Här förbereds fängelseplatser för 13-åringar

”Hej! Jag heter Filuren. Jag är din kompis på insidan.”

Pratbubblan, ihop med några träd och en luftballong, är målad på väggen mitt i en lång korridor, och orden kommer från en blå figur med stort huvud och leende vit mun. En unik färgklick på anstalten.

Här har man tänkt på barnperspektivet, berättar en av kriminalvårdsinspektörerna Akademikern möter. Barn som kommer hit för att besöka sin mamma eller en annan nära anhörig kan tycka att den långa korridoren känns lite otäck. Förhoppningen är att Filurmålningen och ett par textilkonstverk ska lätta upp upplevelsen.

Anstalten Sagsjön, belägen i Lindome strax söder om Göteborg, har plats för 128 kvinnor: 64 i säkerhetsklass två och lika många i säkerhetsklass 3. Snart ska tio av platserna i den högre säkerhetsklassen i stället upptas av barn – flickor mellan 15 och 17 år – om riksdagen fattar beslut om det.

Kriminalvården befinner sig sedan några år tillbaka i ett intensivt arbete för att möta det ökade platsbehovet på landets fängelser och häkten. De vita tvåvåningshusen på Sagsjön är nybyggda och stod klara för invigning så sent som i maj 2024. Då hade kapaciteten på anstalten mer än fördubblats. Men nu behöver alltså delar av de toppmoderna lokalerna genomgå ombyggnationer igen, eftersom klientelet till viss del kommer att förändras.

Inriktningsbeslutet om att Sagsjön ska förbereda platser för ungdomar, 15–17 år, kom i januari 2025. Och i höstas kom ytterligare ett uppdrag: Att förbereda fängelseplatser även för 13- och 14-åringar. Platserna ska stå klara senast 1 juli 2026.

Känslan är att man kommit till ett industriområde, men med rigid bevakning. Huvudbyggnaderna, där klienterna bor och den mesta verksamheten bedrivs, är omgärdade av flera staket, varav de som är närmast husen sträcker sig omkring sex meter upp i luften, krönta med spiraler av taggtråd. En hög vall, bevuxen av ännu högre tallar, skyddar rastgårdarna mot nyfikna blickar och dämpar ljuden från pendeltågspåren och motorvägen som löper strax utanför.

Jessica Rönnerfors tar emot. Hon är kriminalvårdschef och har det yttersta ansvaret för verksamhetsområdet Göteborg syd, vilket förutom Sagsjön innefattar Högsboanstalten och två häkten. I ledningsgruppen för de två anstalterna jobbar hon med strategiska frågor. Hon är också Niclas Sonesons närmaste chef. Han är kriminalvårdsinspektör här på Sagsjön med särskild inriktning mot säkerhet och fastighet.

För dem båda står förberedelserna inför mottagandet av barn och ungdomar högt på agendan. Sedan några veckor tillbaka har Niclas Soneson gått in i en ny roll som delprojektledare i uppdraget.

– Jag anmälde mitt intresse. Det här blir en helt ny inriktning för hela Sverige, och det är kul att vara med på den resan, säger han.

På frågan om han har någon personlig åsikt kring att barn ska kunna dömas till fängelse blir svaret pragmatiskt:

– Nej, egentligen inte. Det här är ett beslut som vi fått, och då tar man sig an det. Så försöker jag tänka. Jag tycker också att det är roligt med de diskussioner om sakfrågor som uppstår, och att vara med och påverka.

Arbetet är än så länge på planeringsstadium och det mesta sker i anstaltens mötesrum. Där tröskas frågor om lagstiftning, fastigheter, skola, barnkonventionen.

Mycket är fortfarande oklart eftersom lagrådsremisserna är försenade. När de finns på plats kommer de att ligga till grund det som anstalterna ska förhålla sig till. Målet är att de åtta anstalter som ska ta emot barn ska jobba på samma sätt i de större frågorna.

