag vågade till slut inte gå på mina aktiviteter längre, för tänk om det hände något med mamma när hon skulle hämta? Tänk om hon inte dök upp?

Grundskoletiden och gymnasieåren innehöll panikattacker och psykologbesök. Det var när Emma fick ett stipendium som hon tog första steget att bryta cirkeln. Hon hade fått 8 000 kronor att använda till något hon önskade sig. Då anmälde hon sig till en fallskärmskurs.

– Att hoppa var det absolut läskigaste jag kunde tänka mig. Jag var livrädd. Men jag var ännu mer rädd för att inte hoppa. För jag ville inte leva längre med den där ångesten, den försvann ju inte trots att åren gick. Jag var tvungen att utmana den.

Skräcken att kasta sig ut första gången var ohygglig. Och det blev inte bättre efter första hoppet. Det blev värre. Nu visste hon exakt hur obehagligt det var. Men Emma manade sig framåt i önskan mot bättre mående, ett hopp i taget. Sedan dess har hon satt upp långsiktiga mål, där varje steg blivit lagom litet, men värdefullt i helheten. Det är så hon kommit ut på sina löprundor. Och det är så hon skrivit sin bok Från fritt fall till hopp.

I boken berättar hon om sin resa. Om hur fallskärmskursen ledde henne vidare till ständigt nya utmaningar. Visst påbörjade hon pliktskyldigt en universitetsutbildning i personalvetenskap, men hon avbröt den för ett sabbatsår – som blev åtta år långt. Hon reste med sin syster till Australien, tog ströjobb, träffade människor och fortsatte till nya platser. Restaurang- och fabriksjobb i Kanada och sen en lång ensam resa i Centralamerika.

Efter det hoppade Emma på ett nytt spår, en utbildning till vildmarksguide. Fick jobb som guide i Kenya och Sydafrika, mönstrade på ett kryssningsfartyg. Men hon hade inte tagit tag i sin problematik i grunden. Istället hade hon bytt ut oron mot adrenalin. Varje gång hon landade var hon tillbaka i de mörka känslorna. Och när hon kom tillbaka hem möttes hon av den djupaste depressionen dittills.

– Jag hade länge svårt att prata om det för jag skämdes för hur jag mådde. Men jag funderade på allvar på om jag orkade fortsätta leva. Det hade funnits som en möjlig utväg någonstans långt bak i huvudet tidigare, men nu var frågan om liv eller död på riktigt, säger Emma.

Hon valde livet. Och sedan dess har hon arbetat för att hitta sätt att jobba med sitt välbefinnande. I dag letar hon inte längre runt hela jorden, utan i sitt inre. Försöker skapa sin egen mening. Sätta upp mål som betyder något. Det hjälpte henne att fortsätta sin utbildning och ta en fil kand i beteendevetenskap.

– För mig har acceptans varit ett viktigt ledord. Jag trodde länge att det var något fel på mig som vaknade på morgonen utan att känna glädje inför dagen, men det är kanske okej. Man får vara morgontrött. Jag kan känna glädje någon timme senare. Sådant har jag behövt hjälp med. Att inte vara så sträng mot mig själv.

Hon är också uppmärksam på sina ”tankefällor”, de genvägar hjärnan tar på egen hand.

– Om jag har en liten motgång hamnar jag lätt i känslan att allting är dåligt. Numera kan jag fånga mina reaktioner och avbryta negativa spiraler.

När Emma kom till Växjö där hon bor och jobbar nu var livet upp och ner. Hon och hennes man, Daniel, hade precis fått sitt andra barn. De hade ägnat flera år åt att bygga sitt drömhus i Malmö. Men när villan äntligen stod klar sa Daniel att han ville börja plugga. I Växjö.

– Det var ju inte precis vad jag hade planerat för, utan en rejäl utmaning. Men jag sa ja. Oron kunde skrika så högt den ville, för jag visste att magkänslan var med. Så vi bröt upp, sålde huset, och jag sade upp mig från mitt fasta jobb.

