Ofrivillig ensamhet – ett lågintensivt dödshot

Ensamheten i Sverige är ett folkhälsoproblem med stark koppling till fysisk och psykisk ohälsa och för tidig död, konstaterar Folkhälsomyndigheten. Den är också ett samhällsproblem som drabbar befolkningen ojämlikt, där strukturella faktorer bidrar till att vissa grupper upplever mycket ensamhet. Ett tydligt exempel är gruppen som har funktionsnedsättningar.

– För många beror ensamheten på bristande tillgänglighet. Det sker nerdragningar av insatser som ledsagning och färdtjänst, och det påverkar människor väldigt mycket, säger Hillevi Busch som är utredare på Folkhälsomyndigheten.

Att stå utanför arbetslivet på grund av långvarig arbetslöshet eller sjukskrivning ökar också risken för ofrivillig ensamhet eftersom man då går miste om en möjlig social arena. Även här finns vissa strukturella hinder som gör det svårare att bryta isoleringen, påpekar Hillevi Busch.

– Till exempel kan ideellt arbete vara ett sätt att inte bara bryta andras ensamhet utan också sin egen. Det finns möjligheter att ägna sig åt det, men det är diffust formulerat och en del har råkat illa ut och mist sin ersättning för att de har arbetat ideellt.

Tidigare i år presenterade Folkhälsomyndigheten en nationell strategi mot ensamhet. Uppdraget om att kartlägga och öka kunskapen om ensamhet och dess konsekvenser kom från regeringen, och målet med strategin är att skapa jämlika förutsättningar för sociala relationer. Sådant som ekonomi, ålder eller funktionsnedsättningar ska inte spela någon roll för möjligheterna att ha ett socialt liv.

Hur många som upplever ofrivillig ensamhet i Sverige är inte helt enkelt att svara på, men enligt Folkhälsomyndighetens undersökningar upplever sex procent att de ofta eller alltid har besvär av ensamhet. Lägger man till dem som säger att de ibland besväras av ensamhet är siffran 19 procent.

­– Andelen är betydligt högre i vissa grupper, och det är ganska systematiskt. Det gäller till exempel gamla och unga, liksom de som står utanför arbetslivet, de som bor ensamma och personer som har funktionsnedsättningar,

I Folkhälsomyndighetens strategi poängteras hur viktigt det är att arbetet för att främja sociala relationer sker på alla nivåer. Samhället behöver vara anpassat för att alla människor ska ha samma möjligheter att skapa och upprätthålla relationer, ingen ska hamna utanför. Man behöver också arbeta förebyggande för de grupper man vet är extra utsatta och jobba med individer som redan är ensamma.

– Alla samhällsaktörer kan och behöver bidra i det här arbetet. Alla kan bidra med en liten bit, men tillsammans blir helheten något stort.

Hur ska man då få detta stora att ske? Hillevi Busch berättar att Folkhälsomyndigheten kommer att vara drivande i frågan. Det finns redan ett myndighetsnätverk men man kommer också att skapa ett intressentnätverk med representanter för olika delar av samhället. Det kan vara civilsamhället, näringslivet, regioner och kommuner.

– I nätverken ska vi identifiera kärnområden som skulle kunna göra extra stor skillnad. När vi identifierat dessa kan vi också se vilka aktörer som behöver ta störst ansvar för att driva dem.

Det finns olika typer av ofrivillig ensamhet. Sorten man kanske oftast tänker på är den sociala: att uppleva att man har för få sociala relationer och sammanhang. Men ensamhet handlar inte bara om antalet relationer vi har, utan också om kvaliteten i dem. Hand upp den som aldrig känt sig ensam i en grupp!

Emotionell ensamhet innebär avsaknad av nära relationer, någon att dela sina innersta tankar och känslor med, vilket är extra vanligt bland män under 45 år. Man brukar också prata om existentiell ensamhet, vilket beskrivs som en djupare form av ensamhet – en känsla av att ingen riktigt kan förstå en.

Hennes uppdrag: Att bryta ensamheten

I boken Att höra till – om ensamhet och gemenskap berättar Peter Strang, forskare och professor emeritus i palliativ medicin vid Karolinska institutet, om några av de negativa hälsoeffekter som är förknippade med ofrivillig ensamhet. Till exempel kan det ge sämre immunförsvar, med sämre sårläkning, mer inflammation i kroppen och sämre effekt av vacciner som följd. Forskning har också visat att smärtcentrum i hjärnan blir mer aktivt när människor upplever sig som ofrivilligt ensamma.

Historiskt har människor gynnats av att hålla ihop. Ensamma har vi varit chanslösa mot rovdjur och fiender – gemenskap har varit en faktor för framgång och överlevnad. När något så påtagligt, skriver Strang, gynnar människans fortlevnad skapar hjärnan belöningssystem och varningssystem för att främja rätt beteende. När vi är ensamma drar en frisättning av stresshormoner och en blodkärlssammandragning (eftersom det är bra att inte blöda så mycket om man blir anfallen) i gång.

I dag ser farorna vi utsätts för annorlunda ut, men våra gener är desamma och hjärnan reagerar fortfarande på ofrivillig ensamhet som vore det ett dödshot. Och faktum är att stresshormoner och blodkärlssammandragning ökar risken för hjärt- och kärlsjukdomar så pass att somliga jämfört det med riskökningen vid rökning.

I vanliga fall är frisättningen av stresshormoner lågintensiv. Med vid akuta tillstånd, som när någon blir änka eller änkling efter ett helt liv tillsammans, är frisättningen hög och man ser en ökad dödlighet för den kvarvarande partnern, framför allt under de första tre månaderna, skriver Peter Strang.

Att bo ensam behöver inte betyda att man känner sig ensam, men det finns ett samband visar Folkhälsomyndighetens kartläggning. I Sverige är de flesta som bor ensamma i åldern 85 år och äldre, och de tillhör också gruppen som upplever mest ensamhet. Men även yngre känner sig mer ensamma jämfört med befolkningen i stort.