Utformningen av skolverksamheten är en viktig nöt att knäcka. På Sagsjön kommer flickorna att delas upp på två avdelningar med fem klienter vardera.

Vi slussas ner till en av vuxenavdelningarna som för stunden är tom på klienter. Korridorerna är breda, rena, tysta. Ljusgrå linoleummattor möter vita väggar och regnmolnsgrå ståldörrar. Ungefär så (möjligtvis med en annan färgsättning – ett HK-beslut som så mycket annat) kommer tillvaron att se ut även för barnen och ungdomarna som ska avtjäna sina straff här.

Bostadsrummen påminner om hytter på ett kryssningsfartyg, bara lite större och med mindre textilier. Bakom de massiva dörrarna med lucka väntar en säng med plastad madrass och en tv vid fotändan. Varje bostadsrum har egen toalett och dusch. Ett fönster släpper in dagsljuset.

På anslagstavlan har klienterna möjlighet att sätta upp bilder eller affischer efter noggrann kontroll av motiven. Det finns restriktioner och den som vill ta in exempelvis ett tv-spel får kanske göra sig av med något annat.

– Vi gör rumsvisitation minst en gång om dagen. Rummet måste vara lätt att kontrollera och så måste vi tänka på brandsäkerheten, säger Niclas Soneson.

I regel är klass två-klienter inlåsta mellan 19 och 07. Om samma sak kommer att gälla för barn och ungdomar är inte klart än.

– Vi vet inte än hur vi ska jobba på natten, men vi kommer att behöva vara mycket mer delaktiga. På kvällstid kan det komma mycket tankar och känslor, man kan ha behov av att prata. Och då måste någon kunna möta det, säger Jessica Rönnerfors.

Arbetet med unga kräver en högre personaltäthet och på Sagsjön räknar man med att utöka styrkan med omkring 30 anställda. Det kommer att finnas personal som är riktade mot avdelningarna med barn och ungdomar, och utöver det en pool av medarbetare som går in och täcker vid vakanser och sjukdom. Men även övriga, som jobbar med vuxna, kommer att behöva hjälpa till i vissa situationer. Tanken är att alla ska gå den femdagarsutbildning som är framtagen nationellt och som eventuellt kommer att utökas.

– Det blir ändå ett annat arbete att jobba med barn och unga. Vissa av dem kan ha en funktionsvariation, en del är i puberteten. En ungdom har kanske inte samma konsekvenstänk som en vuxen. Vi behöver titta på hur vi bemöter en ungdom som är i affekt för att det inte ska eskalera till ett utbrott eller utåtagerande. Det pratar vi mycket om, lågaffektivt bemötande och kunskap om traumamedveten omsorg, säger Jessica Rönnerfors.

Niclas Soneson tror att personalen kommer att behöva arbeta närmare barnen och vara följsamma i allt det dagliga.

Men kommer barnen att kunna få en kram, någon att hålla i handen?

– Vi ska vara personliga men inte privata. Det kan man ju tolka som man vill, höll jag på att säga, men det är en balansgång. Vi ska vara professionella.

Det viktigaste är att de som ska jobba med målgruppen är intresserade av att lyckas möta barnen, menar Jessica Rönnerfors. Barn känner om man finns där för dem eller om det bara är ett arbete, tror hon. Rätt utbildning kan man få av Kriminalvården, men det kan vara en fördel att tidigare ha jobbat på exempelvis ett Sis- eller HVB-hem.

När det gäller rekryteringar till den vanliga verksamheten har Sagsjön hittills haft det lätt, bland annat tack vare det gynnsamma läget nära en stor stad. Sedan inriktningsbeslutet om att man ska förbereda platser för barn och ungdomar kom har Jessica Rönnerfors också fått en hel del mejl från personer som ”brinner för uppdraget”.

– Så det känns som att många är intresserade och ser det som en möjlighet att göra skillnad för ett barn eller en ungdom som döms till fängelsestraff.