Ångesten kom emellanåt, men nu kunde Emma Alexson Accaoui ta den för vad den var. En känsla. Inte en sanning om världens tillstånd. Och inför flytten gjorde hon en lång lista på vilka saker som var viktiga för henne i hennes arbete. Där stod bland annat ”kollegor”, hon ville inte bara ensamarbeta utan ha en blandning av arbete på egen hand och med kollegor. Där stod: ”få hjälpa andra att må bättre”, ”chans till kompetensutveckling” och ”stöttande chef”. Och så ”dagtid” och ”kollektivavtal”.

– Det är ju en beskrivning av det jobb jag har nu, skrattar Emma Alexson Accaoui.

I hennes arbetsuppgifter på Hälsoforum ingår både utbildningsmoment och samtal. Samtalen är det hon tycker allra mest om.

– Det är det jag får mest ut av. När jag var yngre hade jag aldrig kunnat föreställa mig att det kunde vara ett jobb att sitta och prata med folk.

För Emma är det stor skillnad på livet förr och nu. Som reseledare och guide var hon i tjänst natt som dag. Nu jobbar hon på kontorstider. Och hon har fått en efterlängtad utbildning i KBT, kognitiv beteendeterapi, har gått klart steg ett. Hon är tacksam för att hon har fått en chef som stöttar henne och satsar på henne. Det var hon som anställde Emma på grund av hennes erfarenheter av psykisk ohälsa.

Sen Emma Alexson Accaoui kom hit har hon noll söndagsångest. Att stötta och hjälpa andra att hantera sina svårigheter har blivit en del av meningen med livet för henne. Hon vet att man själv måste söka sin mening. Boken hon skrivit är också en del av att kunna använda sina erfarenheter konstruktivt. Hon tror att andra som har det tungt kan bli både inspirerade och hjälpta av hennes historia.

Det kanske äventyrligaste hon berättar om är när hon gav sig av till Kina för att göra något som kallas wingwalking, alltså uppträda fastspänd ute på flygplansvingen medan piloten gör loopar och rollar. Kontrasten är stor mot de äventyr hon ägnar sig åt i dag. Sådant som löprundor runt sjöarna i Växjö, eller att tälta med barnen på tomten familjen köpt för att så småningom bygga sig en stuga.

– Jag har inget att springa ifrån längre. Jag mår bra. Och gör jag inte det har jag verktyg för att hjälpa mig själv.

Min väg

1992. Pappa dog. Jag var nio år och sorgen var enorm. En lång period styrdes jag av rädslor och ångest. Jag vågade näste inte lämna min mamma ur sikte, tänk om hon också dog.

2002. Kurs i fallskärmshopp. Jag ville utmana mina demoner och göra det läskigaste jag kunde tänka mig. Jag var livrädd. Men vågade. Och jag lärde mig att min vilja och min ångest var olika saker. Jag kunde tydligen göra saker jag var livrädd för.

2003–2011. Den duktiga flickan börjar på universitetet men tar snart ett sabbatsår. Eller – oops – blev det åtta? Jag reser runt i världen och jobbar som servitris, frukostvärdinna, reseledare. Utbildar mig till vildmarksguide, hoppar fallskärm.

2010. Utmattning. Jag hade utmanat mina rädslor konstant i åtta år, ­samtidigt som jag försökte leva fullt ut i varje ögonblick. Jag hade pressat mig för hårt för länge. Varje dag skulle vara bättre än dagen före. Jag visste inte om jag skulle orka leva längre.

2011. Jag återvänder till universitetet och gör klart min fil kand i beteendevetenskap.

2016. Min man och jag byggde ett hus som vi ritade och projektledde, samtidigt som vi hade en ettåring och båda jobbade. Tack vare att jag skaffat mig verktyg att hantera ångesten med blev dippen inte så djup.

2021. Jag har det jobb jag vill ha. Min bok kommer ut och jag hoppas att den kan hjälpa andra.