Massiv inflyttning krävs för att klara den gröna omställningen i norr

I norra Sverige pågår en historiskt stor samhällsomvandling. Inom loppet av ett par år stod det bland annat klart att Northvolt valt att placera sin jättelika batterifabrik i Skellefteå och att Hybrit skulle börja tillverka kolfritt stål i Luleå.

Det här är bara två exempel på den omfattande nyindustrialiseringen av Norrbotten och Västerbotten, som ju länge tampats med stor utflyttning och stagnation. Nu kallar energi- och näringsminister Ebba Busch norra Sverige för ett skyltfönster mot världen när det gäller industrins gröna omställning. Och i de berörda kommunerna skriker man efter nya invånare som kan ta plats inte bara på fabriksgolven utan också i servicesektorn och hela den offentliga sektorn.

Bara i Norrbotten räknar man med att de aviserade industrisatsningarna kommer att generera 30 000 nya arbetstillfällen. Varje nytt industrijobb kommer också att generera minst två jobb till.

– Alla som har någon typ av akademisk utbildning kommer att få väldigt fina arbetsmöjligheter i norra Sverige. En ökad inströmning av människor till norra Sverige är oerhört välkommen, säger Janus Brandin som är regional utvecklingsdirektör i Norrbotten.

För att klara omställningen behöver de två nordligaste länen åtminstone 100 000 nya invånare – det är som om motsvarande hela Norrköping skulle packa väskorna och ta tåget norrut. Men hur ska denna folkförflyttning klaras av?

Utmaningarna är förstås många och stora. Peter Larsson har fram tills nyligen arbetat som regeringens nationella samordnare för samhällsomställningen i Norrbotten och Västerbotten. I dag är hans uppdrag att främja koordineringen av insatser för ett hållbart samhällsbyggande och en snabb befolkningsutveckling i området, och konstaterar en av de mest brännande punkterna just nu är bostadsförsörjningen.

– Utan bostäder, inga människor. Byggandet har stannat av i hela Sverige, men det är mycket farligare om det stannar av i norra Sverige eftersom så många behöver flytta dit, säger han.

Peter Larsson menar att investeringsboomen tog de flesta på sängen. Responsen var svag från hela samhället till en början. Men nu upplever han att man gått från ostrukturerad nybyggaranda till ett nytt skede, där arbetsfördelningen mellan olika aktörer är tydligare.

För att göra befolkningsökningen möjlig behövs mycket god samverkan mellan alla inblandade. Till exempel måste Migrationsverket och de olika företagen samarbeta så att det går smidigt att få igenom olika typer av ansökningar. Och kommunerna som arbetsgivare behöver vara tydliga med sina behov och stämma av mot företagens behov, för att lättare få till sådant som familjerekryteringar.

Att locka folk till industrierna har hittills inte varit något problem. I exempelvis Skellefteå har man haft en stor överströmning från offentlig sektor till de nya verksamheterna. På flera orter är bristen på arbetskraft inom offentlig sektor redan akut.

– Jag har hela tiden slagits för att man måste se den breda samhällsomvandlingen, att det inte bara handlar om de industriella jobben. Inom vård, skola och omsorg är utmaningarna riktigt stora, säger Peter Larsson.

För att attrahera nya invånare behöver kommunerna anstränga sig för att tänka nytt, betonar han. Och en del positivt har redan skett. Till exempel har vuxenutbildningen i Skellefteå hittat nya former för att kunna tillgodose de behov man har. Kommunens permanenta befolkning växte med 911 personer under första halvåret i år, vilket betyder att målet för i år – 2000 nya invånare – sannolikt kommer att uppnås.

Hittills har inströmningen till de nordligaste länen varit störst från utlandet. Janus Brandin på Region Norrbotten säger att det länge varit en utmaning att attrahera folk från södra till norra Sverige.

– Intresset från södra Sverige har varit svalt. Jag kan bara spekulera i varför, det finns fördomar om livet här uppe som utgör ganska stora barriärer.

Peter Larsson är inne på samma spår:

– Man tror att det är väldigt annorlunda att bo i norr. Jag säger inte flytta upp, jag säger flytta dit. Det är en viktig semantisk skillnad.

Janus Brandin och hans kollegor riktar mycket av marknadsföringen av regionen mot livsstilsimmigranter, snarare än att försöka att locka folk till jobb.

– Det finns en del forskning på vad som får en familj att flytta på sig. Många tror att det är jobbet eller möjligheten att köpa ett hus i strandnära läge. Ja, det är också viktigt, men det är inte avgörande. Det man är mest intresserad av är bra skolor, bra kommunikationer. Ett bra liv, säger han.

Han menar också att det inte är realistiskt att tro att man ska lyckas locka 100 000 människor från södra till norra Sverige. Därför fiskar man utomlands. Till exempel vet man att hundratusentals lämnar Nederländerna varje år på grund av trångboddhet och en känsla av otrygghet. Således har Region Norrbotten både jobbat strategiskt med att möta holländare via sociala medier och deltagit på en stor, fysisk mässa utanför Amsterdam.

I Norrbotten och Västerbotten har industrierna aviserat investeringar på över 1100 miljarder. Det handlar om hiskeligt mycket pengar, men Janus Brandin betonar att också samhället måste göra väldigt stora investeringar för att regionerna, och även Sverige som helhet, ska kunna kapitalisera på omställningen.

– Lyckas vi med den här gröna omställningen så kommer det att definiera svensk industri 100 år framåt i tiden. Förlorar vi den här möjligheten så kommer det att få enormt negativa konsekvenser, inte bara för Norrbotten och Västerbotten utan för hela Sverige.

På senare tid har en hel del kritiska röster riktats mot jättesatsningarna i Norrland. Det handlar om orimliga förväntningar, miljardstöd från det offentliga och att alla eventuella vinster från projekten kommer att hamna i fickorna på riskkapitalister, medan de egentliga riskerna hamnar på det offentliga.

Christian Sandström är biträdande professor i företagsekonomi vid Jönköping International Business School och varnar för att satsningarna är en ”grön bubbla” som riskerar att spricka när som helst. Han jämför med flera tidigare gröna projekt som misslyckats.

– Retoriken i dessa projekt är ofta densamma: Det är världsledande, gröna jobb, ny exportindustri. Det är samma honnörsord. Ingen vågar ställa kritiska frågor förrän det är för sent, säger han.

Det saknas till exempel svar på hur elförsörjningen till industrierna ska lösas, menar han. Om satsningarna misslyckas kommer det inte att bli särskilt många nya jobb, och då står de norrländska kommunerna där, rejält skuldsatta.

– De har ett väldigt begränsat skatteunderlag, och att i det läget lägga alla ägg i samma korg… Men de vill ju så gärna tro att det här är sant, säger Christian Sandström.

Janus Brandin är emellertid inte orolig.

– Om man jämför med tidigare satsningar så är tiden mer mogen nu än vad den var för tio år sedan. Jag välkomnar kritikernas farhågor. De pekar på de utmaningar som vi måste överbrygga för att lyckas, säger han.

Regeringens samordnare Peter Larsson är även han alltjämt positiv.

– Det finns ingen risk för att det blir haverier som tidigare. Det här är helt andra processer, drivet av helt andra aktörer. Dessutom är investeringsbesluten fattade. Stålverket har ju tecknat sina kontrakt, batterifabriken är redan byggd. Hela klimatfrågan kräver att detta lyckas, så det finns liksom ingen återvändo.